allt sex som kom och gick - inte visste jag att det var petting

På radion pratar de om petting och jag inser att jag inte i detalj har koll på vad det betyder. Efter en stunds googlande står det klart att fler delar min förvirring, men att den allmänna definitionen verkar vara "gnugga könsorganen mot varandra, ta på varandras könsorgan, penetrera med hjälp av andra saker än penis samt ha oralsex". Så det är alltså petting man har pysslat med i alla dessa år, när man trodde att man hade sex.

När man pratar med andra flator om vilka man har haft sex med (för att exempelvis få till stånd en snitsig L-word-karta på en förfest) kommer alltid frågan "okej vad räknar vi som sex". Frågan blir också aktuell när man exempelvis kollar på stålmannenfilmer. Efter mycket tankemöda har jag börjat definiera sex som någon slags direktkontakt med könsorgan som leder till njutning. Penetration fungerar förstås inte som förklaring eftersom man kan få orgasm utan, och orgasmkrav duger inte heller eftersom det i så fall finns folk som aldrig har sex hur mycket de än försöker (fast min erfarenhet säger mig att så gott som alla kan få orgasm och en vacker dag ska jag skriva en orgasmskola). Det finns problem med min definition också, man kan till exempel ge någon orgasm utan att hon tar av sig brallorna och vad kallar vi det då?

Heterosexuella har en klar fördel i möjligheten att kalla allt utom vaginal penetration medelst penis för förspel och penetrationsdelen för sex. Jag vet inte hur vi ska uppnå en sådan enkel och genialisk kategorisering i flatvärlden, där förspel ofta utgörs av ett sms som säger "ska vi kolla på film hemma hos mig" och sexet på något vis börjar i blicken hos den utvalda när man öppnar ytterdörren.

Istället för att sitta och försöka definiera sex skulle man förstås kunna exponera sig för möjligheten att ha det, påpekar just nu en pilsk liten röst i mitt öra. Men, säger jag, vad är en kaxig brud med blanka ögon i en säng, vad är skallrande sängstolpar, glödhet hud och skälvande andetag - mot en ordentlig, skriftlig analys av konceptet? Nä just det.

mitt liv - en tornado

Vart tog spänningen i mitt liv vägen, undrar ni kanske. Det undrade jag också, så igår ställde Exet upp och snattade en valnöt på Coop Nära. Hon fnissade i flera meter innan hon triumferande tog fram den ur jackärmen. Några minuter senare såg jag en transa mitt på ljusa dan och gick nästan rakt in i någon som på lite håll liknade Ellen deGeneres. Spänningen var tillbaka. Jag känner att ännu större saker är på gång.

rutin

Helgen var en upplyftande påminnelse om att det finns många tjejer där ute som kan tekniken. Som har koll på hur man börjar mjukt med läpparna, lägger händerna på ens höfter och drar en till sig, smeker en i nacken, delar med sig av sina hjärtslag och påminner en om hur bra sånt där kan vara. Helgen var också en nedslående påminnelse om att man troligtvis inte hittar sin själsfrände på krogen.

I helgen fick jag dessutom min beskärda del av hjärtskärande exnostalgi. Först träffade jag ett ex som något på lyran hängde sig om halsen på mig och snyftade att jag alltid skulle betyda så ofantligt mycket för henne och att hon inte kunde förstå varför det tog slut. Jag klappade henne tafatt på ryggen och sa otillräckliga saker som "jag är glad att du fortfarande är min vän". Lite senare träffade jag ett annat ex, vars gamla kärleksbrev jag hittade för några dagar sedan och försjönk i hur bra det en gång var. Jag nämnde det för henne och blinkade bort ett par tårar och hon sa otillräckliga saker som "jag är glad att du fortfarande är min vän".

Hela anledningen till att jag lyckades hångla mot ett utebord, träffa flera ex, ett par bloggkändisar som stjärnögda bruden och snygga karismatiska bruden och dessutom hitta lite nytt fräscht ögongodis, är förstås att Häcktet numera har öppet till tre.

Som ni märker är det tydligt att jag behöver frisk luft och ett par avvikelser från rutinerna. En vacker fredag ska jag istället för den obligatoriska förfesten placera mina vapendragare i en bil, sätta fingret på en karta, köra dit fingret pekar, lokalisera närmaste tätort och tvinga dess befolkning att pressa fram några lokala flator som vi kan beblanda oss med. Sedan ska vi hitta en kraschlandad utomjording, upptäcka en glömd indianby, rädda någons liv, lura maffian på två miljoner och leta efter häxor i skogen med min videokamera. Sånt där som riktiga människor gör.

mutthår båd natt och dag

Jag: Nu har jag inte skrivit blogg på två dar, vad ska jag skriva om?
Tofflan: Öh jag vet inte, det är din blogg.
Jag: Nu vet jag, jag kan skriva om mutthår!
Tofflan: Det är första gången jag hör de orden tillsammans... Är det en lesbisk variant av utropet "gutår"?
Jag: Shut up you cunning linguist from hell.

Det har alltså förekommit ett flertal gånger i denna blogg att folk har frågat mig vilken muttfrisyr som är kutym i den lesbiska sfären. All presenterad statistik nedan baserar sig på den sammanlagda erfarenheten hos mig, Exet och Tofflan och går icke att dra några som helst generella slutsatser från.

Till att börja med, så har vi en helt entydig bild vad gäller den så kallade "landningsbanan" eller över huvud taget förekomsten av inrakade mönster och geometriska figurer på venusberget. Det har visat sig att alla sålunda friserade kvinnor i vårt material mer eller mindre har kommit direkt från heterovärlden, eller varvar kvinnliga och manliga sexpartners. Råflatorna har antingen varit helrakade eller hållit sig med regionalt helskägg, och har de i enstaka fall bara varit trimmade har det inte skett med hjälp av figurmall.

Om vi siktar in oss på de rutinerade ärkeflatorna och lämnar bibrudar och svårdefinierade tjejgillare därhän, har vi alltså en trend som skulle kunna definieras som "allt eller inget". Det som skiljer de båda extremerna åt har bland annat att göra med hur sexuellt aktiv man är och vilken lesbisk falang man verkar inom.

Vi kan se en svag korrelation mellan antal sexpartners och rakningsfrekvens. Detta kan bero på att många inte rakar sig förrän de har haft sex med någon annan som är rakad och låtit sig inspireras. Det kan också bero på en ökad vilja att experimentera, eller ett fokus på yta som gör att man aldrig fixar att stadga sig.

Tydliga exempel på olika falanger med olika muskod är partyflator och anarkaflator. Det finns ett dussin teorier om varför partyflatorna oftast rakar sig medan anarkaflator driver upp små buskar. En populär teori är att anarkaflator ofta är ute och demonstrerar på vintern och därför behöver ett isolerande lager päls, medan partyflator vistas på svettiga dansgolv och behöver svalka. Frågan är dock mer komplex än så. Vi ska komma ihåg att många anarkaflator numera flirtar hårt med queerbegreppet och därigenom blir mer oförutsägbara än de var på 90-talet. Vi ska också komma ihåg den där partyflatan vi drog hem en gång från krogen och som visade sig besitta en hårman värdig Rapunzel.

Hårets vara eller icke vara verkar dessutom i viss mån vara en geografisk fråga. Ju längre norrut, desto mer skog, även om det naturligtvis finns gott om exempel på kalhyggen även där. Vi kan dock inte bortse från att Umeå är dreadlocksens sambandscentral och att detta kan ha effekt på statistiken, eftersom materialet även visar på ett visst samband mellan dreads och muttrufs.

Vad jag själv har för fason på könshåret låter jag vara osagt. Jag kan bara säga att om Ugly Betty skulle få för sig att gå ner på mig skulle hon inte ha något att frukta.

det kom ett brev...

Okej, inte så mycket ett brev som en kommentar, men jag hoppar raskt i frågekolumnistoverallen och försöker reda ut begreppen.

tjena bruden, jag är en tonåring som misstänker att jag är bi. hur ska jag få reda på om jag är det eller inte? jag blir våt både när jag läser om detaljerat lebbsex och detaljerat heterosex. (dock har jag aldrig läst om, ehh bögsex) hur kan jag testa mig för att veta?
puss & kram/lottie

Kära Lottie.

Det första du måste göra är att mäta dina pek- och ringfingrar. Om ringfingret är längre än pekfingret är du utan tvivel lesbisk. Är pekfingret längre än ringfingret är du definitivt heterosexuell. Dina eventuella känslor för personer av det ena eller andra könet spelar ingen som helst roll här, detta är vetenskap. Men för att öka reliabiliteten, låter vi fingerlängden endast utgöra en tredjedel av hela analysmaterialet, alltså 33%.

Test två går ut på att analysera din tunga. Är den piercad kan du addera sju procentenheter på din flatskala. Är den i en annan kvinnas sköte kan du multiplicera med två.

Tredje delen får du fram genom ett enkelt test med lackmuspapper. Du tar alltså ett lackat papper och placerar under musen. Sedan läser du sid. 236-242 i Stjärnor utan svindel (ignorera det på sina håll torftiga språket), ser mittendelen av If these walls could talk 2 och fantiserar i fem minuter om fritt vald kvinna. Eftersom pappret är lackat ser du lätt om det har blivit fuktigt och du kan addera den sista tredjedelen.

Metoden är ifrågasatt eftersom den kan resultera i ett 113-procentigt tjejgillande, men den är allt vi har. Det påstås att man också kan komma fram till tillfredsställande resultat genom att rannsaka sig själv, släppa fram sina känslor, experimentera, konfronteras med sina rädslor och låta processen ha sin gång. Det låter dock som mumbo-jumbo i mina öron.

Andra bloggar om: ironi, bisexualitet, homosexualitet

apropå ideal

Tofflan: Men... det heter ju Ugly Betty, vem är det som är ful?
Jag: Det är meningen att det ska vara hon.
Tofflan: Vem?
Jag: Hon i tandställningen.
Tofflan: Så hon är alltså ful. Varför det?
Jag: Du måste tänka "top model". Kort, snäll och inte pinnsmal. Och tandställningen.
Tofflan: Jaha... men... jag förstår ändå inte.
Jag: Nej det är inte lätt. Man måste lära sig att separera sin egen uppfattning om skönhet från den som de förhåller sig till.
Tofflan: Jag behöver en visuell babelfish.

å andra sidan

Min intention att inte spana mer på Spanet på grund av hennes bristande förmåga att skriva fängslande epost, höll i sig till exakt den sekund jag fick syn på henne på Häcktet igår. Då framstod plötsligt andra argument som mycket mer relevanta, typ "bara för att någon inte kan uttrycka sig i skrift behöver det inte betyda att hon är tråkig i verkliga livet", "var inte en sån språknazi" och "men kolla förihelvete på henne, vad mer behöver du veta".

Jag inbillar mig att det inte var inbillning att hon glanade åt mitt håll både en och tio gånger. Tyvärr var det inte heller inbillning att hon satt och hånglade med en annan brud, men den saken bortser vi från, för vi vet alla hur lätt det är att råka hångla med sitt andrahandsval om det sätter sig i ens knä.

I toalettkön såg jag min chans. Jag log mot henne och hon log tillbaka, men kära andlösa läseskara, det slutar inte där! Nädå, jag pratade dessutom med henne, i uppemot en hel minut! Javisst, här har ni en kvinna som inte räds att göra sig sårbar. Apropå att Exet har trakasserat mig hela dagen och sagt hur löjlig jag är som inte bara går och hånglar upp bruden.

Nåväl, flickorna inne på toaletterna bajsade på duktigt och gav mig och Spanet en rejäl stund i toalettkön att bekanta oss med varandra. Jag är inte så bra på att avgöra om någon ser djupt och innerligt in i mina ögon för att hon är intresserad eller för att hon gör så mot alla, så efteråt var jag tvungen att fråga alla mina polare om de också känner sig som om de blir spanade på av henne. De var av någon anledning inte lika intresserade av att diskutera mitt span, så jag kan inte dra några som helst slutsatser av deras svar, som utgjordes av exakt det jag ville höra. Men: bruden informerade mig om att hon skulle på connection imorgon, alltså idag. I garderobskön kom hon fram till mig igen, såg in i själen på mig och sa "vi ses kanske på connection imorgon". Jag roar mig för tillfället med att fantisera om att det betyder "det är egentligen dig jag vill ha, ditt smarriga lilla smultron".

Kvällens tiotusenkronorsfråga är alltså en flervalsfråga:
A. Gå på connection och snegla ännu mer på bruden enligt vår inarbetade tradition?
B. Gå på min polares 28-årsfest och möjligen träffa helt andra och mer verbalt begåvade brudar?
C. Stanna hemma och ta hand om bakfyllan, leka med porrengöringsplåster och förkovra mig i applikationsteknik/etymologi/annat likvärdigt fascinerande nördskap?

utdrag ur min uppfostran

Apropå den mindre smickrande kommentaren jag fick i föregående inlägg, är det så att min pappa alltid byggde nakna snödamer i vår trädgård när jag var liten. (Ooh ooh i found my root!*) Vi stackars barn i familjen var uppenbarligen inte de enda som generades av deras stolta barmar, för varje kväll sprang ett par ynglingar in i trädgården och sparkade omkull dem. Varje morgon tog pappa vattenslangen och bärhinken, blandade nytt snömos och skulpterade ett par nya tuttar och ett nytt huvud. Sedan åt vi frukost och pappa spände blicken i oss. "Låt aldrig de destruktiva krafterna segra", sa han som om han citerade något större än han själv. Jag var tolv år och kikade ut på vår paranta snödam med framträdande behag, med blandade känslor av genans, stolthet och tuttrelaterad sexualitetsångest. Sedan dess har jag och mina syskon alltid citerat vår enträgne far så fort något har gått oss emot.

Men jag undrar fortfarande varifrån de kommer. Nu pratar jag inte bara om snödamsmarodörer och anonyma kommentatorer i bloggosfären, utan hela destruktivitetsmobben united. Vad är det som driver folk att skriva "vad ful du är" i andras gästböcker, slå sönder folks cyklar och skicka hatbrev till kändisar? Jag hade en på tok för skyddad uppväxt, så jag kommer aldrig att förstå.

* tema: hitta den lesbiska referensen

ett ordentligt inlägg om tuttar

Någon av er som har hittat hit, har gjort det med hjälp av google och sökorden "snygga brudar med ordentliga tuttar". När jag upptäckte detta fick jag förstås genast dåligt samvete, för jag har ju aldrig skrivit om några ordentliga tuttar. Jag vet inte ens vad som karaktäriserar en ordentlig tutte. Däremot vet jag ett par andra saker om tuttar, så kära googlare, jag hoppas du håller tillgodo med lite allmän bröstsvada som kompensation.

Första gången jag rörde någon annans bröst (efter att jag hade lämnat stadiet där tuttar är lika med lunch) kom strax efter att jag hade kysst en tjej för första gången. Som vissa av er vet, var den upplevelsen inte så fantastisk som man hade kunnat önska, men bröstgrejen vägde upp den povra kysstekniken. Jag minns fortfarande känslan av att stå och smygsmeka hennes konturer på Bitch dansgolv och dåna över att jag faktiskt fick. Mina händer, på någon annans bröst - vissa av er som läser förstår storheten i detta, vissa kommer troligtvis aldrig att förstå.

Detta föregicks alltså av flera års frenetiskt fantiserande. Jag minns bara namnet på två eller tre killar i min högstadieklass, men jag kan tala om exakt hur brösten såg ut på varenda tjej i vår klass och parallellklassen. Fantastiskt, med tanke på hur jag ansträngde mig för att se ner i golvet varenda gång vi duschade efter gymnastiken, ni vet, så att ingen skulle få för sig att jag var lesbisk. På baksidan av pappas gamla kopieringspapper ritade jag nakna brudar med enorma bröst (jag misstänker att den formuleringen kommer att attrahera en hel hord googlare jag annars inte når, ska bli spännande att se) och gömde dem bakom fotografier i mina album. Elloskatalogens underklädesbilaga ska vi inte ens tala om.

Bröst är fortfarande en betydande distraktionsfaktor i mitt liv. Nu tillexempel, försöker jag komma på fyndiga formuleringar och metaforer att plantera här i min blogg, men vad hjälper det när tankarna väl har vandrat in på pirret i fingrarna, när man smeker hennes rygg och midja, glider med händerna längs hennes sidor och känner rundningen precis där ja. Och hon drar efter andan och man vet att man förr eller senare kommer att leka med tungspetsen runt hennes bröstvårta och känna hennes reaktion fortplanta sig genom hela ens kropp. Fokusera bruden, fokusera.

Det där med stora bröst är förresten inte särskilt hajpat i flatvärlden, för att slå in på mitt folkbildningsspår. De flesta flator jag känner föredrar små bröst eller bröst av samma storlek som deras egna (se min marknadsundersökning på området) och jag känner inte till en enda flata som har förstorat brösten. Däremot vet jag en hel drös som funderar på att förminska dem. Urringningar har inte heller samma genomslagskraft i flatvärlden som i heterovärlden, vad jag har kunnat märka. För min egen del (obs obs, bara min egen åsikt, representerar som vanligt ingen annan än mig själv) handlar det om att man liksom ändå vet att brösten finns där, och själva klyftan mellan dem är inte det intressanta. Därmed inte sagt att jag kan titta bort om jag blir utsatt för den.

Jaha kära googlare, nu har jag gjort mitt bästa för att servera ett ordentligt inlägg om bröst, jag hoppas att det var till belåtenhet. Jag har dock en liten misstanke om att du egentligen var ute efter lite visuell stimulans och att du för länge sedan har avreagerat dig framför skärmen.

dagens nära-sekt-upplevelse

Imorse väcktes jag ur min skönhetssömn av att två figurer ringde på dörren och ville frälsa mig. Jag var för nyvaken för att kunna säga något annat än "nej tack" och kanske blänga förebrående på dem för att de väckte mig. De tog sin domedagstidning och gick och jag blev klarvaken och kom på tusen grejer jag kunde ha sagt. Vad bra att ni kom förbi, jag låg just och undrade hur det kan komma sig att en kyrka som baserar sig på kärlek kan vara så fördömande av den kärlek som jag känner. Eller: älskling, vad säger du, ska vi avsäga oss våra känslor och gå med i den här trevliga kyrkan? Vi har ju pratat om det så länge nu. Det senaste hade förstås krävt att jag hade en kelen tjej vid min sida, så jag fantiserade fram henne samtidigt med min rådiga respons.

En konversation jag däremot har haft på riktigt:
(plingplong!)
Jag: Hej?
Två fromma kvinnor: Nejmen hej, vi kommer för att dela ut en liten tidning... den heter Vakna, har du hört talas om den kanske?
Jag: Jo det har jag ju.
Kvinnorna: I det här numret handlar det om skatter. Ska man ha skatter, hur ska det fungera, vad ska skatten gå till. Det är ju intressant, eller hur?
Jag: Öh.
Kvinnorna: Och sedan handlar det om bibelforskning. Har du läst bibeln?
Jag: Ja jo det har jag.
Kvinnorna: Du kanske är medlem i svenska kyrkan?
Jag: Nej jag har gått ur svenska kyrkan. (det var en lögn, men varför inte)
Kvinnorna: Jaså, då är vi ganska lika då för det har vi också!
Jag: Ja det verkar ju som om vi är väldigt lika på den punkten.
Kvinnorna: Vi gick ur för att vi inte tyckte att svenska kyrkan följde bibelns ord.
Jag: Jaha. Jag gick ur för att jag är homosexuell och inte får mina rättigheter tillvaratagna i kyrkan.
Kvinnorna: Jaha. Och det är inget du vill diskutera?
Jag: Diskutera att jag är homosexuell? Nej. Tack och hej.

Om det här vore en modeblogg skulle jag ta tillfället i akt att analysera kyrkraggarnas gängse outfit och fråga mig varför de alltid har kjol; är det gudigare på något vis? Men det är meningen att det här ska vara en brudblogg, så jag ska istället bege mig ut och se om jag hittar någon brud att skriva om. Jag återkommer.

det här skulle ha varit en TV-krönika

Var dagens avsnitt av Cold case hjärteknipande och helt fantastiskt, eller är det bara jag som är så svältfödd på tevelesbianism att jag börjar grina åt vilken sörja som helst så fort det inbegriper lite romantik mellan två brudar? Om jag vore hetero och gick och identifierade mig med varenda heterosexuell kärlekhistoria på det här sättet skulle jag gå omkring helt rödgråten - tur att man tillhör en underrepresenterad minoritet så att man kan hålla sig någorlunda hård.

Sedan har jag inga fler teveanalyser att erbjuda, insåg jag nu. Jag har varit för upptagen med att smida framtidsplaner och få nya insikter för att kolla på dokusåpor och uppröras över alla som i humorprogrammen utgår från att Lotta Bromé har haft sex med pappan till hennes barn. Jag har inte ens något spydigt att säga om the Swan.

Framtidsplanerna handlar om att åka utomlands och testa raggningsrepliker och göra sånt där som man alltid önskar att någon främling ska komma och göra, typ vara skitkaxig och viska coola saker i någons öra och sexa upp henne mot en tegelvägg i en mörk och mystisk gränd. Jag skulle kunna göra det hemma i Svedala också, men då skulle jag inte vara någon främling och sedan skulle alla gå in på min qruisersida och viska med sina kompisar om vad jag hade gjort och ja ni vet. Så tanken är att jag ska surra in i ett helt annat lands bikupa, slurpa i mig lite honung och smita ut bakvägen. När jag väl har sonderat terrängen ska jag starta en resebyrå och specialisera mig på raggningsreplikcharter för flator.

Och så insikten: Man kommer till en punkt där man måste sluta tänka "inte kan jag slänga de här byxorna, jag får ju så fin rumpa i dem" och inse att man bara har en jävligt snygg röv.

ps. Cold case går i repris på tisdag natt klockan 00.00, om någon vill veta exakt hur lättbölad jag är.

ibland älskar jag mig själv

Idag letade jag i mina mer seriösa foldrar efter något som kunde hjälpa min polare som ska skriva C-uppsats och behöver hjälp med bakgrund och referenser. Jag hittade det här fem år gamla dokumentet, i min dator kallat "inledning kalla kriget".

Jag har valt att skriva om Kalla kriget för att det är ett krig som är kallt. Eftersom jag gillar glass, som ju också är tämligen kallt, så trodde jag att jag skulle gilla Kalla kriget också, men det visade sig vara något helt annat. Därför har jag i min studie fokuserat på skillnader och likheter mellan glass och krig, och i förlängningen sötsaker och våld. Bland annat har jag jämfört statistiken på våldsbrott med försäljningen av sötsaker och funnit en rad intressanta sammanträffanden. I kapitel 32 behandlar jag fallossymboliken i både glass- och vapenutbudet (se bild nr 54, ”polkagrisstång och kanonrör” samt bild nr 55, ”calippo och batong”) och i avslutningen kommer jag att sammanfatta och redogöra för min slutsats, samt även bemöta en del av kritiken som riktats mot mina tidigare undersökningar; ”utemöbler och bögdisco” och ”interpunktion och vanliga bakverk”. Min förhoppning är att jag med denna studie kommer att skapa kaos.

Och nu måste jag förstås ägna dagen åt att finkamma hela min hårddisk efter fler seriösa dokument av det slaget. Hur jag någonsin får något gjort är en gåta.

Alla som ängsligt/hoppfullt väntar på en redovisning av mitt möte med Guapa får vänta till på lördag kväll. Då ska hon enligt planerna ha lämnat mi casa med sina underkläder i en påse, inte kommit i mi cama med sina underkläder på mitt golv.

nyfödda sparrisar del 3: utträdet ur garderoben

Där satt jag alltså, med min pojkvän i vår gemensamma lägenhet, och kände mig fel. Min kompis skaffade flickvän och svartsjukan slog mig som 10 000 volt i magen. Ur min dagbok: Jag trivs med honom och så. Men jag längtar efter saker. Min kompis har nästan fått en flickvän och jag är jättesvartsjuk. Det känns som när jag var fjorton år och bara längtade efter en pojkvän.

Några veckor senare skrev jag såhär: Igår skrev jag om hur det var i en gästbok på internet och idag hade jag ett mejl från en Therese som kände igen sig. Jag blev så glad då, att det finns någon som har det som jag. Det har bara vuxit och vuxit. I tunnelbanan tittar jag på andra flickor. Jag tittar knappt alls på killar längre, när jag har insett att det är okej att tända på tjejer. Känner mig alldeles för mittemellan. Vet man att man är lesbisk så vet man i alla fall vad man vill. Jag vet inte alls. Tittar på bröst och undrar om jag är otrogen.

På nätterna sov min pojkvän och jag chattade på RFSL-chatten under någon gothinspirerad prinsesspseudonym jag aldrig skulle befatta mig med nuförtiden, typ nattälva. Till slut pratade jag med honom och han sa att jag kanske skulle testa att vara med en tjej. Det kanske bara var nyfikenhet.

Tänker ibland att det skulle bli för påtagligt och kanske obehagligt, när jag väl låg där med en tjej. Men tänk om det bara känns helt rätt. Tänker också på att jag så gärna vill veta hur det är. Men tänk om det inte känns något. Borde jag ha såna här tankar om jag är vanlig och heterosexuell? Borde jag bli pirrig av ett brev från en lesbisk tjej då?

Vi gick ut tillsammans med ett annat par där tjejen också ville testa. Hon var lång och blond och inte min typ över huvud taget och jag blev besviken på mig själv som inte tände på henne mer. Vi gick in på toaletten och petade lite på varann, jag började tänka att jag nog visst var lite attraherad av henne och hon fick panik och insåg att hon var hetero.

Igår när han kysste mig låtsades jag att han var tjej. Då kändes det helt annorlunda, nästan pirrigt. Och jag vill ta på andra flickor som vill ta på mig. Hon har inte skrivit tillbaka. Hoppas att hon inte tyckte att jag var tråkig. Hoppas att hon skriver igen. Vad är det med mig?

Det är svårt att säga i efterhand när hela processen startade. Jag tror att jag sa till min pojkvän att jag var bisexuell innan vi ens blev ihop, men ändå lät jag det inte sjunka in hur mycket jag egentligen ville ha tjejer. Han var ju så snäll, och det skulle vara så lätt att vara en liten, hobbybisexuell gothbrud med pojkvän bland alla andra hobbybisexuella gothbrudar med pojkvänner. Det började ju långt innan, vilket vi till exempel kan se i jag borde ha fattat del 1, del 2 och del 3.

Idag är det fredag. I måndags gjorde vi slut och jag har varit så lycklig ända sedan dess. Ikväll ska jag på gayställe med någon som jag har hittat på Internet. Det är lite läskigt och jag undrar om jag går för snabbt fram.

Hur det gick där vet ni ju redan. Jag blev förvirrad och förstod att det fanns tusen hemliga koder som jag inte hade koll på, trots att jag redan hade hunnit vara punkare, hippie, gothbrud, aktivist och outsider på tre-fyra andra sätt under min uppväxt.

Min första hint kom när jag träffade min andra flickvän. Den första var lika ny som jag och hade ingen koll på flatvärlden även om hon var en liten superbutch. Den andra visste vilka kläder och vilken jargong som gick hem, hon hade flatpolare i varenda stad och var världsvan så en annan bara dånade. Trodde jag då, alltså.

Jag vet inte hur det gick till när jag började köpa andra slags kläder än de feminina, svarta sammetsblusar jag just då gick omkring i, men jag vet att de nya kläderna gav mig en helt ny känsla. Det var känslan av att inte klä mig för att attrahera killar. Det var ett ställningstagande och ett avståndstagande från heterobubblan jag hade levt i. Dessutom var det ett accepterande av de sidor av mig som inte passade in i en traditionell, heterosexuell kvinnoroll. Jag såg det aldrig som att jag gick mot att bli mer butch, eller "manlig" som oinvigda rynkande på sina näsor kallar det. Jag kände mig som om jag gick från vilsen till fri. Om jag hade kommit ut nu vet jag inte hur jag hade förändrats, eller om jag hade förändrats alls, men när jag kom ut var jag mitt i ett identitetssökande och hittade äntligen något som kändes rätt.

Det finns ett kort på mig och min pojkvän där vi har bytt kläder. Jag har hans bylsiga jeans och luvtröja, han har min kjol och en sammetskofta som sitter som ett korvskal på honom. Jag minns känslan av att inte vilja byta tillbaka till min roll. För mig hade det inget med könsidentitet att göra, men allt med rollen och livet jag hade hamnat i.

Jag behövde aldrig komma ut för mina föräldrar. De hade redan listat ut det, sa de så fort jag gjorde slut med min pojkvän och sa "det är något jag måste berätta". Ju fler jag kom ut för, desto mer undrade jag hur jag hade kunnat skjuta upp det i så många år. Det var bara jag själv som hade utgjort det enorma motståndet mot att glänta på garderobsdörren, eller ens erkänna att den fanns där.

Jag kom ut för min mamma i bilen, på väg till en workshop jag skulle hålla i. När vi kom fram blev jag visad till rätt lokal av en som hette Karin. Inne i lokalen träffade jag min medarbetare och assistent, Jörgen. Det var sju ungdomar som skulle delta i workshopen, de kom lite senare. Jag kom ut för Karin, Jörgen och de sju ungdomarna på löpande band, och hela den påföljande veckan förlöpte likadant. Som såpbubblor strödde jag homosexualitetsförklaringar omkring mig och var lyckligast i världen. Den som inte har förtryckt sina egna känslor i flera år för att sedan bestämma sig för att stå för dem oavsett vad omvärlden tycker, kan kanske inte förstå hur man kan vara stolt över en sexualitet, men just den veckan började jag förstå varför pridefestivalen heter som den gör.

För att vända mig till sparrisarna, de där som inte har tagit sig ut ur garderoben än, så har jag bara en sak att säga. Garderobsdörren är oftast hundra gånger mer skrämmande än vad som faktiskt finns där utanför.

sex and the kollektivtrafik

Idag på tåget satt två tonårsbrudar och lyssnade på musik och pratade skithögt. Den ena måste ha haft tvångstankar - då och då knackade hon på fönstret och på kompisens knä enligt ett visst mönster, och ett par gånger snuddade hon upprepade gånger vid sin nästipp och jag satt och undrade om hon hade fått hjälp eller om ingen hade märkt det. Och så lyssnade de på musik, som sagt, och bruden med tvångstankarna översatte några spanska ord som kompisen inte förstod i låttexten. "Ja, det betyder, hehe, du vet när man pluggar in kontakten i hålet... hehe du vet vad jag menar? När man stoppar in kontakten... i hålet... haha, fattar du?". Kompisen fnissade och sa "jaha, som det man kan göra med en gurka menar du?" De satt i fem minuter till och delgav varandra olika omskrivningar och jag ville luta mig fram och säga "ja hon förstår vad du menar, hela vagnen vet vad du menar, men om du vill kan vi låna t-baneförarens mikrofon och säga knullaknullaknulla ett tag för att vara säkra".

En liknande episod inträffade för ett tag sedan, när en liten mobiltelefonerande pingla satt mittemot mig på ett pendeltåg och trodde att ingen förstod vad hon pratade om eftersom hon så fiffigt döpte om samtalsämnet till "det". "Ja, jag pratade med Stefan, han berättade att både Mia och Ahmed hade fått det, inte så konstigt eftersom han hade varit med Cicci och Cicci har ju varit med Markus och jag vet att han hade det... fast alltså han fick det efter att han hade varit med mig, så jag är ju... fast jag och Stefan har ju... hihihi... Nej jag vet, du får absolut inte säga det till någon. Shit, nu blir jag ju rädd ju. Tänk om jag har det." Åh frestelsen att plocka upp min egen telefon och prata lika högt. "Hej Tofflan, hur är det? Jag sitter på tåget, ska jag köpa något på Ica? Okej... jo det är bra, är lite trött efter jobbet, sitter mittemot en tjej som troligtvis har fått en könssjukdom av någon som heter Stefan, hoppas att det går bra för henne".

Men när jag var tonåring trodde jag också att vuxna inte förstod mina fnissiga omskrivningar för sex.

Och för att det här inte ska bli något tonårs-bashing-party så vill jag bara påpeka att de som har generat mig mest i kollektivtrafiken var ett par på sådär 35 år som helt ogenerat satt och pippade på sätet snett emot mig på ett pendeltåg. Det var fullt med folk på tåget och alla satt med fasa i blicken och sneglade på dem, men de bara fnissade och stönade och låtsades att hennes utbredda kjol utgjorde tillräckligt med enskildhet. Där kan man snacka om att exponera sin sexualitet.

Mina två veckors rening är över och febern är borta. Jag behöver vara lite bakis så att det blir städat här i huset - inget får mig mer fokuserad än smådrogade hjärnceller som kämpar för sina liv. Imorgon intar jag Häcktet.

"ja vilket busväder"

Det tog två timmar att ta sig till jobbet och två timmar hem. Folk stod som packade pickles (lesbisk referens) och en ung man med gles skäggväxt spelade hårdrockslåtar högt på mobilen utan att någon sa åt honom. Men om blickar kunde döda hade han inte haft en chans. Jag tänkte att en vacker dag i en sån där trängsel där man inte kan ta sig någonstans, så ska snygga bruden som jag alltid ser på Häcktet stå där och vi ska inte ha något annat val än att prata med varandra. Jag gillar undantagstillstånden, de där som inträffar när en långfärdsbuss går sönder eller när alla måste övernatta på flygplatsen och man plötsligt har alla möjliga anledningar att kommunicera med främmande människor.

Det enda jag inte fixar är klyschorna. Jag kan stå ut med snö som piskar i ansiktet och två timmar försenade tåg, inställda bussar och framsniglande bilar. Lite pisk kan till och med vara uppfriskande, för att citera ett av mina ex. Men är det något jag inte klarar av så är det alla som utbrister "ja fy fan, vartenda jävla år, man tycker ju att de skulle vara förberedda men nej då, SL blir minsann alltid lika förvånade när det blir november och snön kommer". Jag har hört det minst tio gånger idag, och alla som säger det ser ut som om det är något de kom på alldeles själva.

Med snön kom helt oväntat en nostalgisk känsla av fröken Norrland. Förra gången det var minusgrader kunde jag ta bussen direkt från jobbet och hem till henne. Jag huttrade mig in i hennes lya och hon bjöd mig på varm nyponsoppa och vi kröp ned i sängen dit ingen snö kunde nå. Å andra sidan kan ingen snö nå mig i min egen säng heller.

folkbildningen fortsätter... eller inte

Apropå att någon frågade hur det fungerar mellan flator som är kompisar:

Jag: (i dörröppningen som leder in till Tofflan) Det borde finnas silversmideskurser för flator.
Tofflan: (i sin säng) Hallå. Testa vilken silversmideskurs som helst. Varför står du där och spänner dig?
Jag: Jag spänner mig väl inte.
Tofflan: Då ser du bara väldigt välformad ut ändå.
Jag: Öh... tack. (backar bakåt) Du bör nog sova nu.
Tofflan: (för att hon tycker att det är roligt att freaka ut mig genom att flirta) Ska du redan gå?
Jag: (för att jag tycker att det är roligt att freaka ut henne genom att flirta) Eller vad hade du i tankarna?
Tofflan: Om du kommer in ska jag berätta.
Jag: Godnatt Tofflan. (går och kramar henne godnatt)
Tofflan: "hon närmade sig mig, omslöt mig i sina armar, nu var hon ovanpå mig"
Jag: Euuh!
Tofflan: Fan, nu fick jag mig själv att visualisera grejer... Euuh!
Jag: Om du fick välja mellan att hångla med mig eller med kungen, vem skulle du välja?
Tofflan: Säg inte sådär.
Jag: Godnatt, dröm sött.
Tofflan: Gå inte.
Jag: Okej, jag sätter mig här. (sätter mig på en stol) Eller... var vill du att jag sätter mig? (skickar mitt hetaste ögonkast)
Tofflan: På mitt... neeej sluta jag får mardrömmar.

Min erfarenhet är att man vanligtvis har någon slags inledande fas av möjligt flirteri, och händer det inte då så händer det aldrig. Jag och Tofflan är ett strålande exempel på två flator som aldrig, aldrig kommer att känna driften att smutta på varandra. När jag funderar på saken har jag faktiskt aldrig råkat hångla med en etablerad polare, men det verkar jag vara ganska ensam om i flatgeggan. Åt andra hållet funkar det bättre, alla mina ex utom ett är numera polare (med polarstatus, dvs återfall kommer inte på fråga).

Nä hörni det här blev inte alls mycket till folkbildning. Jag verkar ju inte alls vara särskilt representativ. Hoppas att ni överlever.