åtrå, åhå

När jag var 16 var jag uppenbarligen desperat efter att bli av med oskulden. Min gamla dagbok är full av irritation över att jag fortfarande inte hade "gjort det", varvat med beskrivningar av vad jag längtade efter. Att bli kysst över hela kroppen. Brösten, magen, axlarna, nyckelbenet, låter, ljumsken... Någon som dyrkar mig, rent fysiskt påtagligt. Jag har rätt fin kropp. Lite synd att jag måste ha den för mig själv. Att ingen annan kan få känna hur mjuk den är. För det är ju nu den är som finast.

Någon borde ha snackat med mig om det där med åtrå. Om man verkligen åtrår någon annan så skiter man i hur fin kropp man själv har. Man skiter i allt utom hennes hud, njutningen i hennes ögon och hennes darrande andhämtningar.

del 4

Den här genomgången av mitt heterosexuella förflutna var precis vad jag behövde inför pride. Alla som säger "vaddå stolt, jag går väl inte omkring och är stolt för att jag är hetero" kan ju läsa mina gamla dagböcker. Garderoben är ett fult, äckligt ställe som gör allt för att övertyga en om att den i själva verket inte är en garderob, utan hela världen. Om man öppnar dörren så dör man förmodligen.

Här kommer de sista citaten ur mina gamla dagböcker. Tänk varje citat gånger tusen för att få en bild av hur mitt liv såg ut i sju års tid.

Vill bli KÄÄÄÄÄR!!! Men jag blir det inte. Vill känna sådär starkt för en kille så att jag alltid vill vara med den personen honom. Känna sympati, kärlek och åtrå till samma person. Nuförtiden är jag förresten väldigt säker på att jag är hetero. Hoppas att det håller i sig.

Nu ska jag berätta hur det var att ha sex med Jakob. Vi gjorde det bara två gånger. Jag märkte att det visst kunde göra ont efter att man har förlorat oskulden.

Jag sov hos honom i natt. Det var trevligt. Fast imorse var han pillig. Börjar vänja mig vid det nu. Pill. Men han slutar alltid när man har sagt till några gånger snällt och en gång på skarpen, så det gör inte så mycket. Sen blev han deppig och jag fick trösta. Men jag är lessen oftare än han, så det är ändå han som får trösta mest.

Ibland vill jag bara vara kompis med honom. Men så kan man inte riktigt göra. Har jätteont när vi har haft sex. Jag trivs med honom och så. Men jag längtar efter saker.

Imorgon börjar pride och jag ska njuta av att få titta på det jag helst vill titta på, hångla med dem jag helst vill hångla med och aldrig behöva stoppa mina känslor för att de är farliga och fel. Shit vad jag älskar brudar.

del 3

Hej KP!
Jag är en tjej som är 17 år. När jag var yngre (12-15 år) och var i KP-åldern så lovade jag mig själv att om jag någonsin blev säker, så skulle jag skriva till KP och berätta. Säker på om jag var homo eller hetero. I tre-fyra år gick jag omkring och undrade. Ibland var jag säker på att det var tjejer jag gillade, och ibland sade jag åt mig själv på skarpen att jag bara var nojig och egentligen var alldeles normal. Det här är ungefär vad jag hade velat höra när jag bara var förvirrad. Alla som går omkring och grubblar och undrar och är skitskraja för att det ska visa sig att de är annorlunda, måste få höra att det kommer att ordna sig. De kommer inte att vara förvirrade hela livet. Antingen kommer de - när den värsta hormonrusningen har lagt sig - att förstå att de egentligen är helt vanliga heterosexuella människor som tog lite tid på sig att grubbla över sin sexualitet. Eller så kommer de på samma sätt att inse att de verkligen är homosexuella, och även det kommer att bli en lättnad. Eller så märker de att de verkligen gillar både tjejer och killar. Det viktiga är att grubblerierna inte pågår i evighet, utan till slut förstår man vem man är. Själv är jag numera 100% säker på att jag är heterosexuell. Jag har en pojkvän, och även om jag tittar på tjejer för att de är snygga, så vet jag att det ändå bara är killar jag blir kär i. Det är stor skillnad.

Där slutar brevet tvärt, och jag skickade aldrig iväg det. Jag minns precis känslan jag hade när jag skrev det - målmedvetenhet och en molande känsla av att jag egentligen bara ville övertyga mig själv. Shit alltså, det här dagboksläsandet håller på att utvecklas till en studie i heteronormativitetens alla raffinerade strukturer. Ju mer jag läser, desto mer ser jag hur desperat jag ville vara kär i killar, hur jag längtade efter att kunna vara på ett annat sätt och kunna säga att jag verkligen, verkligen hade känslor för en snubbe och mena det. Jag märkte precis just nu hur jag fick svårt att andas, precis som hela livet kändes på den tiden - dra inte in för mycket luft i lungorna, försök inte känna efter för djupt, förträng förträng förträng eller så kommer du vara olycklig och lesb... olycklig hela livet.

Det här brevet var resultatet av en tanke. Om jag vågar uttala det så kommer det att försvinna. Anledningen till att jag fortfarande är skraj är att jag aldrig har vågat säga mina misstankar rakt ut och sedan dödförklara dem.

Yeah. Det gick ju som det gick.

jag borde ha fattat, del 2

Den här dagen har jag ägnat åt att leta efter ett tält. Det gick inte så bra, däremot hittade jag dagböcker daterade 1989 och framåt och har därefter fördjupat mig i min bakgrund och förundrats över hur målmedvetet jag en gång letade efter en pojkvän och undrat hur många trettonåringar som egentligen använder ord som "emellertid" och "lite i sänder". Så, medan den här bloggen ändå är tillbaka i 1900-talet och rotar... exklusivt för er: min dagbok den 29/3 klockan 15.55 (det här var före bloggarnas tid så jag fick skriva ner klockslagen för hand) det året jag fyllde 13.

Nu är den 16.03. Det hände nämligen grejer just när jag skulle börja skriva. Anja heter en av de vuxna som var med på fjällveckan. Hon var nästan nybörjare och hade inte åkt på flera år. Första dagen, just när vi hade satt på oss pjäxorna, så sa hon "jag kommer slå ihjäl mej". När vi senare åt lunch så frågade jag om hon inte hade slagit ihjäl sej än. Då skrattade hon och sa "inte än". Efter det så frågade jag varje dag om hon inte hade slagit ihjäl sej än. Jag blev Anjas skyddsängel. På torsdagkvällen när alla utom barnen skulle på räkfrossa, så letade vi igenom hela huset efter Anjas puderdosa som hon hade tappat bort. Javisstja, det var en till grej som gjorde att vi blev Anjas skyddsänglar. Vi gick runt i alla rummen och lade pärlsocker (i brist på ärtor) under madrasser och stolsdynor, för att se om det fanns några prinsessor ibland oss. Då råkade det vara så att Anja satt på en så perfekt plats, så det var inte så konstigt att vi frågade henne flera gånger om hon satt bra. Och det har jag fortsatt med. Det som hände nyss var att jag såg Anja genom fönstret, rusade ner, tog på mej skorna och rusade ut för att ge henne en BAMSEKRAM som jag brukar göra.

På nästa uppslag har jag ritat Anja, med fantastiska läppar och ögon med långa ögonfransar. Jag minns fortfarande vilken parfym hon hade och hur jag bara kunde prata om Anja i flera veckor efter skidredan. Jag minns också hur vi fick för oss att en kille i Anjas ålder hade tagit hennes puderdosa, så vi skuggade honom överallt, vilket fick till följd att alla de "vuxna" (nåja, de var kanske 19-20) retade oss för att vi var kära i honom. Jag tror att det var en av de första gångerna jag insåg att jag kände fel. Konfunderat såg jag på dem som retades och undrade hur de kunde tro att jag skulle vara kär i den där fula killen när Anja upptog all min uppmärksamhet.

Varning: Jag har inte läst färdigt alla dagböckerna än, så mer nostalgi är att vänta.

jag borde ha fattat, del 1

När jag var sådär 13 år och Elloskatalogen med dess spännande underklädesbilaga hade dumpit ner i brevlådan så förstod jag plötsligt varför folk blev homosexuella. Det är klart att när tjejer alltid ska vara så jäkla avklädda och utmanande i all reklam så är det lättare att tycka att tjejer är sexiga, även om man är tjej själv. Det är därför folk blir lesbiska, tänkte jag - jo jag var ett väldigt konstruktivistiskt lagt barn - och bestämde mig för att undvika reklam och omge mig med fler avklädda och utmanande män i min vardag. Detta ledde till att jag efterföljande jul önskade mig en hunk-almanacka i julklapp och ägnade mycket tid åt att formulera på vilket sätt Jason, Mark och Bradley var snygga (Mark har så fint leende, men kolla tvättbrädan på Jason). Det hjälpte inte så mycket, jag fick visserligen något slags erkännande hos mina heterosexuella tjejkompisar men Elloskatalogens huvudlösa byster och de förbjudna bilderna i Anders hemliga porrtidning i skogen var för evigt fastetsade på min näthinna hur stint jag än stirrade på Jason, Mark och Bradley - Pavlov hade varit stolt över mig. Så småningom slog mig tanken - om den sexuella läggningen beror på vilka som sexualiseras i reklamen, varför finns det då bögar? D'oh.

Jag önskar att någon hade kommit in i mitt liv på ett tidigt stadium med en griffeltavla och en pekpinne och förklarat att vi inte kan bortse från alla dessa lesbiska tendenser. Jag var ett logiskt barn, jag skulle ha förstått.

tjuvstarten

Fast priderutten smygbörjar egentligen i kväll på Häcktet, där alla mina polare kommer att sammanstråla på ett förtjusande vis efter att ha frotterat sig med italienare, peruaner och indier på semestern. Möjligen kan man redan här hitta skåningar och norrlänningar med ryggsäckarna dumpade hos gästvänliga qruiser-kontakter. Fast jag och Smulan satt igår på centralen och spanade efter flator, och vi såg inte en enda. Jo, en, men hon var mitt ex och kom direkt från tunnelbanan. Jag är ändå positiv inför kvällens övning, med eller utan skåningar kommer det bli grymt att träffa mitt crew igen. Detta blir dessutom min enda smulfria kväll, Smulan kommer att vara upptagen och hon har vädrat sitt missnöje över att inte kunna vara där och se till att jag inte hånglar med någon annan.

Smulan: Men om du hånglar med någon vill jag veta det.
Jag: Om jag hånglar med någon på fredag?
Smulan: På FREDAG? Har du tänkt hångla med någon på FREDAG?
Jag: Eh jag vet inte. Det är ju inte sånt man planerar.
Smulan: Men du får inte hångla med någon på fredag.
Jag: Jo det får jag.
Smulan (med plutläpp): Ja du får ju det.

Pride-utmaningarna har också kommit igång. Jag har tydligen gått med på att försöka ragga upp någon med repliken "vill du värdera min päls?". Klarar jag det så klarar jag allt. Och förresten, det är verkligen smickrande hur några av er har nappat på min brudenjakt. Det känns frestande att lägga ut några ledtrådar, men det vore dumt att äventyra min anonymitet på det viset. Fast om någon kommer fram och frågar om du vill värdera hennes päls så är det troligtvis jag. Eller en copy-cat.

...vill du mig något så träffas vi där...

Priderutten: Onsdag miss gay Sweden på Lino (inte för att jag nödvändigtvis måste ha reda på vem som blir miss gay 2006, men för att arrangören har lovat mig att det kommer spelas minst en hiphoplåt och det är man inte bortskämd med sedan Lilith stängde), torsdag tjejfesten på Aladdin, fredag Häcktet, lördag Connection, söndag i någons varma famn eller liknande. Det blir förstås svårt att veta vem som är jag eftersom jag envisas med att vara anonym, men ett tips om man vill råka träffa mig ändå är att vara skittrevlig mot alla. De är nämligen mina ex och de kommer att leda dig till mig.

folk som skulle ha pisk

För att slippa recensera fler teveprogram eller rapportera om mina förehavanden i lägenheten har jag idag begett mig ut i världen och letat inspiration. Den kom nästan genast, när jag vid Stuvsta pendeltågstation såg inte mindre än fyra flator, varav två tillresta och kånkande på stora resväskor. Hur visste vi båda två att de var lesbiska? frågade Smulan när vi hade kommit utom hörhåll för dem. Inga hockeyfrillor, inget snus. Vi kom fram till att svaret ligger i interaktionen. De flesta tjejgillande tjejer beter sig lite annorlunda mot varann än heterobrudar vanligtvis gör, oavsett om de är intresserade av något hanky-panky eller inte. Det sitter i ögonen och vart man riktar sin uppmärksamhet, och ibland i spännis-beteendet som kommer fram när vissa flator får vittring på andra flator. Såhär: flata 1 sitter på en bänk i en vänthall och läser en bok. Flata 2 kommer in i vänthallen och skannar av sin nya omgivning. Flata 1 snappar upp vad som skulle kunna vara en flatsignal, varpå hon särar en aning på knäna, lyfter en aning på hakan och antar en något mer gangsterliknande skepnad. Flata 2 svarar genom att maskulint släntra genom hela vänthallen till något väldigt viktigt på andra sidan. Identifiering slutförd, spännis-beteendet fortgår tills någon av lesbianerna kliver på tåget mot Simrishamn eller hånglar upp den andra. Det senare händer inte så ofta.

Smulan och jag diskuterade vidare hur vi själva nästan aldrig ser ifall killar är gay eller inte, medan vi kan känna av en flatvibb på mils avstånd. Det strider liksom mot vad nästan alla heterotjejer och -killar och bögar säger, nämligen att det är mycket lättare att avgöra om en snubbe är gay än en tjej. Flatfrekvensen är kanske lite marigare att pejla in, eller så är det svårare att uppfatta spännisdansen och allt det där andra om man inte tillhör målgruppen.

Dagen inleddes alltså på det mest spännande vis, men sen hände inget mer förrän jag kom hem och satte på teven. Vilken ironi. Hallåan presenterade ett program som "en alternativ skönhetstävling" vilket fick mig att spetsa öronen och få heta visioner om horder av piercade, tatuerade, breakande, steppande och disputerande brudar i blå tuppkammar, rastaflätor, glasögon och hemtryckta t-shirtar. Efter en snabb mental onani fick jag veta att presentationen gällde "Mr Romance", en tävling för män som vill vara på omslaget till Harlequins romantikböcker. Jag blev naturligtvis tvungen att rota fram min egen harlequinbok, en fantastisk historia om en ung och naiv kvinna som tvingas kapitulera för sina lustar då den virile Craig intar hennes liv, och studera omslaget ordentligt. Craig, denne maskulinitetens essens, sitter på ett soffarmstöd och håller Rachels hand i ett stadigt grepp. Rachel ser saligt leende upp i Craigs brunbrända ansikte med markerat käkparti (Craigs alltså) och fingrar på hans maskulint håriga underarm. Någon dag har jag tänkt skriva en lesbisk harlequinbok, men varje gång jag tar mig för att försöka gör jag misstaget att läsa den här boken som inspiration och bli alldeles för irriterad på Craigs metoder för att ha lust att skriva något alls. Rachel vred på huvudet i ett försök att komma undan hans sökande mun, men det var meningslöst. Han tryckte sin kropp mot hennes när han kysste henne. Hon känder hur den pockade och krävde. Hon kysste honom tillbaka lika hett, och slog armarna om hans hals i en åtrå som plötsligt inte gick att behärska och som var ny för henne. Den där Craig skulle ha pisk, inte bara för att han våldshånglar upp folk men för alla nedlåtande kommentarer han fäller ("du håller på att bli vackert solbränd, men se upp så du inte bränner dig". "Höga klackar för kanske kvinnans ben vackrare, men de är livsfarliga. Jag rekommenderar lågklackade skor till vardagsbruk". "Fin simteknik. Med lite träning blir den ännu bättre".) och för att han har en vit stickad tröja med uppkavlade ärmar på omslaget. Kay Thorpe skulle ha pisk för intrigen, språket och upplösningen. Jag skulle ha pisk för att jag aldrig skriver den där lesbiska tantsnuskboken och gör mig en hacka på alla Sveriges trånande flator som i brist på annat tvingas läsa samma sidor ur Stjärnor utan svindel om och om igen.

allt handlar om förberedelse

Det kan vara farligt att längta så här mycket till pride. Det kan resultera i att man blir mäkta besviken, ungefär som när man tror att man har hittat kvinnan i ens liv och hon plötsligt blir kär i ens bästa vän och föreslår polygami eller när man tror att man ska bajsa men det bara kommer en stor fis. Fast det sista tar jag tillbaka, det kan kännas ganska bra och magen blir glad i vilket fall som helst, och dessutom kan man hojta från badrummet "DET VAR BARA EN FIS" till Tofflan som kommer lubbande och tror att man ropade något viktigt, och uppmärksamhet är ju alltid trevligt. På grund av detta (att uppmärksamhet alltid är trevligt) har jag inlett min pre-pride-vecka med att färga håret och test-kombinera alla mina kläder. Imorgon ska jag göra armhävningar tills jag stupar och på onsdag ska jag filura på olika sätt att ta kontakt med flator som man inte känner.

Eftersom självständighet och coolpoäng står högt i kurs på den lesbiska köttmarknaden står alla flatorna vanligtvis utanför prideområdet och ser hårda och ointresserade ut, i flock eller ensamma, och undrar varför ingen pratar med dem. Det är ett klurigt system, för om någon faktiskt kommer fram och försöker sig på en konversation så blir de väldigt misstänksamma och det kontaktsökande blåbäret blir betraktat som loser. Jag har efter år av prajdande samlat på mig en del strategier och vet numera att det går att ta kontakt med folk om man 1) har ett ordentligt ärende och vill sälja sin demo eller fråga efter vägen till bajamajorna, 2) känner någon som någon känner och kan nästla sig in i ett kompisgäng på den meriten eller 3) är full, och de också. Men eftersom hela det kollektiva attitydsproblemet skaver lite i mitt medvetande tänkte jag ta det hela ett steg längre i år och bemöta varenda arrogant uppdragen, snusande överläpp med ett leende och ett kvitter som vilken Julie Andrews som helst.

Det är kvittret jag ska fila på på onsdag. På torsdag ska jag städa och byta lakan, för säkerhets skull. På fredag ska jag testfesta på Häcktet, för då har alla utsocknes lesbianer redan börjat droppa in, och på lördag ska jag vara testbakis. Sedan ska jag troligtvis ha den bästa prideupplevelsen någonsin, få tusen nya polare, dansa röven av mig på dansgolv med bara bra musik, träffa kvinnan i mitt liv och leva resten av mitt liv i ett rosa skimmer. Antingen det, eller sitta på cigarettfimpskullen utanför prideområdet och dricka fulöl omgiven av exflickvänner och fundera över hur det kommer sig att alla småflator numera är tio år yngre än jag. Det funkar det med. I vilket fall som helst ser jag fram emot att njuta i en vecka av att alla Sveriges flator är ihopsamlade i huvudstaden och prydligt märkta med festivalband.

Andra bloggar om: pride

jag - en lurad arier

Fler än en gång har jag blivit stämplad som etnoraggare. Det betyder att jag alltid råkar falla för brudar som har annan etnisk eller kulturell bakgrund än jag själv. Det har hänt att jag raggar lite på någon brud som ser supersvensk ut bara för att mina polare ska se att jag visst inte diskriminerar, men likafan brukar föremålet för alibiragget visa sig vara nyinflyttad från Riga eller Sidney och jag kan fylla i ännu ett fält på min raggarkarta. Man kan ju undra vad detta beror på. Jag har alltid trott att det har att göra med mina små fetischer för andra språk och vit hud mot brun hud, men ett flygblad som låg i brevlådan informerade mig om att jag faktiskt är ett offer för en konspiration. "Fler och fler svenskar luras in i blandäktenskap och folket hotas nu av en total utrotning" står det i flygbladet som jämför rasblandning med digerdöden och föreslår att vi omgående tar till samma metoder som digerdödsmotståndarna på 1300-talet - isolering. Nu när jag vet att min fäbless för brudar som tillhör "annan ras än den svenska folkgruppen" (jag visste inte ens att det var en ras, min okunskap är nästan pinsam) är resultatet av Etablissemangets lurendrejeri måste jag troligtvis sättas på avprogrammering för att uppvärdera det svenska och se farorna i att beblanda mig med andra kulturer på det här viset. Det stod inget i flygbladet om homosexualitet, men jag misstänker att mitt tillstånd kräver avprogrammering på fler än en punkt. Jag vet tyvärr inte hur jag ska börja, så fort jag lyckas formulera riktigt ariska tankar som "oj vad jag längtar efter en stor blond viking att reproducera mig med" så märker jag att jag sitter och käkar falafel eller använder importerade ord som protest, argument och identitet (hoppsan, de orden fanns visst med i flygbladet också). Och vad ska jag göra när det är L word - snabbspola när Carmen är på skärmen? All hjälp emottages tacksamt.

Jag vet att jag tidigare lovade att rösta på Kristdemokraterna eftersom jag tänkte skaffa barn med min brud och de värnar om familjen och sådär, men det här är samma lirare som på 1300-talet skulle ha räddat oss från digerdöden och det minsta jag kan göra är att ge dem min röst och sluta spana på snygga-thai-bruden.

finns det klitoris på krypton? och andra frågor om sex

Igår var det stålmannenkväll på grabbkanalen*, vilket naturligtvis ledde till många frågor. Småsaker som hur Lois Lane inte kan känna igen Stålmannen så fort han sätter på sig glasögon och hur Lex Luthor kommer in i Vita Huset lämnar vi åt sidan och riktar direkt in oss på den största frågeställningen av alla: Var går gränsen?? Det är alltså så att Stålmannen för att kunna pippa med en dödlig själv måste avsäga sig sina krafter. Som tittare lämnas man med en uppsjö funderingar. Gäller avtalet endast heterosexuell vaginal penetrering? Vad gäller för oralsex? Vad händer om han ger henne en orgasm utan att själv få någon? Eller om han råkar ge henne orgasm utan att det var meningen, typ om hon juckar mot hans cape medan de är ute och flyger? Frågorna hopar sig så fort man börjar ta lite hänsyn till fröken klitoris. Om jag vore Stålmannen skulle jag försöka informera mig lite till innan jag gick in i den lilla avstålifieringshissen och förlorade alla mina superkrafter.

Av alla frågor jag har fått om mitt sexliv, är men hur har ni egentligen sex den vanligast förekommande. Någon föreslog en gång att vi kanske använde fötterna för att penetrera varandra, någon annan undrade om det inte var jobbigt att alltid behöva ha med sig en dildo för att kunna ha sex. Jag har också fått frågan om jag inte saknar "the real thing". Jag tror att jag svarade "what's more real than having your girlfriend's taste in your mouth, her tongue between your legs, your hands on her hips, your energy merged into one, pulsing, screaming, feeling her rhythm in your body, letting go of all control, making her feel things she never knew she could feel, letting the fire out, feeling your blood pumping, your bodies merging and the world centering in your rhythm and finally falling asleep still catching your breath and with marks of passion allover your body?". Det var tur att jag fick frågan på engelska, för jag tror inte att jag skulle kunna säga "feeling your blood pumping" på svenska utan att känna mig som Tomas Ledin. Han som hade ställt frågan kippade efter luft som en liten fisk (förutom att fiskar kippar efter vatten) och frågade om vi skulle ha trekant. Jag tog fram min lilla anteckningsbok och adderade "sanningen" till listan på saker som inte går hem när man ska förklara varför man gillar sitt lesbiska sexliv.

*om ni inte redan hade märkt det: konspirationen trean och sexan har utvecklats till kanalernas motsvarighet till leksaksaffärer och det råder inga tvivel om vilken kanal det är meningen att man ska kolla på om man är tjej respektive kille. Äntligen lite ordning och reda i teveträsket.

och vilken historia det hade kunnat bli

Apropå min checklista för flatspan. När jag var i min ungdoms blomstrande vår, alltså sådär 17-18 år, så fick jag mitt första flatragg. Kunde ha fått, menar jag. På den tiden hade jag pojkvän och en heterosexuell övertygelse och jag satt på t-banan på väg hem till honom när en korthårig brud satte sig mittemot mig och log. Jag hade snaggat huvud och ett stort kvinnomärke på väskan. Hon kikade på mig hela vägen från Slussen till Björkhagen och till slut började vi prata. Hon ställde långsökta frågor om knapparna på min väska, av typen "är dina föräldrar också emot djurförsök" och "vad är det där för band, spelar de punkrock". Till slut frågade hon om kvinnomärket på min väska. Jag sa att det stod för mig, eftersom jag var tjej. Står det för något annat också kanske? frågade bruden med forskande blick. Näe, svarade jag konfunderat (åh lilla puckade tonårs-jag!). Till slut frågade hon om hon fick min epostadress och jag sken upp och sa att hon gärna fick skriva till mig. Till slut skulle jag gå av. Vad kul att du började prata med mig, sa jag glatt till henne. Det här blir en jättebra dag! Först fick jag en ny kompis och nu ska jag hem till min pojkvän som jag inte har träffat på två veckor. Hans bror är hemma just nu, så vi kan inte ha sex där, men vi har bokat tvättstugan, haha. Jaha, sa tjejen. Okej. Eh, jag kanske skriver. Vi får se.

Såhär i efterhand önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden och daska mig själv i huvet och försäkra min modiga medresenär om att hennes gaydar inte alls var sönder.

Poängen med den här lilla anekdoten skulle vara att det inte alls är säkert att folk är lesbiska bara för att de har snaggade huvuden och kvinnomärken på sina väskor. Men å andra sidan var jag ju lesbisk. Så nu vet jag inte vad poängen var.

brudens mor-och-dotter-aktivitet

Ibland går jag och min mamma och letar flator på kulturhuset. Kulturhuset är ett bra ställe om man börjar bli mer avancerad i sitt flatletarskap, för där finns det en hel del kvinnor som har kort hår och ändå inte är lesbiska. Bland upplysta medelklassliberaler och -socialister som min mamma, heter fördomen inte "alla flator har kort hår och snus" utan "alla uppfattningar om att flator har kort hår och snus är fördomar utan någon som helst förankring i verkligheten". Nog finns det en hel uppsjö flator i långt hår och ett knippe heteron i kort hår, men det räcker med att knalla omkring på prideområdet i fem minuter för att man ska inse att korthåriga, snusande kvinnor med ölsinne och släntrande gång är överrepresenterade. Det är såna tydliga tecken man måste gå på, om man som mamma inte har begåvats med gaydar. Våra konversationer på kulturhuset kan gå såhär:

mamma: Hon då, hon har ju kort hår och byxor.
jag: Ja, men du måste titta på skorna också.
mamma: Klackar, ojdå.
jag: Ja och örhängena.
mamma: Men hon som hon pratar med kanske. Hon har ju foträta skor och inga örhängen heller. Fast hon har ju långt hår förstås.
jag: Jag tror hon är flata, trots håret. Titta på kroppshållningen.
mamma: Ja och blicken, eller hur?
jag: Bra mamma! Ska vi smyga närmare?
mamma: Okej.
jag: Ser du några tecken?
mamma: Inga regnbågar. Inga tatueringar. Inga kvinnotecken.
jag: Hm. Vi måste närmare. Ser du vad hon har runt halsen?
mamma: Ett halsband?
jag: Det är en dubbeleggad yxa. Bingo! High five!

Nu tänkte jag skriva något smart om identiteter och signaler, man vill ju inte bli beskylld för att befästa en stereotyp. Men jag orkar inte, utan publicerar istället checklistan som jag och mamma använder när vi är på flatjakt. Den består av tolv punkter och en brud kan vara homo utan att en enda av dem stämmer. Däremot är hon knappast hetero om alla tolv stämmer.

Checklista för flatspan:

kort hår (eller dreads, speciellt i Umeå och Göteborg)

tatuering (helst på överarmen eller skuldran)

regnbågsattiraljer

kvinnotecken

snus

skor utan klack

byxor av säckigare modell

släntrande gång och avslappnad hållning

dubbeleggade yxor

avsaknad av smink och vanliga örhängen

piercingar

öl

Själv har jag sju av tolv, men mamma listade ut min sexuella läggning helt utan checklista någon gång på nittonhundratalet.

Brudens pysselstund

Nu har jag äntligen fått klarhet i vad Copacabana, bröst och Danmark har med varandra att göra (se tidigare inlägg för förvirring på området). Tydligen får man första drinken för halva priset om man visar brösten på nämnda nattklubb. Det känns inte som världens bästa marknadsföring med tanke på hur många snubbar som bjuder på hela drinken för att bara se halva tuttarna. Undrar om brösten måste sitta fast på en för att erbjudandet ska gälla. Jag känner fyra personer som funderar på att operera bort brösten, vilket har fått mig att fundera över om det går att balsamera dem och sätta upp dem på väggen, eller i detta fall ta med till krogen. Om de är stora kanske man skulle kunna sy en handväska av dem. Jag är mycket för pyssel och jag uppmuntrar alla som vill utveckla sin egen kreativitet. Jag vill inte styra er fantasi för mycket, men på temat "vad som kan bli över från en könsbytesoperation" slänger jag bara ur mig följande som inspiration: Mobilfodral. Volleyboll. Fickplunta. Hjälm.

Jag rår inte för det. Jag skyller allt på Bengt Alsterlind.

musstrejken

Men om du hånglar med någon rakt framför mig på pride blir jag kanske lite ledsen, säger smulan. Ingen fara, alla mina hormoner ligger utslagna och flämtande i sina små solstolar och skulle inte reagera om så Katherine Moennig kom promenerande förbi.

Den andra orsaken till dagens rubrik är min flashiga trådlösa datormus som har fått fnatt. Antingen rusar den som en vettvilling över Qruiser eller så tar batterierna slut just när man ska klicka på vad som skulle kunna vara bmezines snyggaste tatuering. Hur cool min lilla mus än är så verkar den ha konservativa idéer och är bara snäll när man surfar på aftonbladet och godhatesfags. Jag får skaffa något annat att imponera på brudarna med, hur upphetsande är det med en pingla som inte kan hantera en mus?

Imponerar på brudarna gör man förstås genom att odla ett intresse, förvalta sina erfarenheter på ett intelligent sätt, lära sig ett nytt språk, resa och jobba hårt för att uppnå sina mål. Det fungerar också med en tvättbrädemage och en ny tatuering. Ibland räcker det att man har ett jobb och två bröst. Ibland räcker det att man har bröst. Allt beror på vilken målgrupp man har, och vill man bara ha massor av uppmärksamhet och kanske någon liten könssjukdom så försöker man integrera alla delar - visdom, tatueringar och bröst - till ett narcissistiskt litet paket. Vilket osökt för tankarna till pride. Pride och den annalkande tillströmningen av brudar som gillar brudar (och snubbar som gillar snubbar, men jag är inte lika bra på att peka ut dem och det har inte riktigt relevans för min flirtfrekvens heller). Om två veckor ska jag och Smulan sitta på centralen och käka popcorn och titta på alla flatorna som vi aldrig har hånglat med, när de stiger av sina tåg från Göteborg och Östersund och Västerås och Oslo, med irrande blickar och nyfärgade flatkammar*. Jag ska försöka att inte flirta med dem och hon ska försöka flirta med dem, och så börjar den mödosamma vandringen mot den goda lesbiska ex-relationen.

*flatkam = frisyr som var populär bland högstadiepojkar för fem år sedan. Klipp håret kort, färga gärna en strimma i mitten av huvudet och kamma upp resten av håret till något tuppkamsliknande, som om du hade mohikanfrilla. Fastän du inte har det.

finito

Slut på riktigt. Gråtkalas i hallen när smulan samlar ihop sina saker. Imorgon ska jag blicka framåt och se alla dörrar som öppnas när man inte längre vet vem man ska blanda framtidsplaner med, men idag känns det jobbigt och nästan som om hon har dumpat mig.

Det kan ju hända att vi blir ihop i framtiden igen, säger hon och ser på mig med blanka ögon. Ja det kan faktiskt hända, säger jag. Aj vad ont det gör att se tårarna flockas i hennes ögonvrår.

Äsch. Men det går faktiskt inte att vara ihop när man går runt och nynnar på love and marriage istället för this is it efter bara tre månader. Det måste kännas mer, säger varenda cell i kroppen. Ögonen vandrar efter andra tjejer, hjärtat lunkar bara motvilligt på och fingertopparna spekulerar i hur det skulle kännas att glida över hennes hud, eller hennes eller hennes.

Och hellre det här än att vänta tills en tredje brud nosar upp det halvhjärtade i förhållandet, tar någon av oss med storm och skapar en ny dödsfiendelänk i den onda motsvarigheten till the Chart.

fittfakta à la Bruden (känsliga läsare varnas)

Efter att ha ältat min privata brudsituation i flera inlägg på raken, tänkte jag nu gå in på mer allmängiltiga områden och sprida information, råd och tips gällande det kvinnliga könsorganet. Det var på tiden, vet jag att ni tänker och vissa av er snörper visserligen ihop munnen till ett hål jag inte tänkte avhandla idag men era i samma utsträckning utvidgade pupiller avslöjar er (utom bögarna, men ni kan också fortsätta läsa för följande är allmänbildning).

1. Av alla sätt att avlägsna hår mellan benen, är borttagning medelst pincett överlägset det mest smärtsamma och tidskrävande. Man kan tro att det bara är att ta bort de hår som syns, men mellan dem finns hundratals osynliga rackare som man bara kan känna sig fram till. Man orkar plocka ungefär två kvadratcentimeter innan man får nackspärr och plötsligt kommer på att man kanske glömde stänga av webkameran, hoppar fram till datorn med byxorna halvvägs nere och hjärtat i halsgropen för att kontrollera saken, och upptäcker att det har gått flera timmar. De positiva effekterna är få men värda att nämnas. Det tar evigheter för håret att komma tillbaka och man går omkring med två kvadratcentimeter glänta mitt i stubben under så lång tid som det tar att raka sig ett dussin gånger. Det är intressant att få nya insikter om sin egen anatomi. Man kan låtsas att den kala fläcken har varit en landningsplats för minimala utomjordingar och fabulera fram en helt egen mytologi. Smärtan dövas efter bara 5-10 hårstrån. Man får ett gratis samtalsämne om man raggar upp någon för ett one-night-stand och konversationen tryter.

2. Alla ser olika ut mellan benen. Stora och små blygdläppar, långa och korta avstånd mellan allt möjligt, det enda man kan säga säkert är att det mesta sitter i rätt ordning och att någonstans lurar en klitoris. Hela en-tjej-vet-bättre-hur-en-annan-tjej-vill-ha-det-grejen stämmer bara efter att man har haft sex med en fem-sex stycken (alternativt ett rejält antal gånger med samma) och kommit bort från tanken att den andra ser likadan ut som en själv. Har man väl kommit över den barriären har man som tjej en del fördelar. Exempelvis kan man samla på sig knep från andra som tar en själv till oanade extaser, använda på nästa brud och så småningom på goda grunder betrakta sig som sexgud.

3. Det bästa mensskyddet kallas menskopp och är en liten skål av silikon som man sätter in ungefär som en tampong, där blodet samlas och töms ut varje morgon och kväll. Då kan man fascineras över hur många milliliter blod man klämmer ur sig per dag och om man känner sig hednisk kan man skvätta ut härligheten över åkrarna för bättre skörd, något som inte låter sig göras lika lätt med tamponger. Menskoppen håller i tio år och kan bli din lilla kompis på ett helt annat sätt än en binda eller en tampong som du bara lär känna i några timmar innan ni skiljs åt.

4. Kombinera inte: Äggmackor och oralsex. Tandställning och könshår. Tungpiercing och intimpiercing.

misär och passion och andra stora ord

Ett snack med farsgubben bekräftar vad jag alltid har trott: allt är hans fel. Han satsade allt på att pula in hela sin konstrande konstnärssjäl i spermien som är mitt ursprung, medan min mors nöjda och blida sinnelag gick direkt till nästa syskon. Därför är jag för evigt dömd att leta efter det ultimata, passionerade förhållandet där kreativitet och inspiration är nyckelorden och där varenda blick är som ett sprakande tomtebloss. Ännu värre: jag har haft ett sånt förhållande på riktigt, så jag förstår inte ens att det är omöjligt.

Man tycker ju att en ansvarstagande man kunde ha knipit åt om de mest passionerat orienterade spermierna och släppt iväg några nöjt hummande exemplar. För att konfrontera honom måste jag dock gå in på mina föräldrars sexliv och det är inte så stor sannolikhet att det skulle leda till något annat än ofrivillig visualisering. Förresten kanske han inte alls förtjänar pisk, det kan ju hända att jag hittar en brud som är likadant lagd och alltihop utmynnar i den mest glödande kärlekshistoria världen skådat istället för livslång längtan och själslig misär. Det är en tveeggad yxa det där, för att tala lesbiska.

hormonernas herravälde

Och när hon börjar darra med läppen så vill jag bara ta tillbaka allting, men det gör jag inte. Då skulle jag ju behöva ta upp samma obekväma grej nästa dag och sätta läppen i darrning igen och inget skulle gå framåt. Men shit vad jag önskar att jag vore upp över öronen förälskad och slapp göra det här mot världens finaste brud. Vad har jag gjort för att du ska sluta vara kär i mig, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vad kan jag ge dig för att du ska vilja ha mig, ekar hennes frågor i mitt hjärtekrossarhuvud följt av det nedslående svaret: ingenting.

Jag önskar att det gick att vara ihop med folk för att de skulle vara fantastiska mödrar till ens barn, för att de inte har ett ont ben i kroppen, för att de har överlevt hemska uppväxtförhållanden och blivit underbara människor, för att man börjar bli för gammal för att hatta runt och av andra anledningar som inte har med passion och inspiration att göra. Men nä, när hormonerna strejkar så gör både kroppen och hjärnan allt för att göra dem glada igen. Till och med den logiska vänstra hemisfären dras med i slickandet av hormonernas små rövar. Jävla daltande.

what a girl wants

[Det är Sex and the City på teve och mr Big går fram till Carrie och säger något coolsmart så hon kastar bak huvudet och Carrieskrattar]
Jag: Sådär vill jag också säga till någon.
Tofflan: Ja, till någon som kan uppskatta det liksom.
Jag: Precis... som inte bara skrattar för att den fattar att man tycker att man har sagt något roligt.
Tofflan: Mm.
Jag: Är det inte lite typiskt flator att vilja vara mr Big här?
Tofflan: Vaddå?
Jag: Ja men, jag känner ingen flata som skulle tänka "åh sådär skulle jag vilja att någon sa till mig". Man tänker bara att man vill vara den som ger bort blommorna, friar på en flygplansbanderoll eller överraskar tjejen med en tripp till Bahamas.
Tofflan: Det är kanske för att det aldrig händer en, så om det ska bli gjort får man göra det själv.
Jag: Men tror du att heterotjejer tänker så? När jag lekte hetero drömde jag hela tiden om vad en snubbe skulle göra för mig oavsett om de gjorde det eller inte. Fast det kanske var för att jag inte tände på dem, så jag kände mig inte så inspirerad att förföra dem.
Tofflan: Kanske det.
Jag: Finns det något du skulle vilja att någon brud gjorde för dig?
Tofflan: Jag... Äh, min tjej gör säkert saker, jag märker det bara inte.
Jag: Det är väl inget svar.
[Sex and the City fortsätter, Sarah Jessica Parker slänger med håret och benen och jag funderar på vad det är som saknas i mitt förhållande]
Tofflan: Du då, vad skulle du vilja att någon tjej gjorde för dig?
Jag: Tryckte ner mig i sängen, band fast mig och sa åt mig att hålla käften.
Tofflan: [asgarvar]
Jag: Eller vaddå, vad sa jag nu?

Sedan igår kväll är det åtta olika personer som har googlat sig hit med sökorden "copacabana bröst", "visa brösten på copacabana" och "copacabana bröst danmark". Det är inte utan att man börjar undra vad som har hänt.

Nejmen kolla vad som händer om tre veckor!

I år blir mitt sjätte eller sjunde pride, och jag väntar fortfarande på den där pride-ledan som har drabbat alla mina andra garvade flatpolare, de som himlar med ögonen och mumlar ramsor av varierande slag men med de obligatoriska inslagen kommersiellt jippo, bara en massa bögar och inte ens ta med sig öl in i parken så fort man säger augusti. Men det är med pride-ledan som med driften att skaffa sig en normal frisyr - jag verkar vara immun. Små lantisflator med säckiga byxor och stöddiga, osäkra blickar sätter sig på rälsbussar överallt i landet, alla "konstiga" killar och tjejer i varenda håla drar sig mot Stockholm för att vara konstiga tillsammans i en vecka, smygisar, divor, transpersoner av alla slag och odefinierade som njuter eller inte njuter av att inte definiera sig... Brudar från Säffle och Gällivare står med ryggsäckar på centralstationen och stöter varann i sidan när de får se en, kolla en flata! Det är inte kommersen som gör pride, det är känslan av att nästan vara i majoritet i en t-banevagn. Det, och att se mamma gå i paraden under banderollen med "stolta föräldrar". Bara att skriva det ger mig en rörd liten klump i halsen. (Här var jag tvungen att författa ett litet brev till mamma, lägga det tillsammans med en cd-skiva hon inte ens vet att hon önskar sig i ett kuvert och lägga på postlådan, sätt upp det på mitt gullighetskonto.) Alla tillresta queermänniskor höjer taket i Stockholm i en vecka och det går att flirta på bussar och i affärer, det är färger och former överallt och man får vara precis så mycket som man är. Till slut ligger man i tantolunden med en avlägsen Shirley Clamp i öronen och en tjej på varje arm och man ser upp på stjärnorna och ler från öra till öra och känner sig normal på det där onormala sättet man alltid har velat känna sig normal på. Det önskar jag alla.

Baksidorna, den onyanserade bögfixeringen, avgifterna, profiterandet och Jan Guillou sparar vi till en annan dag, idag är vi glada för att vi just kom på att det snart är pride.

Andra bloggar om: pride, homosexuella, flator

över toffelstrecket

Ibland står man i köket i bikini och vänder pannkakor i luften och vickar på rumpan åt musik som man har valt själv och hur det än blir med allting så är man i alla fall full av kärlek till sig själv och i förlängningen världen.

Analyserandet börjar närma sig finalen. Jag kom på en grej, att om man stör sig på hur någon säger saker eller vilken musik hon lyssnar på, så är man inte petig, man är bara inte kär. Och med den utgångspunkten finns det egentligen inte så mycket att analysera. Jag har ingen lust att bitcha tillbaka när hon är snäll och gullig, men jag vet att jag kommer göra det om jag inte följer mitt hjärtedunk. Så för allas skull bör vi lägga ner. Logik alltså, den kan leda en till slutsatser och få en att tro att man är en logisk och rationell, men just när man tar steget så drar den undan dimridåerna och visst fan börjar man grina.

En lite tragisk slutsats i resonemanget om varför i helvete jag inte kan vara kär i den här fina tjejen, är att jag är så mycket hårdare nu än jag var för några år sedan. Tiden och relationerna har gått ihop och byggt en ganska stor och stark mental maskin, jämfört med sockervaddsmentaliteten jag hade när jag var ett ungt relationsblåbär. Jag misstänker att jag behöver mera motstånd. Skumt att plötsligt inse det om sig själv, att man är på andra sidan toffelstrecket. Hur gick det till, och hur kommer man tillbaka till den snälla och naiva sidan? Kanske kommer man bara dit genom att hitta en annan råbarkad flatsjäl och trippa tillsammans med misstänksamma myrsteg. Eller så kommer man aldrig tillbaka, bara framåt.

kom igen då, kärleken och passionen, komsi kom...

Klubb Intern igår, (före detta Bysis, före detta Häcktet) fullt av pinglor på uteserveringen, spretiga frisyrer vart man än såg och mina våndor fick lite utlopp i fyllekonversationer som den här:

- Men vi vill ju samma saker, resa och skaffa familj...
- Fråga mig om jag vill resa.
- Vill du resa?
- Ja det vill jag. Fråga mig om jag vill ha barn.
- Vill du ha barn?
- Ja det vill jag. Se där, det fanns visst fler än just din tjej som delar dina framtidsvisioner.

Förvisso, tänkte jag i de på sätt och vis klargörande alkoholångorna. Det är ju inte så att vi delar en helt unik dröm om att bygga en borg och föda upp indiska elefanter.

Hon är mycket bättre än sättet jag behandlar henne på. Fan Bruden, säger alla mina inre röster på en och samma gång. Lägg av att irritera dig på småsaker, börja längta efter henne, var lite kär så hon kan få tillbaka allt hon ger! Men nä. Det finns en anledning till att vilja inte existerar i imperativ. Jag kan inte vara mer än trevlig mot henne, all bottenlös passion som jag vet bor i mig kniper ihop munnen och skakar på huvudet och jag tror att hon märker det.

Och så åker är-det-mig-det-är-fel-på-karusellen ett varv till.

men nä

En gång i tiden kunde jag inte säga en enda mening utan att nämna min flickvän. Jag kunde se henne tio meter bort och tänka "där är min brud, japp, min brud, som går där och utstrålar allt det där som just min brud ska utstråla". Jag gick på pride och såg inte alla tusentals pilska fjällor som hade kommit till huvudstaden för att knarka brud, jag såg bara henne och var stoltast i världen över att vara den som höll henne i handen. Två tjejer har fått mig att känna så, och även om jag inte känner så just nu så kommer ekot tillbaka och påminner mig om hur det kan kännas. Bör.

Det räcker inte med att hon är finast på jorden, att vi vill samma saker och att vi kompletterar varann så bra, att hon gillar att städa och jag att laga mat, att vi vet vad våra barn skulle heta. Shit vad jag önskar att det skulle räcka.

en livs levande homosexuell

I högstadiet pratade de oftast om heterosexualitet, i små presuppositionsfyllda meningar som "flickornas korta kjolar gör det svårt för pojkarna att koncentrera sig" och "när man är ung flicka i din ålder finns det alltid en kille som man tänker lite extra på". Men en gång pratade de faktiskt om homosexualitet och det är de 40 minuterna jag kommer ihåg bäst från hela högstadiet. Då kom en kvinna och en man från RFSL och pratade om att man kan gilla folk av samma kön och att det var helt naturligt och det var första gången jag såg en livs levande homosexuell. Jag satt nästan längst bak i klassrummet, lite till höger, och jag ansträngde mig till det yttersta för att lägga ansiktet i ointresserade veck. Precis när RFSL-människorna skulle börja prata började killarna längst bak att applådera och hojta "tack, tack så mycket och hejdå". "Vad löjliga ni är" sa en brud som lyckligtvis var en sån där lyckad som skulle ha varit cheerleader om hon hade bott i USA. Eftersom alla killarna ville hångla med henne höll de tyst.

De sa att det i genomsnitt finns två homosexuella i varje klassrum, varpå killarna livat började peka ut varandra och RFSL-folket fick hålla en liten lektion om vad genomsnitt betyder. Jag satt tyst som en mus och pillade på mitt sudd och tänkte motsägelsefulla tankar som "jag undrar vem det skulle kunna vara förutom jag... inte för att jag är homosexuell alltså... men om jag är den ena, undrar vem den andra skulle kunna vara... alltså jag är ju inte det, men jag undrar om någon här inne skulle någonsin tro att det är jag som sitter här och är homo... heterosexuell".

Kvinnan sa att homosexuella kan se ut och vara hur som helst, som vem som helst. När hon var liten hade hon läst i en bok att bara manhaftiga kvinnor blir lesbiska och så hade hon andats ut och tänkt att hon själv ju inte var manhaftig, så hon var nog inte lesbisk ändå. Det var första gången jag hörde att lesbiska kunde vara manhaftiga. Jag tittade på RFSL-kvinnan och tänkte "jo, nog är hon lite manhaftig ändå, och det är ju inte jag, så jag är nog inte lesbisk ändå". Oh the irony.

Jag sa inte ett ljud på hela tiden, jag satt där osynlig och sög i mig som en välkamouflerad svamp. Efteråt gick en av tjejerna fram till föreläsarna och sa tack, ni är modiga som står för vilka ni är och den här lektionen behövdes verkligen. Förlåt för killarnas reaktioner, de är så jävla omogna. Jag ville också säga något, jag funderade på om jag till och med skulle tala om för dem vad jag själv gick och tänkte på, men när jag gick förbi lärarrummet för tredje gången och hade tagit mod till mig såg jag dem ta på sig sina ytterkläder och gå. Inte en chans att jag skulle stoppa dem när de var på väg ut, de hade väl liv som de skulle till och någon kunde se att jag pratade med dem och förstå att jag... (mina tankar slutade ofta med de där tre punkterna, jag fick inte tänka hela orden, för då skulle det vara för sent att ta tillbaka) De märkte nog aldrig ens att jag fanns, men jag kommer fortfarande ihåg vilket klassrum vi satt i, vilken trappa jag tog efteråt, vilken frisyr den lesbiska tjejen hade och hur de sa att man faktiskt kunde leva lycklig som homosexuell. Jag kunde inte förstå hur, men de var vuxna och visste säkert bättre och det kanske fanns hopp för mitt liv ändå.

Över tio år senare stod jag på en helt annan skolgård och skulle gratulera min flickvän som hade tagit examen. På listan över lyckliga nyutexaminerade hittade jag plötsligt ett väldigt bekant namn. Det var en av tjejerna som alltid hade toppat killarnas snyggast-listor i högstadiet och hon tog examen med min tjej. Jag fnittrade i tio minuter och sedan letade jag upp henne. Det var inte världens lättaste, men jag spanade efter hennes plutläppar eftersom det var dem jag kom ihåg bäst och till slut såg jag henne. Hon var dubbelt så gammal som när jag såg henne senast, otroligt men logiskt. Ursäkta, heter du Jessica? frågade jag och en blonderad Jessica med plutläppar vände sig om med den där irrande blicken som folk får när de är med i dolda kameran. Känner du igen mig? sa jag och log mitt charmigaste leende. Eh, njäej... svarade Jessica. Man kunde se hennes inre katalogiserare bläddra igenom pärm efter pärm och inte hitta någon information om mig. Vid det här laget hade Jessicas hela familj slutat prata och såg på mig med en pikant blandning av reservation och nyfikenhet. Vem var den här lilla tatuerade punkaren som visste vilka de var? Jag gick i din klass på mellan- och högstadiet, sa jag. Jag heter -piiip-. Jessica visste fortfarande inte vem jag var, min osynlighetsstrategi på högstadiet hade tydligen varit framgångsrik. Till slut kom hon på någon detalj som gjorde att hon kunde placera mig, av typen "det var du som var så bra på matte" eller "det var du som kunde gå på styltor". Javisst, sa jag glädjestrålande och förlikade mig med tanken på att ingen någonsin riktigt kände mig. Och så insåg jag att jag stod där med en blomma i handen. Alltså, jag är inte här för att gratulera dig, sa jag och garvade åt bilden av mig själv som stalker. Vet du vem -piiip- är? Ja, det visste hon. Hon är min flickvän, sa jag. Jessica och hela hennes blonda familj tappade hakan ett par millimeter. Jahaa, sa Jessica som om jag just hade förklarat relativitetsteorin för henne. Efter några sekunder till fick hon nästa insikt, att det hela innebär att jag är lesbisk. Ahaaa, sa hon igen. Till slut insåg hon också att min tjej var lesbisk och undslapp sig ett tredje ahaa. Hihi, sa jag. Grattis till examen. Kul att ses igen. Hejdå!

Andra bloggar om: homosexualitet, högstadiet, RFSL, utanförskap

när främlingar säger att man förtjänar att dö och man inte riktigt vet vad som är kutym att svara

Sagt och gjort, jag begav mig ut i världen för att hitta något av substans att skriva i min blogg. Jag var rädd att jag skulle få ställa till det för mig helt på egen hand, men som tur var kom en herre från helvetet till undsättning. En av mina elever hade bjudit mig på fest så jag tog med mig bruttan, som för övrigt har klippt sig och blivit snyggast i världen, och styrde kosan mot Skarpnäck. Vi satt på t-banan och fingrade så smått på varandras fingrar, när mannen bredvid harklade sig ljudligt och rakt ut i t-banevagnen deklamerade "SNART FINNS DET VÄL INGA NORMALA MÄNNISKOR KVAR I DET HÄR SAMHÄLLET". Eh, heh, skrattade vi nervöst som om snubben bara hade försökt sig på ett väldigt misslyckat skämt, och så fortsatte vi snacka om vad vi nu snackade om. "BÖGAR OCH FLATOR, DET SÄGER JU SIG SJÄLV, DET BLIR INGA BARN NÄR MAN STOPPAR KUKEN I ANALEN, NI RÖVKNULLARE OCH FITTSLICKARE GÖR INGEN NYTTA OCH NI BORDE INTE FINNAS" fortsatte vår reskamrat redogörelsen över sina tankar (eller vad man ska kalla dem). Snart drar han upp antingen bibeln eller hiv, tänkte jag och försökte lossa på det hjälplösa flinet som hade stelnat i mina mungipor. "VET NI VAD SOM ÄR DET BÄSTA SOM SKULLE KUNNA HÄNDA" sade mannen och lade till en konstpaus. "DET BÄSTA SOM KUNDE HÄNDA VORE OM NI ALLIHOP FICK AIDS OCH DOG". Mina mungipor befriades från det där konstiga leendet, tack för det. "Hej Bruden!" sade en röst längre bak i tåget, jag tittade dit och fick syn på en som har varit ihop med en som mitt ex har hånglat med. "Trevlig granne ni har fått..." Den trevliga grannen gav inte upp, man måste beundra hans ihärdighet. "NI FÖRTJÄNAR INGET ANNAT ÄN ATT DÖ". "Nu räcker det väl ändå", sa tjejen vars ex mitt ex har hånglat med. Stödet från henne och alla nickande passagerare runtomkring värmde. Jag vände mig mot mannen som både tyckte att jag förtjänade att dö och att han själv stod i sin fulla rätt att vädra den åsikten. "Man säger inte sådär till folk", sa jag. "Det är faktiskt inte särskilt trevligt att tala om för folk att man tycker att de borde dö, det är inget man säger till andra människor". "Jag skulle inte säga så till andra människor heller", sa mannen med lite lägre röstvolym nu när han hade fått min uppmärksamhet. "Men enligt mig är ni inte människor. Ni är avskum, ni är inte mänskliga och ni förtjänar ingenting annat än död, sjukdom och förakt."

Det är inte första gången det händer, och som vanligt översköljdes jag av saker jag borde ha sagt så fort jag steg av tåget. Jag vet att ingen av mina smarta saker skulle ha bitit på honom, jag har råkat ut för det här tillräckligt ofta för att kunna dra en eller ett par slutsatser, men jag önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog att fråga vad han hade för syfte med att säga sådär. Man ska alltid ha ett klart och välformulerat syfte, relevanta frågeställningar, en metod som svarar mot syftet och en skarpsinnig analys av resultatet. Det visste han kanske inte, stackarn, och jag var för upptagen med mina egna skakande händer och adrenalinet som kutade runt i kroppen på mig för att upplysa honom.

Grejer som jag tänkte men inte sa:
- Och hur bidrar du själv till mänsklighetens fromma?
- Skulle det kännas bättre om jag lovade att inseminera mig och föra släktet vidare?
- Du verkar väldigt intresserad av det här med homosexualitet, vad kan det tyda på tror du?

- Ta det här med din psykolog snälla du, eller ge mig ett arvode.

- Tycker du alltså att det finns för få barn i världen?
- Gå hem och skjut dig själv i huvet.

man ska inte se på teve

Igår kunde man förstås ha åkt ut till skärgården och lapat sol och bad och flashat sina fräkniga axlar och sin fantastiskt flata flatmage och sugit åt sig sommaren som en wettex, men risken för att gå runt med Patrik Isaksson ringande i öronen var överhängande och jag bestämde mig för att stanna hemma och se på teve för att inte riskera min inre DJ:s mentala hälsa.

Jag såg tre avsnitt på raken av The Ultimate Love Test där fyra par blev separerade och utsatta för diverse frestelser i tre veckor. Jag satt med munnen sådär puckat vidöppen och försökte utvinna någon slags visdom ur deltagarnas kommentarer - någon, vem som helst, ge mig ett tecken, stanna kvar eller göra slut? - och så blev jag lite rörd när paren valde varann trots allt som fanns där ute. Ja jag är en sucker för romantik och hängivenhet. Jag vet inte om jag själv har kvar förmågan, så jag får min dos via dokusåpor.

Sen såg jag med viss ängslan ett program på ettan som handlade om skillnader mellan kvinnor och män. Jag blev visserligen inte så upprörd som jag var beredd på att bli, det var inte helt rigmor, men lite mer analys i smeten hade inte skadat. En snubbe som gullade med en bäbis efter blöjbytet hade "lärt sig" det, medan kvinnorna som gullade med bäbisar gjorde det för att det var deras "naturliga" reaktion. Jaså. Jag lärde mig också att om ringfingret är längre än pekfingret så har man mer testosteron och är således mer manlig än de stackars feminina varelser som har längre pekfingrar än ringfingrar. Jag plockade förstås raskt fram ett måttband (obs! måttband istället för tumstock, feminina poäng bara där!) och mätte mina ringfingrar, tillika testosteronbarometrar. Det visade sig att jag var ordentligt maskulin, pekfingrarna mätte sex futtiga centimetrar medan ringfingrarna stolt sträckte sig sex och en halv centimeter ut i världen. I mina flatkretsar florerar ett rykte om att man är lesbisk om ringfingret är längre än pekfingret, men jag har aldrig sett någon ordentlig statistik. Ange gärna kön, fingerlängd och upplevd sexuell läggning i en kommentar nedan, så vi får någon ordning på det här.

Jag avslutade min slackerkväll med en film där Jennifer Lopez spelade en lesbisk brud som föll för snubben som uppvaktade henne. Kan inte folk bara ligga hemma och runka istället för att skriva hela filmmanus om sina osannolika fantasier? Man börjar så smått längta efter en film där mannen blir kär i en flata som inte faller för honom, så att han till slut måste inse att det inte blir något och hittar en heterotjej istället. Ungefär som i filmerna där heterobrudar blir kära i bögar alltså.

Förresten har jag två lesbiska bekanta som har blivit ihop med snubbar (ej att förväxla med bisexuella), och allt de snackar om är tuttar och kvinnohud och Angelinas läppar.

Nu ska jag ut i världen och sätta sprätt på mitt förhållande, ragga brudar (eventuellt min egen brud, om sprättandet går i rätt riktning), utsätta mig för flatvärldens spindelväv av triangeldraman och insupa sommaren, ögongodiset på Söder och eventuellt lite alkohol, så att ni slipper se min blogg förvandlas till en tevespalt.

kriget mot garderoberna

Sista dagen på jobbet och bedårande tack-kort och blommor och följande dialog:
-Synd att du inte kommer att jobba med oss i höst, Bruden.
-Ja det tycker jag också är synd, alla ni är så fina och ambitiösa kursdeltagare, jag har verkligen gillat att jobba med er.
-Men jag kommer att se dig på stan. Om fyra år kommer jag att se dig på stan och du kommer ha en man och en barnvagn, haha.
-Nja, eh, jag tror inte det.
-Jo då, du ska inte ge upp hoppet.
-Alltså... Jag är ganska säker på att jag inte kommer att ha en man. Kanske barn, men ingen man.
-Ingen fara. Du kommer att hitta kärleken.

Några kursdeltagare satt och fnissade eftersom de visste att jag hade flickvän. Några fnissade eftersom de tyckte att det var spännande att prata om män och några fnissade troligtvis eftersom de utan att riktigt veta varför kunde känna genansen som låg och guppade i luften. Temporära garderober går mig på nerverna, jag kastas mellan vafan bruden det är inte du som ska anpassa dig och var lite strategisk nu och fundera över vad öppenhet i det här läget kan få för effekter. Innan jag åkte hem med ett knippe stulna kontorspennor och blommorna som bevisar att jag har varit duktig i år igen, var jag tvungen att tvångskomma ut för de sista kursdeltagarna som var kvar. Tvångsutkomning är ett helt företag i sig, det innebär att man måste komma på en hel kedja av samtalsämnen så att man slutligen kan nämna sin partner eller sitt ex som den naturligaste sak i världen. Jag klarade det genom att prata om semestern, hur jag inte ska resa någonstans i sommar och att jag planerar att åka till USA med min flickvän i vinter. Just det, sa mitt inre pridedjur och lugnade ner sig. Att vara tyst är att skämmas. Nja, svarade jag. Att vara tyst kan vara att vara strategisk också. Men pridedjuret bara himlade med ögonen och sa pfft om alla mina argument, och jag vet att det hade rätt.