f-ordet

Är du kär då, frågar Tofflan och jag sväljer och rodnar, för jag har inte använt det ordet på flera år. Jag som kan rabbla "fittslickande flickor prickar kvickt klittan" och andra obscena tungvrickare hur enkelt som helst, börjar plötsligt stamma när jag ska förklara vad jag känner för den här bruden. Två veckor har snart gått och jag får fortfarande andnöd när jag ser henne, precis som första gången. Och jag har varit beredd på att allt ska spricka, att jag ska vakna upp eller att allt ska visa sig vara ett stort misstag... jag är fortfarande beredd, men alltså hon smeker sönder alla mina farhågor så fort de uppstår och jag börjar tänka förbjudna tankar som "det här kanske till och med kan bli något". Jag har inte klarat av att tänka f-ordet fullt ut, det är flera år sedan jag använde det om någon förra gången och den gången gick det i stöpet lite för fult och lite för hårt för att jag ska våga använda det igen utan moget övervägande. Men snart är det faktiskt månadsskifte och då är det fritt fram. Min syrra har förklarat att man kan bli ihop om man har dejtat intensivt i längre än en vecka och det kommer ett månadsskifte, för det bevisar att man klarar av förändringar och är varandras hamn i mörkret. Fråga mig inte efter logiken i det hela, men hon har varit ihop med sin snubbe i sex år, så något måste hon ha förstått. Jag informerade tjejen, som svarade att hon ska supa mig full på söndag, vänta tills klockan slår tolv, hångla upp mig och fråga om vi ska vara ihop. På sätt och vis blir jag skraj när hon säger så, men liksom mer berg-och-dalbaneskraj än hajskraj. Och rädsla ser helt enkelt inte särskilt trovärdigt ut när man sitter med världens största leende på läpparna.

Imorgon ska vi till hennes polare på fest. Polarens polare är enligt informationen brats (och kallar troligtvis inte varandra för "polare") och har problem av typen "min pappa har köpt en lägenhet i gamla stan åt mig och nu måste jag hålla på och tänka på att köpa toapapper själv". Två alternativa förortsflator i den församlingen imorgon kväll, håll med om att den här bloggen har schyssta cliffhangers!

placerad på kartan

Bara för att jag råkar sväva omkring på ett osannolikt, rosa moln betyder det ju inte att jag har rätt att försumma min lilla blogg på det här sättet. Hur gärna jag än skulle vilja brista ut i små syndiga lovsånger över hur bara hennes läppar får det att pirra i alla möjliga kroppsdelar och hur alla försök till att gå upp om morgnarna utmynnar i sodomi och sjukanmälningar, så ska jag hejda mig och istället sätta in den här bönan i sitt sammanhang. Om ni har sett the L word så vet ni vad jag menar.

Både hon och jag snackade i en hel vecka om hur viktigt det är att den vi dejtar är bra på att dansa. Jag kan härmed rapportera att det är ett ypperligt sätt att sätta så stor press på din partner att hon/han aldrig kommer våga sig ut på ett dansgolv. Men eftersom vi inte är några kycklingar lovade vi varandra att vi skulle dansa även om det var riskfyllt. I fredags tog vi oss således till Intern för en svängom, men de spelade faktiskt bara schlager och vi var överens om att danskontraktet hade en undantagsparagraf för just sådana tillfällen. Nåväl, poängen kommer här och är inte det minsta dansrelaterad: Så fort vi lämnade vårluften för alkoholångorna inne på Intern, gick vi rakt in i två av mina bästa polare. Jag hann inte ens introducera bönan för vännerna förrän hon fick ett skumt ansiktsuttryck och viskande förklarade att hon precis har dejtat min polares ganska nyblivna ex. Pinsamt, tyckte hon. Sånt man får räkna med, tyckte vi andra, mer rutinerade lesbianer. Under kvällen hann vi stöta på hennes bästa kompis, som lyste upp när hon såg mitt ex i baren. Tydligen har de känt varann i hundra år. Konstigt, tyckte tjejen, normalt tyckte vi andra. Sedan dunsade vi in i en annan liten ärta, som blev superglad att se min tjej (som inte är min tjej för man kan inte bli ihop efter bara en vecka). Nämnda ärta är också flickvän till ett annat av mina ex, vilket min brud inte hade någon aning om. Mötet med inaveln blev för mycket, det slutade med att hon tog med mig ut för att få luft och med trauma i rösten oroade sig för vad min polare (alltså hennes exraggs exflickvän) skulle tycka om henne, vad hennes polare (alltså mitt ex nya flickvän) skulle säga till sin flickvän om att hon dejtar mig, vad min polares ex (alltså hennes exragg) kommer säga när hon får reda på att hon dejtar mig och vad exraggets kompisar ska tro om henne nu när hon är på Intern med mig bara en månad efter att deras dejtande rann ut i sanden. Jag blev lite bedårad och lade armarna om henne och berättade att hennes inblandning i saker och ting inte ens kvalar in som lightversion av vad de flesta inne på Intern har att berätta. Okej, sa hon och verkade inte helt övertygad. Ingen kommer att tycka att du har gjort något konstigt, man har inte råd att sålla sina relationer baserat på vad andra har gjort med varann i den här världen, sa jag. Okej, sa hon. Det är du och jag, sa jag och såg in i hennes fantastiska ögon. Okej, sa hon och så log hon.

På söndag är det tänkt att vi ska till Patricia med hela mitt crew. Då lär ännu ett par-tre länkar uppenbaras, men jag ska hålla hennes hand hela tiden.

och bagaget talar

Och hon säger saker om framtiden och jag önskar att ingen någonsin hade lovat mig något förut. Jag vill säga ta det lugnt tjejen, ta det lugnt om jag börjar gråta när du pratar om framtiden, för jag gråter bara ut alla besvikelser från mitt förflutna så att jag kan börja fylla på med nya saker, saker som jag väljer med omsorg den här gången. Ta det lugnt om jag säger att imorgon är så långt som jag vågar tänka, jag behöver bara märka själv att det inte är en dröm. Det kan vara det vet du, det är oftast det vet du, nästan alltid.

konsten att inte ropa hej

Jag tänker inte ropa hej förrän jag är helt säker på att jag är över bäckenet, men allt hon säger och allt hon gör får Lisa Nilsson att vakna i mitt huvud och skråla "nån där uppe måste ha sett meej å tänkt att nu så är det väl ändå heeennes tuur".

Jag har försökt hitta något som skulle kunna vara i vägen. Mina polare har tipsat mig om att vara uppmärksam på om hon säger att hon har druckit färre öl än hon egentligen har, titta om hon slänger konstiga saker i papperskorgen på toaletten, fråga saker om hennes ex för att få reda på om hon är psycho och ställa luriga frågor för att ta reda på om hon har ätstörningar. Jag har pratat med henne om mina sämsta sidor och inte skrämt iväg henne, vi har kommit förbi pratet om könssjukdomar, vi har konstaterat att vi har samma ambition att skaffa barn med vår framtida partner och en känd donator, att vi har samma syn på otrohet och polyamori, att vi har samma sexuella preferenser, att vi båda är inställda på att gifta oss i framtiden, att vi vill resa lika mycket och till samma ställen... jag kan inte komma på fler saker att vara uppmärksam på, när kommer haken??

Vi har umgåtts konstant i åtta dagar. I förrgår frågade någon om vi var ihop eller. Hon såg på mig med retfulla ögon och sa "ja vad svarar du på det?". I några sekunder kändes det som om någon puttade ner mig från världens högsta klippa, pirrigt, läskigt, tänk om det finns hajar där nere och shit äntligen hoppar jag, men jag svalde och skrattade och sa att sånt vet man inte efter bara sex dagar. Hon såg nog hur skraj jag blev, för hon har retat mig några gånger sen dess, men hon vet inte hur varmt mitt hjärta blir när jag tänker på den dagen när jag kommer presentera henne som min flickvän. Eh, jag menar om.

Vi kan kanske vara överens om att sex dagar är för lite. Och åtta dagar. Men när är det lagom att säga att man är ihop? Tänkte att ni trogna bloggläsare som har stannat kvar, trots odrägligheten som alltid droppar från rosa moln som det här, skulle hjälpa mig med den saken. Jag vet att det kan diskuteras fram och tillbaka och att det är relativt och allt sånt, varsågoda att resonera fritt... men ge mig en konkret siffra.

mitt rosa moln är fortfarande intakt

Fem dagar och bubblan har fortfarande inte spruckit. Tänk om det inte är en bubbla. Jag känner mig som någon som kollar sin lottorad och har kommit till fem rätt och knappt vågar titta på nästa nummer. Hon har alla rätt hittills - alla rätt - och min snårskog av kriterier är värre än högskoleprovet. Jag lägger märke till saker hela tiden som gör det lätt att sväva ännu högre på mitt rosa moln - hur hon beter sig mot spärrvakterna i tunnelbanan, hur hon slutar hångla när någon kommer in i rummet och får den personen att känna sig inkluderad trots att vi fortfarande sitter ihop som ett litet nystan, hur hon förhåller sig till "girls of the playboy Mansion" på TV, hur hon började spontandansa med mig i vardagsrummet häromdagen... saker som kan verka små för andra men som tyder på något för mig.

Tofflan påstår att jag är kär. Jag påstår att man inte kan veta sånt efter fem dagar och att det krävs minst två veckor för att ens kunna konstatera förälskelse. Men när hon ringer går min röst upp i fågelkvitter, jag rår inte för det.

Jag ska snart börja skriva smarta reflektioner om livet och världen, jag lovar, men just nu kan jag bara reflektera över hur hennes hår kan bli så mjukt och hur hon kan veta vad jag tänker och jag har faktiskt en såpass klar verklighetsuppfattning att jag förstår att det inte hör till allmänintresset. Så jag nöjer mig med att säga: shit, mina trogna följeslagare, det här trodde jag inte för en vecka sedan.

hallå där nere, kom upp och flyg!

Och så vaknar jag och så ligger hon där och så ler jag och så ler hon och så ler jag ännu mer för hennes leende går rakt in i den där delen av hjärtat som jag hade glömt bort och hon fnissar och jag säger "vad är det" och hon säger "det heter lycka" och jag måste gömma mig i kudden för det är för mycket och jag vill ha mer och det är en av alla ekvationer som inte går ihop nuförtiden. Vad håller jag på med? Varför blir jag inte skraj över att vi har umgåtts konstant i tre dygn och varför vill jag inte dra i den där bromsen som alltid har varit min bästa vän? Jag vill skriva att vi inte ens har känt varann i en vecka och att det kanske kommer visa sig att det inte alls fungerar, men jag kan inte. Det kan faktiskt hända att hon är den som vill dansa med mig i köket, som kan ge mig intellektuellt motstånd och få mig att garva häcken av mig, och i hennes ögon kan jag se konturerna av en fåtölj.

- Löjligt bruden, kom ner på jorden.
- Nä.

kanske

Med risk för att hon har hittat till den här bloggen och härmed kommer få veta allt jag tycker om henne...

Det är inte så längesen jag skrev "Jag sveps liksom aldrig med längre." Vi kan stryka det nu. Och vi kan konstatera att det visst finns brudar som matchar mina kriterier, det var inte alls orimliga önskemål. Jag ska inte räkna upp dem men de står i diverse blogginlägg och det verkar tamejfan som om vi kan bocka av dem allihop. De två senaste dygnen har jag försummat min familj och mitt jobb och alla mina projekt å det grövsta och bara lärt känna den här bruden... utan och innan höll jag på att säga med ett flin, men det hör till det bedårande i historien att saker och ting går plågsamt, njutbart långsamt och att den mest förekommande fysiska aktiviteten består av drunknande i ögon. Det är man inte bortskämd med.

Och en sak till (jag hoppas verkligen inte att hon läser det här)... När jag träffade henne för första gången och hon satte sig mittemot mig på fiket, så såg jag på henne och tänkte "hon och jag kommer att bli ihop". Jag känner mig nästan dum när jag berättar det, det är som om jag inte har lärt mig något sedan jag var tjugo och föll för brudar till höger och vänster innan jag hade lärt känna dem ordentligt. Men så var det och så har det inte varit sedan 2002 och om det visar sig att det inte stämmer så är det i alla fall väldigt fint just nu. Väldigt fint.

gooooooodmorgon!

Goooodmorgon kära bloggläsare... är det inte en helt fantastisk dag? Solen skiner ovanför molnen, fåglarna kvittrar säkert någonstans och alltså världen är ett underbart ställe!

För att referera till en tidigare kommentar i hångelinläggen nedan, så har natten bjudit på kommunikation över förväntan.

hormonparty

Betapetpinglan dök upp, vi gick och fikade, hon frågade om jag ville hänga på ikväll när hon eventuellt skulle ut och nu måste jag ta en iskall dusch. Sen måste jag läsa raden "om du ska träffa någon riktigt fin tjej, sitt först ner några timmar och fundera över vem du är", för annars är risken den att jag vänder ut och in på mig själv för att imponera, och sånt brukar liksom motverka sitt syfte. Alltså, jag stammade. Nu när jag tänker efter förstår jag inte hur hon kunde fråga om jag ville följa med ut ikväll, för jag kan inte komma ihåg att jag genomförde ett enda sammanhängande resonemang under hela vår konversation. Shit alltså, jag har inte blivit såhär akut betuttad sedan 2002. Eller jo, en gång, och då gick det åt helskotta. Då var det en helt otroligt fin halvcolombianska som först gav mig sitt nummer, sedan fikade med mig i sex timmar på raken och gav helt överväldigande doser ögonkontakt och två flirtblinkningar. Sedan frågade hon om jag ville med ut på Häcktet, och när vi väl kom dit slog hon av hela flirtmaskinen och lämnade mig åt mitt öde. Jag gav inte upp utan krånglade mig hem till henne "för att slippa åka ensam på nattbussen", varpå hon slängde åt mig en madrass som jag sov helt ensam på hela natten. På morgonen sa hon inte ens godmorgon eller vill du ha någon frukost, utan hon satt vid sin dator och svarade enstavigt på mina frågor om var toaletten var och annat jag kunde komma på som passade i sammanhanget. Till slut drog jag. Och det slog mig hur lätt det är att komma ifrån obehagliga känslor ibland, det kan räcka att gå två kvarter och lukta på fräsch luft. Vad jag vill ha sagt med det hela är att jag har varit med om nästan exakt samma sak en gång förut, och det sket sig kapitalt. Betyder det 1) att jag måste lära mig något av den erfarenheten eller 2) att det här kommer skita sig oavsett vad jag gör eller 3) att eller att det här är en helt ny brud med helt andra reaktioner och jag kan följa mina instinkter?

Alltså nu får mina hormoner lugna sig lite, jag är för tusan inte van.

Uppföljningen

Frågan var alltså om man som aggressiv hånglare vill bli hånglad lika aggressivt tillbaka. Min erfarenhet säger "ja", mina instinkter "nej". Vem vill bli aggressivt upphånglad med skitmycket påstridig tunga, upp med en hand! Det är det enda sättet vi kan lösa den här gåtan. Min nya fundering gäller handskakare. Om man tar i hand som om det hela var en benknäckartävling, vill man då a) ha ett lika fast handslag tillbaka eller b) demonstrera sin pondus och helst knäcka några knogar på den lägre stående? Och om man tar i hand som en döende räka, tycker man då att alla som tar en i hand är oförskämt hårdhänta, eller tror man själv att man har ett lika fast handslag? Det förstår ju var och en, att jag inte kan lägga någon energi på disk, jobb, skrivande eller tvätt förrän vi får en rätsida på det här.

fast jag är hellre en bra vinnare än en bra förlorare

Pinglan på Internet har nu besegrat mig i betapet - två gånger! Man ska inte tjura över sånt om man vill bli uppfattad som den förtjusande brud man är, men det märktes nog att jag blev lite putt... om inte annat så på mina fula bortförklaringar. Bruden bruden, det är bara en lek. Förvisso en lek med bokstäver och annat allvarligt, men ändock en lek. Men jag har blivit bättre. När jag var liten klarade jag inte av att förlora eller ha fel. Det gjorde mig till en fantastisk alfapetspelare, en mycket bildad ung dam och en dålig förlorare på gränsen till outhärdlig. Vi hittar fortfarande femton år gamla alfapetbrickor i springorna på mammas och pappas sommarstuga och det florerar en historia om att jag vid ca tolv års ålder hade misstagit mig om något, varpå jag satt i timmar i mitt rum och tjurade och sedan kom ut med ett plakat om halsen med påskriften "JAG, BRUDEN,[personnummer], HADE FEL. NÖJDA NU?". Så jämfört med det kan man faktiskt tycka att jag reagerade föredömligt häromdagen när den här mystiska internetbruttan spöade mig två gånger (jag spöade henne en del också, men det hör inte hit) och jag bara morrade lite och kom med ett par usla bortförklaringar. Och, det ska kanske nämnas, blev omåttligt nyfiken. Vem är denna flicka som tror att hon ostraffad kan komma undan med att klå mig i betapet? Och framför allt: kommer hon att dyka upp i helgen där jag föreslog att vi kunde träffas? Missa inte den spännande fortsättningen...

svanspan och andra våraktiviteter

Idag har jag spanat på svanar från Skeppsbron och käkat wienerlängder på Plattan. Jag och mina polare har tagit kort på varandra och alla andra och varenda fågel som flöt förbi, för allt blir ju så mirakulöst skarpt i solsken och med digitalkameror kan man leva ut sin slit-och-släng-mentalitet utan att det ens märks. Jag passade på att förälska mig också. Jag vet att jag har sagt förut att jag inte fixar det här med polyamori, men den här gången blev jag kär i två par jeans samtidigt och lät faktiskt mitt eget begär gå före deras behov av att känna sig unika och speciella. Nu sitter jag här och kråmar mig i det ena paret medan det andra ligger på sängen och känner sig övergivet, men livet är inte alltid lätt och man måste lära sig att känna sig hel på egen hand också. Efter svanspan, jeansköp och bullintag var det meningen att jag skulle åka hem och sy tusen tuffa toppar att sälja på street i helgen, men jag blev tyvärr brutalt hindrad av en brud som skrev en massa intressanta meddelanden till mig på internet och fick mig att tappa fokus. Vad gör man, jag var tvungen att konversera tjejen och verka skitintressant och vips var kvällen försvunnen. Men jag har i alla fall åstadkommit en hel del konsumtion, alltid något. Och jag tror min själ att jag har gått och fått en vårrodnad på kinderna, lägg till en sjalett och ni har en komplett påskkärring (i jeans).

Jag fick förresten någon slags komplimang på jobbet idag, som jag fortfarande inte vet hur jag ska tackla. Det var en av mina elever som frågade om jag tränar och sen sa han att jag har en fin kropp. Kan man säga så till någon utan att ragga? Han stannade inte för att be mig om en dejt eller något, han bara sa sådär och lämnade mig med en konfunderad rynka i pannan. Kan man säga så, och varför kändes det bara obekvämt att höra, och skulle det vara lika okej om det var jag som gick fram till instruktören i min gymklass och sa samma sak? För i så fall tror jag att jag ska göra det, hon blir bara mer och mer intressant för varje gång jag ser henne. Auktoritet alltså, det klår vilken push-up-bh som helst.

jösses ja

Idag var jag och såg Jösses flickor. Jag hade med mig lite agg mot teatern från förra månaden, då jag gick på "Som ni vill ha det" i Uppsala och nästan kände mig som om jag inte existerade under epilogen som gick ut på att alla män i publiken ju åtrådde kvinnor och att alla kvinnor i publiken ville ha en man. Det var inte bara det, utan hela föreställningen hade gamla mossiga repliker från någon skitgammal översättning som inte gjorde Shakespeare rättvisa. Till och med min heterosexuella, religiösa mamma kom ut från "som ni vill ha det" med en bekymrad rynka i pannan och påpekade att någon borde skriva och upplysa regissören om att alla i publiken inte är heterosexuella. Men kära Teater, allt är förlåtet. Jag orkar inte klämma i med en recension, men "Jösses flickor" var helt klart upplyftande. Dessutom fick jag se tjejer kyssas på scenen minst tre gånger! Jag var tvungen att vända mig mot mitt ex, som jag var där med, och viska "jag är så homosexuell!" och hon fnissade och sa att hon tänkte på precis samma sak.

Jag misstänker att heterosexuella kanske inte blir fullt lika upprymda över att se heterokyssar och hänföras över att de låter sig själva erkänna sin heterosexualitet (för den som undrar så var det en massa heterohångel på scenen också), men jag kan ha fel. Det kanske inte är någon stor grej för folk som aldrig har förnekat sin sexualitet heller, eller som aldrig har behövt konfronteras med obehagligheter baserade på den, men för mig infinner sig faktiskt någon slags högtidlighet när jag kommer på att jag faktiskt är homosexuell. Att jag liksom lever i det och står för det, vilket jag inte alltid har gjort. När jag läser gamla dagböcker och ser tillbaka på alla mina strategier för att få alla (inklusive mig själv) att se mig som heterosexuell, kan jag blunda, tänka på någon fin tjej och låta mig känna allt som jag känner och som jag aldrig lät mig känna. För mig bor det så jäkla mycket frihet i orden "jag är homosexuell", för en gång i tiden var det inte bara förbjudna ord, det var förbjudna känslor som absolut inte fick komma upp till ytan och förvandlas till tankar. Den som förstår det kommer aldrig att säga "hur fan kan man säga att man är stolt över att vara homo, jag är inte stolt över att vara hetero, det är bara nåt man är, end of story".

En av skådespelarna kunde jag inte slita blicken från. Jag tror till och med att jag rodnade en gång när hon vände blicken åt mitt håll. Det finns tjejer med ett särskilt sorts kroppsspråk, inte truckflata-med-attitydsproblem-macho men liksom naturligt androgynt, självsäkert och avslappnat. Det är en sån brud jag ska gifta mig med när jag blir stor, för då kan jag se henne på långt håll och tänka "shit, fatta att den tjejen är min". Folk underskattar effekten av ett attraktivt kroppsspråk. Om jag hade vetat hur man raggar på en teater, hade jag gjort ett försök. Men liksom, hur? Det är en skum grej med städer... man ser folk hela tiden, men det ska till extrema tillfälligheter för att man ska börja prata med varann och inse att man har en massa gemensamt. Tur för mänskligheten att Internet och ABF finns, och att folk ramlar och slår sig ibland så att snygga främlingar kan eskortera dem till sjukhuset och förälska sig handlöst. Det är så det går till, det har jag sett på teve. Dags att träna lite stunts kanske.

det var en elitidrottare, en hobbydansare och en slacker...

Jag satt och sydde en väska sådär som man ofta gör en lördagkväll när man har fyllt i sin tatuering och inte bör supa skallen av sig eller frottera sig med bakteriedrypande medmänniskor på ett dansgolv, när en tanke plötsligt slog mig. Som ni kanske har förstått är jag helt övertygad om att tjejer som dansar bra är bra i sängen. Det baserar jag på min egen erfarenhet, som strängt taget varken är tillräckligt omfattande eller baserat på ett tillräckligt slumpmässigt urval för att det ska vara statistiskt gångbart, och det som nu slog mig gjorde bara saken ännu mer opålitlig. Ni vet hur det är när man försöker hångla med någon som bara sticker ner tungan i halsen på en, eller vars tungspets fladdrar omkring som en daggmask med adhd, eller som tror att man kan hångla passionerat helt utan tunga och man tänker alltså, varför kan hon inte vara bra på att hångla när jag verkligen är skitbra och visar hur man gör? Och ni vet när man pratar med sina dåliga gamla hångel när allt är överspelat och avdramatiserat och de avslöjar att man själv faktiskt inte var det bästa hångel de har haft? Då börjar man ju tänka sig att mänskligheten kanske är indelad i olika hångeltyper och för bästa resultat bör man inte hångla över typgränserna. Själv hamnar man i typen "varierad, perfekt balans mellan allt, lagom tunga, mycket känsla, schysst upptrappning" och kan skatta sig lycklig. Andra har inte lika mycket tur utan hamnar i "tröskverk, monotont grävande" eller "tungfobi, lätt pussande, sömnmedel", men grejen är att de förstår inte vilken otur de har, eftersom deras preferenser är lika snedvridna som deras hångelbeteende. Och där kommer dansresonemanget in i bilden. Tänk om det bara är jag som tycker att tjejer som kan dansa är bra i sängen, eftersom jag också gillar att dansa och vi har samma uppfattning om hur man rör kroppen? Och tänk om tillexempel idrottsmänniskor tycker att elitidrottare är bäst i sängen och soffpotatisar föredrar andra slackers? Redan nu kan vi konstatera att begreppet "bra i sängen" är subjektivt, men inte på några andra grunder än att det mesta automatiskt är subjektivt, så om jag skulle kunna få några rejäla exempel som pekar åt något håll vore jag tacksam. Det hela kräver förstås en grundligare undersökning än så, men som alltid när jag får mina mest revolutionerande idéer är det läggdags.

(Och äsch, nu råkade jag skriva en rubrik som kommer att prägla mina drömmar med osynkade trekanter, det var ju inte meningen.)

elskåpshångel eller inget hångel alls

I natt drömde jag att jag hade blivit utsedd till rekryterare på jobbet. En av de som ansökte hade inte ens ett komplett CV, hon hade bara skrivit på en lapp "jag har jobbat som servitris, det var min farbror som anställde mig, jag slutade i höstas". Däremot var hon väldigt snygg och när jag tog henne åt sidan för att prata om arbetsuppgifter slutade det med att vi stod och hånglade. Bästa hånglet jag har drömt på evigheter, det började trevande och nervöst och slutade halvporrigt på ett elskåp. Intensiva blickar, ivriga händer, mjuka läppar, hela kittet! Det är bra med såna drömmar, de påminner en om vad man inte ska ställa upp på fem i tre en fredagnatt, för det kan vara så mycket bättre. Vad kan vi då lära av detta? Jo, att det inte är en bra idé att anställa mig som rekryterare, det resulterar bara i en stab av inkompetenta brudar som av en slump ser ut exakt som tjejen på hårfärgningspaketet på mitt nattygsbord.

I morse vaknade jag förresten av solen som oförsonligt smekte mina ögonlock och för första gången sedan augusti var inte min första tanke "mmm... somna om". Det kallar jag vårtecken.

mitt i natten är å andra sidan vad som helst kul

Äsch, det blev inte färdigt till midnatt. Vi får se om jag förvandlas till en pumpa. Möjligen blir jag bara en aning orange, för jag hann faktiskt skriva fem sidor. Intressant, förresten, hur man kan bli intresserad av de tråkigaste ämnen så fort man får en chans att formulera sig. Nu är jag helt engagerad i det här arbetet, inklusive dess stenakademiska titel som jag inte ens ska upprepa här av risk för att i den allmänna sagoandan råka söva ner er i en hundraårig törnrosasömn.

Alltså, livet är fint hörni. Idag var det varmare än igår, det mesta ordnar sig till slut och varje fantastisk dag är en ordinär dags imorgon. Och så har jag köpt världens bästa present till en polare som fyller år. När jag var liten berättade farmor för mig att det är roligare att ge än att få. En mer skeptisk femåring fick man leta efter, men shit alltså, hon har en poäng. Och i livets otacksamma kretslopp kommer jag en vacker dag avslöja samma hemlighet för något litet egoistiskt barn och endast få tillbaka en blick som säger "är du bäng eller". Men jag kan ta det.

Jo jag är nog lite orange ändå. Eller så är det ljuset från min röda skrivbordsbelysning som gör det - ja, jag skriver rapporter i skenet av röda porrlampor, det tonar ner känslan av arbete och skapar en illusion av billig flärd. I vilket fall som helst är det nog bäst att jag skriver den där sista sidan nu, man vill ju inte riskera att vakna upp som en pumpa och inte kunna möta våren i sina nya sneakers.

Har någon sett en arbetsmoral?

Aj aj. Fyra timmar har gått och jag har skrivit sju ord på min rapport. Jag måste rappa på nu om jag ska kunna knipa åt mig bragdguldet från Samuel som igår lyckades med bedriften att skriva kommentarer till elva av mina inlägg och ge mig en av de finaste komplimanger en bloggare kan få. Fast jag fick en konkurrerande komplimang igår, av en kicka på jobbet som tyckte att min tatuering var skitfin och uttrycksfull och undrade om jag skulle på personalfesten på fredag. Om ni någonsin har tänkt lägga in en stöt på mig, håll i minnet att min tatuering är ett avtryck av min själ och formulera er därefter. Smart tjej, och fin. Man kanske skulle ta sig till den där personalfesten ändå. Fast då måste jag ju skriva den där rapporten nu, allt pekar på det. Det är bara det att belöningarna är så futtiga nuförtiden, inga skattkistor, inga guldbajsande åsnor, ingenting. Locka med prinsessan och halva kungariket så lovar jag att analysera hela organisationen på rövarspråket och kanske rentav svänga till det med ord som kokomompopetotenonsosopoptotimomerorinongog och sosysostotemomsoskokifoftotesosanonpopasossosnoninongogaror, men just nu är min enda belöning en inplastad chokladbiskvi som jag har köpt själv på Vivo och egentligen kan käka upp oavsett hur mycket jag skriver. Har någon sett min arbetsmoral? Den är ganska liten och skygg, jag hade den vid Skanstull i måndags vid 14-tiden, men när jag skulle använda den igen efter ca en timme var den borta. Hittelön: En helt ny chokladbiskvi i originalförpackning, av märket Delicato. Okej en halv.

konsten att få något gjort

Idag har jag en (1) grej att göra. Jag skiter i disken, städningen, brudarna, polarna och tvätten och ställer som enda krav på mig själv att skriva de där sex sidorna jag måste skriva. Före tolvslaget, för att göra det hela mer askungeromantiskt. Jag ska bara käka först, och kolla mina mejl och röja upp i köket... bara lite, jag vet att jag sa att jag skiter i det men ju mer jag tänker på det desto mer troligt är det att mina alldeles för gamla matrester ska komma till liv och störa mig i mitt viktiga skrivarbete. Och så ska jag sortera tvätten, det är ju svårt att koncentrera sig på research när vita t-shirts ligger bredvid knallröda brallor och varslar om tänkbara tvättkatastrofer och just nu har jag inte tid att bli distraherad på det viset. Jag kanske går en sväng till affären också. De brukar dela ut påsar som man får använda på påskveckan för att köpa godis för 2,90, men bara om man lyckades handla där veckan innan och nypa till sig en påse. Det kan jag ju inte sitta och grämas över, då blir det inget skrivet minsann. Och det är bäst jag dammsuger lite, så jag slipper sitta och tänka på allt damm jag andas in när jag faktiskt behöver koncentrera mig. Tur att man är disciplinerad.

it's funny because it's true

Jag: Skulle du vara intresserad av en portion chokladpudding?
Tofflan: Ja en pudding är ju aldrig fel.

det här med kär

Gårdagens erfarenhet: Det är inte världens lättaste att prata med någon om att hennes förhållande suger. Särskilt när hon är kär i bruden ifråga (vad betyder kär och hur kan man vara det utan att den man är kär i gör en lycklig?). Jag hoppade över kärbiten och frågade om hon känner sig trygg i sitt förhållande. "Vaddå trygg?" sa hon, bara det värt en analys. "Ja, känner du att du kan vara dig själv och prata om hur du känner och att du kan relaxa utan att vara rädd för en attack av något slag?". "Tyvärr inte", svarade hon efter en rejäl paus och sen började hon grina. Jag önskar att jag hade antiafrodisiaka att hälla i hennes kaffe.

I förrgår när jag låg bredvid fröken norrland och njöt av mitt återfall, frågade hon om det finns något jag är rädd för. Och det finns det. Jag är rädd för att inte hitta någon som allt funkar med, som jag kan utvecklas med och bilda familj med inom fyra-fem år. Sånt ska man ju inte säga till någon som ligger naken bredvid en och tycker om en, men jag sa det i alla fall. Hon log och sa "men bruden, fem år är ganska lång tid. Du gör ju rätt som inte ger dig in i relationer som inte känns rätt, så att du är fri om du träffar någon som du tror att det skulle fungera med". Jag såg tillbaka på den här osannolika bruden och tänkte att om jag träffar någon som känns rätt så kommer hon ha väldigt mycket fröken norrland i sig.

den där Max alltså

Om man frågar någon "men varför är du kär i den här människan då?" och hon svarar "jag vet inte"... är det inte risk för att hon bara är besatt eller rädd för att vara ensam, och inte direkt kär? Jag försöker förstå mig på min polare vars tjej bara trycker ner henne, men antingen är vi kära på olika sätt eller så har jag glömt hur det känns att vara kär. Det finns en viss risk för det senare.

Jag sveps liksom aldrig med längre. En gång i tiden hände det stup i kvarten. När det tog slut med en brud dröjde det inte mer än ett gäng månader förrän hela jorden snurrade kring någon ny, men nu är jag snart inne på tredje året utan rosa moln i sikte. I mina mensigaste stunder tänker jag att det beror på att ingen vill ha mig, men när självömkans dimmor skingras kan jag räkna till fem fina flickor som har velat involvera sig med mig det senaste året. Jättefina, supergulliga brudar och jag har inte känt ett knäpp. Jag misstänker då och då att det är för att jag har blivit bitter och gett upp, men Tofflan säger att jag bara är försiktig. Det göder min positiva självbild, så jag håller med. Dessutom finns det tecken på att jag inte är bitter. Jag gör tillexempel hjärtformade pannkakor ibland, som jag äter upp själv och tänker på hur glad min framtida fru kommer att bli när jag gör dem till henne. Jag tror att det faller inom samma kategori som att jag köper smörgåsrån med fullkorn för att kunna vara en bra förebild när jag får barn. Jag får i mig fibrer och kärlekspannkakor och min framtida familj får en väl förberedd familjemedlem - alla vinner!

För övrigt var fröken norrland här igår och jag kunde inte hålla fingrarna i styr. Inga andra kroppsdelar heller. Nu måste jag ta kommandot över mina flirtiga ögonkast, jag vet ju att det är de som sätter igång alltihopa. Jag skyller på Max Factor.

ett lite mindre lättsamt inlägg

En mycket nära vän till mig blev drogad och våldtagen förra helgen. Hon skämdes så för att hon hade blivit för full för att försvara sig och för att hon inte kom ihåg mer än minnesglimtar, så hon berättade inte för någon förrän igår, när det inte fanns några fysiska spår kvar. Hon berättade att hon hade vaknat upp med blåmärken över hela kroppen och att hon hade skitont i underlivet i flera dagar, men att hon inte kunde redogöra för vad som hade hänt efter att hon drack sin andra drink för kvällen. Hon vet vem som gjorde det, men hon är övertygad om att han kan döda henne eller åtminstone göra livet väldigt svårt för henne om hon anmäler. Framför allt är hon rädd att ingen ska tro på henne, eftersom hon frivilligt var på ett heteroställe och drack alkohol och dansade och eftersom hennes blåmärken har läkt. Jag har sagt åt henne att hon borde anmäla ändå, så att polisen har snubbens namn ifall fler råkar ut för samma sak, men hon är skiträdd och har dessutom ingen som helst tilltro till systemet efter att ha råkat ut för dess baksida ett par gånger. Det här kommer antagligen vara en av alla de där våldtäkterna som aldrig anmäls, så därför skriver jag den här. Om jag hade fått veta direkt efter att det hade hänt, så hade jag övertalat henne att åtminstone få sina skador dokumenterade. Och jag gör mentala minnesanteckningar av typen "bruden, när du blir våldtagen, kom ihåg att det inte är ditt fel och att du måste anmäla direkt, hur pissigt du än mår". När, inte om. Hur sjukt är inte det?

hihihi

Jag brukar hålla mig inomhus på första april, stänga fönster och dörrar, inte läsa några tidningar samt dra ur telefonjacket. Men det här aprilskämtet var faktiskt bara uppfriskande! Dagen började alltså med ett fniss och solen har kommit fram. Man kanske rentav ska våga sig ut, vem vet vad man kanske missar?