nyfödda sparrisar del 2: "är jag inte lesbisk då eller?"
Första gången jag kysste en tjej var det som att kyssa två döda daggmaskar. Vi hade träffats på Internet och skickat bedårande tonårsbrev till varandra innan vi träffades på riktigt. På Arlanda satte jag mig på en bänk och började prata nervöst med första bästa person som mötte min blick. Jag ska träffa min internetflirt, sa jag glatt och den rödhåriga tjejen sa artigt jaha, där ser man, intressant, vad spännande (det är därför alla fullgubbar sätter sig bredvid brudar och börjar prata). Vad heter han då? Jag drog ett djupt andetag. Det är en hon. Jag kände regnbågsblodet rusa i mina lesbiska ådror.
När vi träffades kramades vi och hon var så mjuk och liten och på riktigt och vi ägnade hela dagen åt att kika på varann. På kvällen gick vi på flatklubb för första gången. Detta var på den tiden då Bitch hade öppet varannan lördag på Kolingsborg. På dansgolvet stuffade butchflatorna så svetten flög. Jag och bruden höll om varann. Nu händer det, tänkte jag. Nu ska jag äntligen kyssa en tjej och alla bitarna kommer att falla på plats. Det kommer att vara underbart. Våra läppar närmade sig varandra på samma gång, hjärtat dunkade hårt. Och bruden kunde inte kyssas. Hon kysstes sämre än pojkvännen jag just hade gjort slut med för att jag var lesbisk. Mina besvikna hormoner gick bärsärkagång i kroppen på mig, hojtandes du sa ju att det skulle vara bra, bättre än vi någonsin upplevt! Jag lugnade dem och bad dem fokusera på att jag faktiskt stod med armarna om en tjej, med bröst och allt möjligt man kan tänka på och bli pirrig i magen.
På kvällen hade vi sex. Det gick sådär. Den största missräkningen var mitt antagande om att hon skulle fungera likadant som jag och se likadan ut mellan benen. Jag fick börja med att orientera mig, tjejen var generad och förklarade efter ett tag att hon aldrig hade haft en orgasm och nog inte skulle få en den här kvällen heller. Det sämsta var alla förväntningar som föll platta till marken. Det bästa var att ligga hud mot hud med en brud, och det allra bästa var hennes ljud. Dem hade jag inte ens tänkt på i mina fantasier, men shit, där låg hon och släppte fram små, små ljud när jag råkade göra något bra och ljuden gick rakt genom kroppen på mig som små rysningar. I dagboken står det: "Det pirrar i mig när hon njuter, och det är inte för att jag är tillräckligt sexig för henne. Det är skönt för mig bara för att det är skönt för henne. Bara för det!"
Det där var alltså första gången jag var på flatklubb. Innan dess hade jag varit på "vanlig" gayklubb en gång. Det var efter en liten notis på RFSL:s klotterplank som jag fick kontakt med en etablerad flata som tyckte att jag skulle gå med henne på TipTop. Jag tog på mig mina festkläder, kammade håret och begav mig dit. Jag har gått på begravning i jeans och t-shirt och ändå inte känt mig så malplacerad som den kvällen på TipTop. En svarthårig liten gothbrud (jo jag har harvat mig igenom de flesta stilar) i ett hav av garvande partyflator med spretiga frisyrer. En tjej kom fram och frågade om jag var bisexuell. Nej, jag är lesbisk, sa jag. Jaha, sa bruden. Du ser inte särskilt lesbisk ut. Jag är bi. Hejdå.
Sedan åkte jag tillbaka hem till min pojkvän, han som tänkte att jag kanske skulle vilja ha honom igen om han lät mig utforska min tjejgillarsida som jag ville. I mitt huvud surrade all ny information omkring och letade efter en plats att slå sig till ro på. Jag ser alltså inte lesbisk ut. Det finns alltså en slags kod. Det funkar alltså inte att bara sitta och titta på tjejer och vänta på att de försöker ragga upp en. Alla verkade veta hur de skulle bete sig. Jag vet verkligen ingenting.
Men det gav sig. Möjligen kommer del 3 att kasta lite ljus över hur det gick till.
skrivet av bruden @ 11:18 fm
14 kommentarer
14 Kommentarer:
Åh, jag var precis lika fel när jag vågade mig in på flatklubb för första gången... I mitt fall uppsatt hår och en minimal mönstrad topp som definitivt stack ut bland alla vita brynjor och korta frisyrer... Intressant att jag fortfarande, sådär en sex-sju år senare, minns exakt vilka kläder jag hade den kvällen... (Jag måste ju säga att jag fortfarande ser lika "fel" ut när jag är på flatklubb även om min stil ändrats rejält sedan dess.)
Är det nåt alla flator går igenom eller finns det de som bara föds in i en flatform?
Inte ser lesbisk ut? Fy, vad trist. Rimligen borde lesbiska, precis som bi- och heterosexuella, ha olika klädsmak och se olika ut.
Det låter förförligt att man skulle vara tvungen att anpassa sig till någon speciell stil för att passa in. Nu blir jag nästan lite upprörd.
Om jag fick för mig att lämna det heterosexuella livet bakom mig så skulle jag hoppas att jag fick se ut och vara precis som vanligt, och ändå bli både accepterad och få min beskärda del av ragg.
nina: Mja, men egentligen finns det ju en heterosexuell norm om hur kvinnor bör se ut och klä sig också. Den lesbiska normen är något av en motreaktion, och jag misstänker att båda normerna drabbar heterosexuella och homosexuella kvinnor som inte har lust att klä sig enligt respektive norm.
Eller så gillar man brudar och ser ut precis som man alltid gjort för det.
Eyy, Bruden! Kan man månne få en beskrivning av normen för hur en heter6uell kvinna bör se ut & klä sig?
Är det också kopplat till vilken reaktion hon vill ha på sitt utseende/sin klädsel?
Typ:
*I kväll vill jag gå ut o dansa med mina väninnor, utan att bli raggad på.
*I kväll vill jag ha hem en riktig mothafakka me värsta dolmen.
*I dag vill jag uppleva något lite lätt kittlande på väg till o från jobbet.
*Under kvällens fest vill jag träffa den rätte för resten av livet.
*På konferensen vill jag utstråla att jag är lyckligt gift o helt utan planer på att kopulera bara för att tillfälle gives?
Ällär?
Jag är bisexuell, eller ganska lesbisk, jag tycker mer om kvinnor än män, men en och annan man kan slinka imellan ibland. För jag är en bekräftelsehora. Jag känner mig alltid felplacerad på flatklubbar, jag älskar dem, men känner mig så fel om jag går dit i de kläder jag känner mig mest bekväm i, klänning.
Jag faller hårt och ofta för de som är hårda men mjuka, de med "flat attrialjer", jag måste bli upphånglad, jag tvekar alltid. JAg är rädd, rädd för vad kan man fråga? Bli kär igen? Jag minns när jag var på bitch för tio år sedan, jag var 15 och kröp längs med väggarna, jag visste inte vem jag var, mina bästa två äldre väninnor hånglade, jag var kär, i henne, men vågade inget säga.
Jag går på hetroställen och är omgiven av suktande män, men så fort jag öppnar munnen skrämmer mitt grova språk dem.
Jag verkar inte passa in någonstans, jag är som jag är, fast verkar inte passa in någonstans.
Om det inte finns en lesbisk eller för den delen heterosexuell norm är det märkligt att när jag umgås med heterosexuella tar de för givet, baserat på mitt utseende, att jag är homosexuell eller åtminstone bi. Och att lesbiska alltid tar för givet att jag är hetero...
Det handlar inte om acceptans eller inte, tycker jag, utan bara trånga fack. Kanske för att åtminstone homosexuella är så beroende av att kunna "signalera" att "hej, här är jag, en flata" för att kunna få kontakt med andra flator? Och kom inte och säg att en heterotjej som klär sig butch bemöts på samma sätt som alla "vanliga" brudar...
nope, inte alls
jag klädde mig mycket mer "butch" när jag var yngre, men nästan hela min bekantskapskrets var flator, så det var liksom normen, nu är de flesta av mina vänner hetro, äsch, vad komplicerat
"hon den där"
Exempel på hur den heterosexuella och homosexuella normen tar sig uttryck i mitt liv:
Om jag har snaggat eller rakat huvud är det fler brudar som flirtar med mig på tunnelbanan. Om jag har långt hår är det fler killar som flirtar. Om jag har säckiga byxor får jag mer ragg på ett flatställe. På vissa heteroställen är jag den enda med säckiga byxor och det händer att jag får kommentarer om att jag ser konstig ut. Med samma outfit får jag kommentarer på ett flatställe att jag är snygg och på ett heteroställe att jag borde klä mig mer kvinnligt för att bli mer attraktiv. Jag kan fylla på med olikheter i hur man bemöts om man snusar, har en släntrande gång, dansar på olika sätt, flabbar istället för fnissar, inte vill bära sina egna matkassar etc etc. Jag har förstås bara mina egna och mina polares erfarenheter att bygga mina analyser på, men för alla som har levt både i heterovärlden och i flatvärlden borde det vara ganska tydligt att det finns en heteronorm och en flatnorm. Heteronormen kanske inte de flesta heterosexuella tänker på, eftersom det är den som är den "allmänna" normen, precis som man inte tänker på andra normer som uppfattas som allenarådande. Men för den som inte följer normerna blir de ganska tydliga.
sillen: Jag har också undrat det... finns det de som bara föds in i en flatform? Ca hälften av mina "flatiga" polare säger att de var "pojkflickor" (ah alla analyser man kan göra av det uttrycket) när de växte upp, och att de alltid har ratat klänningar och kutat omkring i jeans och spelat fotboll. Andra halvan var inte så, men inspirerades av gayvärlden när de kom ut, eller började klä sig "mot" heterobrudnormen när de märkte att de inte hade någon lust att attrahera snubbar. Och sen har jag en hel drös polare som inte bekänner sig till flatnormen utan bara har någon liten attiralj som påminner om att de är flator, för som du nämnde i din andra kommentar är ju signalerandet en ganska praktisk pryl.
bruden:
Någon slags heterosexuell norm finns det säkert, men den verkar vara bredare. (eller innehålla fler trånga fack, om inte annat)
Verkligen kul att läsa en sådan självutlämnande historia.
Fick faktiskt en tår i ena ögat....
Skriv mer!
Kram till dig bruden.
Ack bruden, du vår guide. Själv vet jag inte riktigt var jag ska lyckas börja nosa på själva flatgeggan. Har en bestämd känsla av att jag inte riktigt passar in, och har inte den blekaste lust att ändra stil. Jag har haft långa dinglande örhängen i 20 år, och det tänker jag fortsätta med! så vad det blir av mig och flatsvängen det vete katten. Är man inget bra på grupper i vanliga fall, varför ska den här funka bättre...
Nå. Mitt ärende är detta. Jag har nyss snavat över något som ovanligt som en tjejgillande tjej som uppfattar sig som FTM-TV, hemmatransvestit. En kvinna som klär sig i killkläder hemma, men inte tordats göra det utomhus. Jag som känt en del transfolk anar att det här kanske kan komma att sluta någon helt annanstans, men just nu är det här var hon står. Om jag tänker att det kanske går att leka lite med en butchidentitet, alltså använda flatsvängen som ett sätt att få använda manliga kläder och uttryck "ute bland folk" - är jag helt fel ute då, helt felplacerad i tiden? Finns något särskilt ställe i Stockholm man ska besöka, om man vill hitta butchigt folk?
grönsparris: Har du haft dinglande örhängen i 20 år så är du förmodligen över 25, och då spelar inte normerna lika stor roll i flatgeggan, enligt min erfarenhet. Det kan vara bra att vara medveten om att normerna skiljer sig åt, men inte ska du låta den saken hindra dig från att följa din vilja/instinkt/nyfikenhet! Flatgeggan är dessutom byggd av folk som inte passar in, så när man kommer upp i åldrarna märker man att det är helt fullt med folk som förstår själva känslan av att vara en outsider. Dive in, är mitt råd, alltså.
Vad beträffar din vän så är jag visserligen inte trans själv, men känner tillräckligt många för att säkert säga att det är hemskt vanligt för transfolk att "börja" i gaykretsar där själva könsproblematiken är en helt annan och det finns fler med suddig könsidentitet. Och med manskläder smälter man som du själv säger in perfekt (och du själv blir som sagt den som sticker ut...). In i geggan, och ta med dig din vän.
Skicka en kommentar
<< Home