spanet vs jorå, rond 1

I morse vaknade jag med någons händer om min midja och ett par mjuka läppar inom kysshåll. Och så det där ovanliga, det som fladdrar till i magen.

Spanet hade alltså bjudit in mig på förfest, vilket vi i sig får betrakta som ett enormt framsteg med tanke på att jag har beundrat henne på avstånd i fem års tid. Den här gången ansträngde jag mig. Vi måste ha några gemensamma beröringspunkter, kan jag hålla igång en konversation med sextiofemåriga somalier på tunnelbanan måste jag väl kunna konversera en stockholmsflata i min egen ålder på en förfest? Jag försökte med musik, politik, relationer, jultraditioner och Ty Penningtons ögonbryn, men det gick trögt. Hennes fantastiska ögon var klistrade på mig, hennes fantastiska mun sa "mm... ja... ja... jaså" och inte mycket mer. Till slut började vi prata om vilka vi har varit ihop med, och av någon anledning är The Chart tillräckligt intressant för att få vem som helst att öppna munnen. Plötsligt hade vi ett äkta samtal på gång, om vem hon hade varit ihop med som jag hade dejtat och som dessutom hade haft något ihop med min bästa kompis ex. Jag skyddade det med silkesvantar hela vägen till Club Caliente.

På Caliente fanns billig cider, tjejen vi i denna blogg refererar till som Jorå och en DJ som emellanåt kunde läsa mina tankar. Musiken var bra, vännerna fanns på plats, Spanet pratade med mig mer än någonsin och alla mina sinnen hade förvandlats till magneter. Utan att titta visste jag var Jorå befann sig, vilket humör hon var på och vart hennes uppmärksamhet var riktad. Ibland mot mig. Jag byggde en snara av min blick och drog henne till mig, eller om det kanske var hon. Vi pratade om saker som jag har glömt nu, det handlade om civilkurage eller något annat viktigt som jag borde ha koncentrerat mig på. Efter en knapp timme kom vi fram till att musiken skulle vara bra nästa gång det var Club Caliente också, och att vännerna skulle finnas kvar. Spanet hade jag glömt. Vi utbytte förklaringar till att det var bäst att vi åkte hem och att vi gjorde det tillsammans. Hon hade nog lite ont i foten, jag skulle upp tidigt nästa morgon, man vill ju inte åka hem ensam.

(Jag riktar mig här särskilt till en av mina trognaste läsare, Ajja, med en varning för att inte råka skapa falska förväntningar: Det här inlägget kommer tyvärr inte att innehålla några som helst beskrivningar av bröst.)

När hon satte nyckeln i låset fick jag veta att halva hennes jultillresta släkt fanns i lägenheten. En slags kusin var vaken och satt i hennes fåtölj och såg på TV. Vi satte oss i soffan. Jag fäste blicken på Weaver och Carter i Cityakuten men det var bara för att ha något att fokusera på när hennes hand snuddade vid min och stötar gick genom hela kroppen. Det kanske bara var en slump att våra händer snuddade, tänkte jag och hörde de övriga rösterna i mitt huvud garva arslena av sig. ”Säkert!” hojtade de. ”Det är säkert en slump att Jorå har tagit hem dig från Caliente innan klockan ens har blivit tolv, att hon har placerat sig bredvid dig i soffan och att hon sitter och smeker din hand.” Mina raljanta små inre röster muntrade upp mig, jag makade mig närmare och flätade in mina fingrar i hennes.

Kusinen stirrade så stint på TVn när hennes läppar mötte mina att jag är säker på att han uppfattade alltihop. Så småningom vände han sig om, harklade sig och sa "ööööööh, jag tar nog och lägger mig". Jag fick lite dåligt samvete, men hennes fingertoppar mot min hud övermannade den känslan.

Under natten har kusiner och fastrar rört sig fram och tillbaka mellan kök, toalett och sovrum. Jag har glidit mellan dröm och verklighet och varit tvungen att le när det ena visade sig vara det andra. Ibland räcker det med att ligga och njuta av vad ens läppar och tunga vill, mumla saker i hennes hår och ignorera klockan som förr eller senare kommer att bli åtta.

Det var en fin morgon när jag knallade från Jorås lägenhet i morse. Luften jag andades blev till pirr under huden och busschauffören log strålande mot mig, eller var det kanske jag som log mot henne? Jag hade kunnat sätta mig på en sån där läskig spik som någon placerar ut i SL:s bussäten och inte tänkt mer än "åh, skönt, det kliade just precis där".

Frågan om fortsättning är intressant på ett sätt och ointressant på ett annat. Jag känner, alltså finns jag.

make the yuletide gay

För att vara en familjehögtid har det hänt multum på brudfronten. Jag börjar misstänka att jul är min hångelhögtid över alla andra, glöm desperata nyår och misslyckade midsommarorgier. Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framträder mönstret.

Efter en seg men trivsam julafton med min familj, som liksom består av ett gäng familjer och jag, beslöt jag mig för att ge Karl-Bertil Jonsson konkurrens i kategorin dagens höjdpunkt. Var det förresten fler än jag som reagerade över textningen? Om jag var Tage Danielsson skulle jag se det här som en lämplig tidpunkt att börja spöka.

Det hann gå flera timmar av kompisraggande och ensamförfestande innan jag sent om cider fick med mig en liten myra som också ville frottera sig med andra icke-familjer. Mitt i natten tog vi oss till Patricias varma famn, där blinkande plasttomtar påminde oss om att vi inte var ensamma. Det var en underlig kö. Inte särskilt lång, och inte särskilt gay. Brudar, som hade kunnat vara faghags om de inte hade haft så nedtonat smink och lågmälda skratt. Snubbar, som dunkade varandra i ryggen när de kramades. Underligt var även inträdet. Hundranittio pix fick man hosta fram för inträde och garderob - det är mer än tjejfesten på Aladdin.

Efter en tur runt skutan konstaterade vi att det kanske inte var vanlig gaysöndag. Jag såg tre flator och en handfull bögar, men stället dominerades av heterosexuellt samkväm. En snubbe sa att jag luktade gott och en annan bjöd mig på en drink. Jag visste inte hur jag skulle tackla det hela, så till slut gick jag demonstrativt och hånglade upp en av de tre flatorna.

Det var hångel av den finare kalibern, den som retas, antyder och bygger upp istället för att bara glufsa i sig. Plötsligt händer det, tänkte jag reklamskadat och höll bruden i handen hela återstoden av kvällen. Som ett litet privat pridetåg paraderade vi genom Patricias heterosöndag tills de stängde klockan fem. Då började vi prata istället, och det var så vi kom fram till att hon var nitton.

Jag: Så vad gör du när du inte hånglar på båtar?
Hon: Jag pluggar.
Jag: Aha, vad pluggar du förnåt?
Hon: Eeh. Samhäll. Alltså, jag går fortfarande på gymnasiet.
Jag: (kippar efter luft)
Hon: Fast jag är inte så ung som det låter, jag tog ett sabbatsår förut och nu går jag sista året!
Jag: (kippar efter luft och försöker trolla med matematiken och åtminstone få det till 22)
Hon: Jag fyller snart 20. Väldigt snart.
Jag: Jaså.
Hon: (flinar åt mig) I maj.
Det är flinet som räddar henne, och handen i min nacke. Jag släpper matematiken och förlorar mig i julkyssar på kajen, tills hennes polare knackar henne på axeln och säger att hon har lovat hennes pappa att se till att hon sover hos henne. Polaren visar sig enligt vanlig ordning vara mitt ex bästa kompis flickvän, jag ler generat och vi skrattar uppgivet åt inaveln en stund. De hoppar in i en taxi och jag och Myran knallar iväg till nattbussarna.

Idag vaknade jag av ett sms. Det var Spanet, som undrade om jag ville förfesta med henne inför Caliente på torsdag. Ett par sekunder senare kom ett annat sms, från nittonåringen som meddelade att hon gärna skulle träffa mig igen nästa gång hon var i Stockholm. Två timmar senare fick jag ett tredje sms, från Jorå som undrade vad jag hade för planer på torsdag. Det kallas ketchupeffekten, men nu när ketchup kommer i klämflaska är det nog inga ungar som förstår varför.

fast jag vet ju inte hur många påvar som egentligen läser min blogg

Nu till det där med omklädningsrum. Jag utgår från att hela dealen med könsuppdelade omklädningsrum har att göra med den förmodade sexuella spänningen mellan könen. Som alla redan har räknat ut blir det förstås så mycket mer komplicerat när man tar i beaktande att det finns bisexuella, homosexuella och folk som inte riktigt passar in i något av de två kön som erbjuds. Lyckligtvis har jag en lösning som kommer att fungera för alla och inte inbjuda till några som helst lystna blickar.

Alla oomtvistat heterosexuella/asexuella tjejer och alla heterosexuella/asexuella killar får tjej- och killrum. För homosexuella tjejer och killar finns homohytter, där en man och en kvinna kan byta om samtidigt. Bisexuella, svårbedömda och osäkra får enskilda bås. Det får även transpersoner, eftersom de kan råka hetsa upp vem som helst. För att avgöra vem som helt klart är heterosexuell och homosexuell, kommer alla att få gå igenom ett avancerat test i ingången.

Jag har inte filat färdigt på testet än, men klart är i alla fall att det inte kommer att innehålla sexscenen mellan Ellen deGeneres och Sharon Stone i If these walls could talk 2. Maken till konstig sexscen får man leta efter - mina reaktioner på den skulle direkt klassificera mig som asexuell. Det var nog meningen att den skulle vara sensuell och konstnärlig, men om ni frågar mig är det en plågsam brottningsmatch i slow-motion. Ansträngda ansiktsuttryck, rynkade ögonbryn och skumma positioner som om de egentligen klängde på varandra för att komma först till fjärrkontrollen. Jag trodde väl aldrig i min spirande flatungdom att det skulle finnas en lesbisk sexscen som jag med vilje spolade förbi.

Tills mina förslag för fluktfria omklädningskupéer går igenom kommer jag att fortsätta spana på nakna brudar i offentliga omklädningsrum, så BEWARE. Eller, var det kanske så att jag som en rest från högstadiet tittar stint ner i golvet så ingen ska få för sig att jag är sån, och att jag inte är så intresserad av nakna, duschande heterobrudar utan några förslag i ögonvrån? Var det kanske så att jag egentligen filar på mina mest avancerade sexfantasier på tunnelbanan, där jag kan snegla på fina tjejer via fönstrens reflektioner och föreställa mig hur de skulle se ut på mitt köksbord, hur köksfönstren skulle imma igen och hur brudarna skulle stöna när jag fick dem att känna allt det där de aldrig riktigt känt förut? (Ni har redan gissat det. Jag har ägglossning.)

Ja shit, nu inser jag att vi för att vara säkra måste införa samma uppdelning i tågvagnarna. För att inte tala om biblioteken, dessa erotikens högborgar. Möjligen skulle vi dessutom behöva kartlägga folks fetischer, så att ingen blev upphetsad i onödan. Jag vet inte riktigt hur jag kom till slutsatsen att det skulle vara något dåligt, men om någon påve/kristdemokrat tar upp tråden där jag tappade den kan jag säkert få det förklarat för mig med förstklassig retorik.

apropå att det kommer ett nytt år

Och en dag ska jag smeka dina handleder, du ska snegla på mig med utmaning i blicken och andas som om du bara nätt och jämnt hade kroppen under kontroll. Jag ska följa dina konturer med blicken och du kommer att känna den under ditt skinn. Dina ögon kommer att vara blanka och säga mer än du egentligen vågar låta mig se, för du har också blivit bränd och du försöker också behålla murarna kring ditt inre. När jag till slut rör vid din hud kommer det vara som att röra vid en vattenyta, ringarna på vattnet kommer att vara håren som reser sig på dina armar.

När min hud möter din kommer det att vara som när min blick möter din, som att spegla sig och plötsligt märka att det inte var en spegel, det var en öppning. Med livrädda fingertoppar kommer jag att smeka dina axlar, dina nyckelben och antyda vart mina händer är på väg, men inte än. Mina läppar kommer att registrera allt, hur din puls ökar när jag mumlar osagda saker mot din hals och hur din tunga fjäderlätt rör vid mina läppar när vi kysser varandra, men längtar efter att sätta hela mig i darrning.

Det kommer att vara en fråga och ett svar, när du reser dig på armbågen och tvingar tillbaka mig med blicken, när du kilar in ditt ben mellan mina och tar tag om mina handleder som en markering i en märklig brottningsmatch. Dina händer, dina läppar och din tunga kommer att känna till mer än jag om mina egna reaktioner, för en gång såg jag rakt in i dig och mötte ett kreativt motstånd och nu är det för sent att återta kontrollen.

Din blick och triumferande leende när jag skälvande drar efter andan, kommer snart att förvandlas till lika darrande andetag och tankar som inte får fäste, så njut av övertaget så länge det varar. Mina händer vet allt om dig.

När du vill att jag ska fortsätta, kommer jag att sluta, för jag vet vart vi ska och jag kan vägen. När du tror att du inte kan känna mer, kommer jag att överbevisa dig. Jag kommer att ta dig till gränsen flera gånger om, varje gång starkare och mer målmedvetet, tills min beröring är allt du kan uppfatta. Jag kommer att reta dig till vansinne och du kommer förr eller senare att hämnas.

Din smak i min mun, dina naglar i mitt skinn, din darrande energi koncentrerad under min tungspets. En dag kommer min hud smälta samman med din och skräcken i våra ögon kommer att försvinna i en dimma, när hela världen visar sig bestå av våra samlade hjärtslag.

ska du med hem och mala lite majs

Med jämna mellanrum googlar sig folk hit i etymologiska ärenden. "Varifrån kommer ordet lesbisk", frågar de, eller "varför säger man flata om lesbiska". Jag hoppar över hela Sapfo-prylen, den kan du läsa om i wikipedia om du känner dig osäker.* Mer intressant är ju tanken om brudsex som något slags gnuggande av flata ytor mot varandra, som står bakom (slang)ordet för lesbisk i åtminstone tre av de språk jag har koll på. När det gäller det svenska "flata" är den kopplingen bara den mest populära teorin, när det gäller ord för "platta stenar som gnids mot varandra för att mala majs" är det mer uppenbart.

Jag försjunker här i tankar om det kvinnliga könsorganet. Jag skulle personligen inte vilja påstå att dess främsta egenskap är att det är platt. Om det var upp till mig skulle jag snarare referera till landskap och labyrinter, knoppar, hemliga skatter och inbyggda känselspröt. Ju mer jag tänker på det, desto mer glömmer jag bort min ursprungliga poäng.

Men jag tror att den hade något att göra med föreställningen om brudsex som en slags imitation av heterosex, fast utan pusselbitsfinessen. Det logiska (eftersom orden uppfanns som skällsord) är att det är ovetande heteron som har hittat på orden, utifrån sina föreställningar om hur det kan gå till när tjejer försöker ha sex med varandra. Men när jag funderade över saken, började jag undra hur brudar egentligen hade sex för hundra år sedan, och om deras uppfattning skilde sig särskilt radikalt från de oinsattas. Jag råkar veta att många flator som kommer från prydare kulturer knappt kan tänka sig att röra en annan tjej mellan benen, och då är det inte mycket som återstår.

När jag skulle ha sex med en tjej första gången, visste jag bara att det fanns ett oemotståndligt begär i mig att ta på henne, komma så nära det gick och göra det så skönt för henne som jag bara kunde. Jag kan inte påstå att jag visste särskilt mycket mer. Som tur var hade jag av en slump tränat på mig själv i några år först, men vissa saker är mer komplicerade än andra när man använder sig själv som studieobjekt. Hade jag inte hört att man kunde slicka varann, hade det nog inte slagit mig i första taget. Hade jag bara hört att sex gick ut på att jucka mot varandra, skulle jag kanske göra det och inte experimentera med något annat. Jag hoppas förstås att jag skulle vara smartare än så och gå till historien som sextionians upphovskvinna, men med en tillräckligt viktoriansk omgivning hade det kanske inte känts som ett alternativ.

Vad jag har hört, så hamnade inte oralsex ordentligt på tapeten förrän det lanserades med hjälp av porr någon gång på 60-70-talet. Man kan misstänka att Deep throat hade med saken att göra, men hur jag än googlar hittar jag bara sexbloggar och filmuthyrning och "oralsexets historia" resulterar i noll träffar. Bilda mig gärna.

Jag hoppas att ni trogna läsare sitter inne på mängder av språklig och historisk kompetens, för jag vill gärna ha svar på följande: Vilka ord (slang eller inte) finns på olika språk som betyder flata, och vad har orden för ursprung? Och hur hade flator sex för hundra år sedan?

*För att vara säker på att din sapfiska bildning inte skulle lida av en länk till wikipedia läste jag deras beskrivning av Sapfo och fick helt nya uppslag till helt nya inlägg om hur kvinnors eventuella kärlek till andra kvinnor i så många fall påstås vara efterkonstruktioner... om tusen år kommer någon läsa min blogg och hävda att min kärlek till kvinnor egentligen inte var sexuell och att den egentligen är konstruerad av sentida lesbianer som så gärna vill hitta historiska personer att identifiera sig med. Inte för att jag har personlig erfarenhet av Sapfos eventuella lesbianism alltså, så jag kan varken styrka eller dementera något... och Sapfo får ju någon slags särställning eftersom hon har givit upphov till ordet "lesbisk", det förstår jag... men vore det inte intressant om vi i alla artiklar om andra lyriker och författare ifrågasatte deras påstådda heterosexualitet?

monstren i vår vardag, #1

Jag satt alltså där, med hennes telefonnummer på min mobilskärm och världen för mina fötter. Jag kunde ha tryckt på "ring" och jag gjorde det nästan. Men någonstans gick det snett, och jag vet att det var sms-demonens fel. Den nosade upp min tvekan och smög sig fram sådär som den gör. "Det är ju så mycket enklare att skicka ett sms", väste den lismande och blinkade åt mig som en lömsk disneyhäxa. "Hundrasextio tecken, till ditt förfogande, åh möjligheterna att snärja henne med väl valda, genomarbetade formuleringar, mmmm..."

Jag borde ha lappat till den med högern och knappat på "ring" med vänstern. Jag skulle ha skickat hundra signaler med tonfallet och påmint henne om hur påtagligt existerande jag är. Som straff sitter jag nu och glor på telefonen, precis som jag har gjort sedan lunch. Man ska inte skicka sms. Man ska ringa.

Egentligen ska man inte ringa heller. Du surrealistiska värld, där ett telefonsamtal betraktas som personligt. Egentligen ska man ta sig till hennes balkong och riva av en ordentlig serenad.

man ska inte blanda råris med grädde och vanilj

Här och där får man höra att homosexuella inte får lämna blod på grund av hivrisken, och häromveckan läste jag någonstans att homosexuella är bättre på att använda kondom nu än för fem år sedan. Här trodde man alltså att man var homosexuell.

I Metro rapporterades i samma anda häromdagen att det har kommit en gayencyklopedi, vilket kommenterades med "äntligen har bögarna fått en egen encyklopedi". Jag funderade på att kommentera den nya Coop Nära i mitt bostadsområde med "äntligen har hundägarna fått ett nytt närköp" eller den nya risifruttismaken med "äntligen har alla vänsterhänta fått en egen risifruttismak", men så kom jag på att det verkligen inte vore särskilt snällt mot alla vänsterhänta att tillskriva dem Risifrutti Fiber.

För att illustrera min poäng tar jag istället Tofflans medarbetare som exempel. Han får representera alla som säger "homosexuell" när de menar "bög" och han kan till exempel få för sig att säga "jag förstår inte varför alla homosexuella ska vara så fjolliga", medan den alldeles homosexuella Tofflan står bredvid och mekar med någon av deras maskiner i skitiga arbetarbyxor. Själva påståendet att alla bögar är fjolliga är förstås också en övergeneralisering av grova mått, men poängen jag försöker klämma fram här handlar om den andra, den som gör att han inte ens reflekterar över att hans kvinnliga kollega också betecknar sig som homosexuell. Nästa gång någon frågar varför homosexuella är så feminina, ska jag skippa alla analyser och säga "för att de är brudar".

En annan grej som nämnda toffelmedarbetare säger, är att både "lesbisk" och "flata" låter så fult, konstigt och vulgärt. Jag känner en drift att reda ut begreppen, och risken att jag snart skriver ett hobbyetymologiskt inlägg är överhängande.

lite metabloggande, se det som pausmusik

Det ryktas om att både Spanet och Jorå kommer att befinna sig på Intern ikväll. Jag förspiller ingen tid på bloggplitande utan beger mig i rask galopp till Bysis för eventuella äventyr, som kommer att rapporteras imorgon. Tills vidare: metabloggning!

Till det flertal personer som har googlat sig hit med sökorden "Anna Skipper bröst": Jag är också fascinerad.

Till den person som från SVT:s server går in på bloggportalen och röstar ner mitt betyg flera gånger om dagen: Jag insåg till slut att man inte får önska sig något när man ser ett bloggbetyg falla, så jag tog bort röstningsfunktionen då betyget ändå inte blev så representativt. Jag är ledsen om jag förstörde ditt enda nöje, men eftersom du läser min blogg (trots betyget du tycker den förtjänar) vet du både hur man bygger en käpphäst och hur man stimulerar en klitoris, så du hittar nog en ny aktivitet som gör alla glada.

Till alla er som lämnar så välformulerade kommentarer: Säg det inte till någon, men ett par av er får mig att önska att jag vore mindre anonym så jag kunde stöta lite på er.

jag hänger på rymdhajpen

Igår var det en insändargubbe som tyckte att feministerna skulle acceptera och uppskatta alla halvnakna brudar på H&M-affischerna, med motiveringen "för visst är väl inte alla feminister lesbiska?". Jag satt med rynkad panna hela vägen från Slussen till Hornstull och försökte förstå hur han tänkte. Så småningom insåg jag att han var en alien som hade kommit till jorden och fått i skoluppgift på Svenska För Aliens att skriva en provocerande insändare, varpå hen/den hade plockat ihop de mest förargelseväckande fragmenten ur gubbträskets retorikmanual och totat ihop en insändare med för oss jordbor förvirrande budskap. Men man måste tänka på att deras kulturella koder och skriftliga metoder är helt främmande våra, och med tanke på den saken var det ju duktigt.

En annan relevant rymdbetraktelse är den om påståendet att män och kvinnor är från olika planeter. Jag har räknat på det där, och det har visat sig att egentligen bara en enda man är från mars. Det lutar åt att det skulle kunna vara Iprenmannen, och jag tror inte alls att han har problem med att fråga folk om vägen*. Så alla som hade planer på att köpa Män är från Mars, kvinnor är från Venus kan med gott samvete lägga sina 39,50 på en liten julfikus istället.

Det händer med jämna mellanrum att välvilliga heterobrudar utbrister "men gud jag önskar att jag också var lesbisk, fatta vad skönt, tjejer förstår ju liksom varann". Då vill jag säga åt dem att den enda anledningen till att de förstår sina tjejpolare är att de inte har försökt vara ihop med dem. Jag är inte en antecknande person, men en gång på en universitetsföreläsning var det en föreläsare som sa "inte ens de olika sektionerna av våra egna hjärnor förstår ju varann, så det är ett under att vi någonsin klarar av att kommunicera med andra människor" och det var jag tvungen att skriva ner. Det är knepigt att vara ihop med folk helt enkelt, och eftersom män tenderar att vara ihop med kvinnor och tvärtom är det lukrativt att heta John Gray.

När jag var ihop med snubbar var det precis sådär harmoniskt som nämnda heterobrudar inbillar sig att det är att dejta tjejer. Det är ganska lätt att välja rätt kille när man ändå inte attraheras av dem. Man kan väga för- och nackdelar mot varandra och fokusera på hur väl han förstår en, hur man delar samma värderingar och ser poängen i varandras skämt. Den biten nedprioriteras kraftigt när man plötsligt exponeras för glänsande ögon, mjuka kvinnoläppar och just det bröst. Ja, tänker man lätt. Ja, jag blir ihop med en självdestruktiv 18-åring som har hoppat av gymnasiet och tycker att öl är en lämplig företeelse att bygga livet kring, för hon har ju så vackra nyckelben.

Sen har jag inget mer att säga om rymden.

*Ett av de mest citerade exemplen ur Män är från Mars, kvinnor är från Venus går ut på att män vägrar fråga efter vägen eftersom det stör deras kartläsande ego. Ett annat handlar om att kvinnor säger "tror du att det finns kaffe där" när de menar att de vill stanna och dricka kaffe. Jag kommer osökt att tänka på min mormor, som hela tiden uppfattar saker jag inte ens själv trodde att jag menade. En gång pillade jag på hennes konstiga instrumentbräda och frågade konfunderat "vad är det där, är det en radio eller nåt?" och hon svarade "jag brukar få svårt att koncentrera mig på körningen när jag lyssnar på radio". Jag tänkte förvirrat "jaså" tills jag efter flera timmar förstod att vi hade befunnit oss i helt olika konversationer. Sug på den, John Gray.

dagens ord: luciautrustning

Omärkligt har en helt ny brud smugit sig in i min favoritgegga. Vi kan kalla henne Jorå och vi kan tacka något litet trasigt rör på Bysis för hennes intåg i mitt liv. I fredags vallfärdades det nämligen från Intern på grund av en mystisk vattenläcka och brudarna delades upp i två läger. De som hade kommit till Intern för att dansa tog sig till Connection. De som hade kommit för att dricka öl gick till biljarden. De som hade kommit för att ragga följde efter dem som bäst motsvarade deras preferenser, och på så vis fördelades flatorna denna kväll ganska jämnt mellan Connection och biljardhaket på Hornsgatan.

Någonstans där i separerandet av ölande och dansande lesbianer började jag prata med denna Jorå. Och ni vet. När man träffar någon som utan vidare går med på att leka tysk turist resten av kvällen, som tar initiativ till att låta ens tatueringar konversera med varann och som inte ens fnissar då och då för att visa att hon egentligen tar avstånd från hela prylen, då är det inte konstigt att man drömmer sexdrömmar om henne flera nätter i rad. Återstår att se vad denna kvinna har mer att erbjuda, men är resten av hennes kvalitéer i klass med hennes tyska brytning har jag inget annat val än att hångla upp henne. Fortsättning följer.

Och så en högtidsanknuten reflektion: På jobbet får vi mandariner och pepparkakor, men om vi vill ha luciatåg får vi ställa upp själva. "Det finns luciautrustning i förrådet", fick jag i måndags veta och lekte med tanken i flera minuter. Jag föreslog att jag kunde vara stjärngosse och en kollega skrattade så hon grät. Jag tyckte också att tanken på mig i vit klänning fick det att rycka i mungipan, så jag bestämde mig för att ignorera det faktum att hon skrattade åt idén att en tjej skulle vara stjärngosse. Vi förenades i ett par minuters samförstått fnissande. Det var fint.

JULSPECIAL - Brudens rim-och-kom-ut-verkstad

Såhär inför familjehögtiden vi alla konfronteras med på ett eller annat sätt, tänkte jag inspirerad av föregående inlägg dra mitt strå till garderoben och främja ett öppnare familjeklimat medelst julrim.

Utkast till infomercial: Trött på att sitta framför spegeln och öva på ditt komma-ut-tal? Vet du inte om du ska börja med "mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, kusiner, faster, jag har något jag måste berätta" eller "minns du den där gången när du kom in i mitt rum och jag förklarade att jag och Jessica bara jämförde läppar?". Dina bekymmer är äntligen över, vi är stolta över att kunna presentera Brudens exklusiva rim-och-kom-ut-verkstad. Ja, du hörde rätt. Nu kan du äntligen rimma och komma ut. Inga fler frågor om vem av tomtenissarna du tycker är hetast, inga fler hunk-almanackor i julklapp och inga fler pinsamma ögonblick då du överräcker paket utan rim och möts av förskräckta blickar och hånleenden.

För att göra det enkelt för oss börjar vi med normativa standardpresenter och jobbar oss queeråt (=mitt bidrag till det svenska språket 2007).

Slips till pappa:
Såsom du av denna kommer strypas
har jag länge strypits av förväntningar
Jag vill ej av män i rumpan nypas
Jag vill höra kvinnors vilda flämtningar

God jul pappa, önskar ____________.

Motionsstavar till mormor:
Det är bra för hjärtat med motion
Det säger både du och Anna Skipper
Med dessa kan du lubba över bron
varenda dag, och då kanske du slipper

en hjärtattack när jag berättar följande:
Jag gillar inte män, jag gillar tjejer
med glimt i ögat, håret liksom böljande
Det spelar ingen roll vad någon säger

Så ta din klapp, gå ut och börja knata
Så väntar jag på dig, din barnbarnsflata

God Jul mormor, önskar ____________.

hemmabiopaket till pojkvännen:
Du kanske tycker det är lite mycket
att ge dig denna stora, dyra grej
Du gav ju bara mig ett litet smycke
och jag har inte mycket pengar, nej

Jag har börjat lyssna mer på musen
och har så förstått att jag är gay
men med denna får du TV 1000!
Njut av detta, god jul, tack och hej.

Eftersom detta alltså är en verkstad, är du välkommen att bidra med egna jul-och-kom-ut-rim, samt efterfråga skräddarsydda sådana till speciella julklappar. Är du färdigutkommen och av denna anledning inte välkommen till din familj, går det bra att fira julafton med mig. Det enda jag kräver i gengäld är rim och ischoklad.

Ps. Om man är begåvad med ytterst kvalificerade åhörare, kan man förstås också prova att förse sina paket med dikter skrivna med sapfiskt versmått och hoppas att de hajar vinken.

Andra bloggar om: julklappsrim, garderoben

och som med allt annat kan man även sy ihop dem och använda som grytlappar

Ibland ser man någon liten unge som är lite svår att könsbestämma. Man är inte riktigt säker förrän man hör mamman till underverket sucka och säga "ja hon envisas med att gå omkring i den där baseballkepsen och hon vägrar sätta på sig en klänning". Bedårat brukar jag tänka "åååh en liten flata/transmänniska" och fundera på att gratulera modern till att ha fått en ny dimension i sitt liv. Man kan se det som att jag uppmuntrar och uppskattar queert beteende i alla åldersgrupper. Man kan också se det som att jag är så normativ att jag tvångskategoriserar vem som helst och inte ens tar hänsyn till mina egna erfarenheter av att ha varit ett flatbarn med obändig vurm för allt som rör prinsessor.

Minst hälften av mina flatpolare säger att de var betraktade som "pojkflickor" - åh detta ord med sina många möjligheter till raljant analys - när de var små. Som vanligt har jag problem med statistiken. Det kan vara så att lika många heterobrudar växte upp som tomboys men att det inte ingår i deras vuxna roll att påpeka det. Det kan vara så att flator gärna uppmärksammar sina normbrytande drag och översätter "en gång klättrade jag i träd" med "jag var verkligen en riktig tomboy när jag var liten". Eller så är flator faktiskt överrepresenterade bland brudar som kjolvägrade under hela sin uppväxt.

Själv ville jag alltså vara prinsessa. Eller ha en prinsessa. Det var inte helt tydligt för mig om det var prinsessubjektet eller prinsessobjektet jag ville åt, klart är i alla fall att jag fascinerades av fenomenet. Inte fejkprinsessor som Victoria alltså, som rentav kunde ha på sig en blå - BLÅ - klänning på omslaget till en av mina tusen sagoböcker. Nej, här snackar vi the real deal; näpna varelser med munnar som rosenknoppar och hy som mjölk och honung, skira klänningar som böljar förföriskt i vinden och kanske ett crew av goda féer.

Jag brukade tvinga min syster att leka prinsesslekar med mig. Hon var mer intresserad av fotboll, men hon ställde upp. Dock var hon mycket bestämd angående närvaron av en prins. Om det vankades prinsessbröllop blev hon hemskt beklämd över pojkbristen. Jag föreslog att prinsessorna kunde gifta sig med varandra, men hon skakade envist på huvudet och tog till slut på sig prinsrollen själv. Onödigt, tyckte jag. Ädelt, tyckte hon.

I min barntimmegrupp fanns en flicka som vägrade ta på sig klänning. Hennes mamma suckade till min mamma att dottern inte ens kunde tänka sig klänning på söndagar och att hon inte visste vad hon skulle göra. Min mamma suckade tillbaka att allt jag ville var att ha på mig klänning. Helst tyllsaker med rosetter och spetsar som gjorde det omöjligt att springa omkring i skogen och vara ett sunt, lekande barn. Jag vet inte om de funderade på att byta barn, men jag vet att om det hade funnits en fullvuxen flata i lokalen så hade det inte varit mig hon pekade ut som gonna-be-queer.

Dessutom ville jag ha ett illrosa rum som i leksakskatalogerna, sova under romantisk sänghimmel och helst byta namn till något mer prinsessigt, typ Rosalinda. Jag svassade omkring i mormors underkjolar och fantiserade om hur långt hår jag skulle ha när jag blev stor. Hade jag fått se in i framtiden hade jag fått en chock.

I enlighet med mitt folkbildningsuppdrag tänkte jag nu säga något generellt om flator och deras uppväxt. Tyvärr kan jag inte hitta en enda gemensam nämnare, så här kommer istället dagens pyssel: När prinsessor får hål i sina strumpor sitter deras kammarjungfrur uppe på nätterna och stoppar dem med silke, det har jag läst i flera av varandra oberoende sagoböcker. För oss som inte några kammarjungfrur har, finns ett par andra alternativ. Visserligen kan man alltid bygga sig en ny käpphäst, men när allt kommer omkring är det både ett bökigt transportmedel och ett på tok för flitigt använt ord hos universitetsföreläsare. Vill du ändå bygga dig en ny käpphäst, kom ihåg att sy fast ögonen innan du pular in stoppningen. Ett modernare användningsområde för avlagda strumpor är som blockerare av webbkamera. Detta är samtidigt årets julklapp till den paranoide, kostar inte så mycket och kräver bara en trasig (helst ren) strumpa och en sax.

BRUDENS JULBONUS! Förslag på julklappsrim:

folk är galna i att spionera
och så länge webcamlampan lyser
kan de bara spionera mera
dessutom kanske webbkameran fryser

Jag vet faktiskt inte vart det tog vägen, mitt intresse för det prinsessiga. Det kanske hamnade i skymundan när jag upptäckte det där med bröst.

om att det är jag som är hon

Metabloggande är som ni vet inte min tepåse. Men eftersom ni tjatar.

Jag hade fått hintar i kommentarerna om att min blogg hade synts i QX-tidningen. Jag tror att jag till och med hade hunnit få länken till artikeln, men jag är ju som jag är. Jag håller mig lite extra länge för att det ska bli extra skönt att kissa, småäter inte av maten medan jag lagar den för att det ska bli extra gott när jag vrålhungrig sätter mig vid bordet... det hela går att översätta till sexuella sammanhang också, men det överlåter jag till er fantasi. Jag undlät alltså att klicka på länken till artikeln, för att istället plocka åt mig QX på Intern i fredags. Lagom förstrött bläddrade jag i den, som om jag inte alls var en bloggare med ett uppdrag, och ansträngde mig för att se så normal ut som möjligt (det finns bildbevis). Jag kollade i marginalen efter ett litet länktips, men möttes av den fullvuxna artikel ni alla tydligen har spanat in. När jag kom till "Bruden - om du läser detta" drog jag på mungipan och kände mig speciell.

Jag motstod en pubertal böjelse att skriva "bruden was here" i tidningen och lägga tillbaka den i tidningsstället. Sedan gick jag tillbaka till dansgolvet. När mina polare frågade vad jag fnissade åt, sa jag att jag hade hört gubbarna vid långbordet, som fortfarande befolkades av julbordsätande heterosvenssons, bestört fråga varandra vad det här var för ett ställe egentligen och långsamt inse att deras inte fullt så glöpna julbordsvänner för länge sedan hade flytt stället när den lesbiska invasionen började vid tiotiden.

Nu kanske ni undrar om jag tänkte nappa på QX erbjudande om intervju och uttåg ur bloggarderoben. Och det kan ni ju få undra.

den det berör

Apropå heterovärldens avundsvärda kategoriseringsmöjligheter. Det tydligaste exemplet måste ändå vara hur man i heterovärlden pratar om "det". I min värld är "det" en kusin till familjen Addams, en roman av Stephen King och emellanåt ett personligt pronomen. Men för många heterosexuella, särskilt ungdomar som tror att vuxna inte förstår vad de pratar om så länge de inte säger "samlag" har ordet en fjärde och ibland central betydelse.

Som av en slump är det samma sexuella aktivitet som avses med "det" som avgör huruvida man är oskuld eller inte. Se där, det andra klara begreppet som blir lika suddigt som min sönderspelade boundfilm så fort man går och blir lite lesbisk. Heterosexuella är antingen oskuld eller inte oskuld. Mödomshinnan är begreppsskeppets stolta segel och det är unge herr penis som ska inviga det för att det ska bli ordentligt invigt (här får jag passa mig för att inte slinka in på metaforer om kungen, klippande av band, mitt eget skepp som en fri skuta som oinvigd guppar på vågorna utan att lida några större kval och champagneflaskor som likt mödomen bör gå sönder, sansa dig bruden).

Själv har jag knappt använt ordet oskuld sedan jag kom ut. Möjligen har jag påstått att jag är oskuld på betongborrning eller bungyjump, men i sexuell betydelse är det ju omöjligt. Så fort man börjar se sig själv som ett sexuellt subjekt blir det liksom andra bullar, och bullarna man käkade igår känns inte så sexiga längre. Nästan så man inte ens vill kalla dem för bullar. Ja, ni hajar. (Om det känns jobbigt att stå ut med alla långsökta metaforer ska ni vara glada att ni inte är i mitt huvud just nu, där tankarna svänger sig mellan flora, fauna, grammatiska termer och julsånger som spindelmannen mellan husen utan att jag har en chans.) Om oskuld har med sex att göra, och om sex har med ens egna känslor att göra, så finns det inget som säger att man behöver vara mindre oskuld efter att ha blivit penetrerad av en snubbe. Eller att man är oskuld om man aldrig har gjort det, men slickat en brud och känt hennes reaktioner i hela sin kropp.

Det verkar alltså finnas en herre på täppan när det gäller heterosex. Slickande, gnidande, tryckande, rivande, bitande, sugande, retande och fingrande får ett samlingsnamn som vi avhandlade för några dagar sedan, och den stora Sexualakten upphöjs till det. I mitt sexliv finns det åtminstone tre-fyra komponenter som turas om där uppe på plattformen. Från och med nu kommer även jag att använda personliga pronomen för att beskriva mina viktigaste sexuella aktiviteter, och jag uppmanar er alla att göra detsamma. Jag kan redan höra konversationerna.
-Är du ihop med nån?
-Ja det är jag.
-Har ni gjort det?
-Nej, men vi har gjort dig, mig och henne.

annorlundare annorlundast

Under min uppväxt sysslade jag som bekant mycket med att hitta bevis för att jag inte var lesbisk. När jag tänkte för mycket på min kompis Katarinas kropp och hud och leende, lärde jag mig att fokusera på min andra kompis Ellen, vars uppenbarelse inte var särskilt upphetsande i mina ögon. Likt heterobrudarna som får för sig att man automatiskt blir intresserad av dem för att man är lesbisk, intalade jag mig att homosexualitet innebar att man ville ha sex med varenda brud, och lyckligtvis ville jag inte ha sex med Ellen. Men det var inte det det här inlägget skulle handla om.

Nej, utan frågan är: hur vet man att man känner sig mer annorlunda än andra? I alla självbiografiska homoskildringar jag läste i jakten på bevis för att jag inte var som jag var, förklarade de underligt nöjda homosarna att de "alltid hade känt sig annorlunda". Åh hjälp, jag som också känner mig annorlunda! tänkte jag inte då. Istället försjönk jag i funderingar om hur pass annorlunda man bör känna sig för att anse det bevisat att man känner sig mer annorlunda än andra.

Jag är ju lite annorlunda, sa jag till mina föräldrar ganska nyligen, som om det var något jag själv visste om. Jag fungerar ju lite annorlunda, jag tänker ju lite annorlunda, utvecklas lite annorlunda och agerar lite annorlunda. Ja, sa mina föräldrar, så är det ju. Häpet stirrade jag på dem och påståendet som just hade förvandlats till sanning. Jag är alltså annorlunda.

Det kan väl inte finnas någon som inte känner sig lite konstig? funderade jag i min tonåriga strävan mot normalitet. Jag håller fortfarande med mig själv, enda skillnaden är att jag har lärt mig ordet norm. Finns det någon som skulle känna sig som alla andra både i en massajby och på en nyårsfest bland hängivna lajvare, på Umeå feministfestival och på nobelmiddagen? Jag frågar, för jag vet inte. "Jag är en vanlig tjej med allmänna intressen", läser jag i City Dejt och försöker greppa konceptet.

De fascinerar mig, de som lever med uppfattningen att de är som folk är mest. Själv hann jag komma en bit över 20-strecket innan jag förstod att jag var välkommen på vanliga restauranger.

Att vara lesbisk betyder att man attraheras av och förälskar sig i andra kvinnor och inte i män. Hur 17 kan det ha ett samband med att man som fyraåring stirrade på de andra dagisbarnen och inte fattade varför de sprang från kuddhörnan till klätterställningen när de ändå snart skulle behöva springa tillbaka, dessutom i klump vilket berövade dem all individualitet och kreativ potential? Jag har läst det för ofta för att det ska räknas som en slump, homosexuella som vittnar om att "inte känna sig som alla andra", och jag vet precis vad de menar men förstår det ändå inte. Jag har tusen anekdoter som kan illustrera vad jag menar. En gång hade jag rosa tröja på fritids och alla andra hade vit. De hojtade "alla med vit t-shirt får vara i mysrummet", jag ryckte på axlarna, tänkte "enjoy, små flockdjur" och satte mig med ett korsstygn på ett helt annat golv. Ingen irritation, ingen ilska över att inte få vara med. Groucho Marx bak och fram, jag vill inte vara medlem av en klubb som är så puckad att den inte vill ha mig som medlem, dessutom har de rätt i att jag inte är som de.

Åter till min ungdom. Jag kom förstås fram till att jag visserligen kände mig annorlunda, men att det var normalt eftersom jag var tonåring och att det med största sannolikhet inte hade något att göra med de Homosexuellas känslor av att vara annorlunda. I artiklarna stod det ju klart och tydligt att de kände sig mer annorlunda än andra, medan jag själv snarare kände att alla borde känna sig lika annorlunda som jag. Åter en bekräftelse på att jag nästan helt definitivt var heterosexuell, alltså.

Jag har bara hört queerpersoner, personer med annat ursprung än majoritetens och personer med olika diagnoser vittna om att de alltid har känt sig annorlunda. Och jag undrar så smått, kan det inte hända att miljontals infödda, svenska normisheteron också växer upp med känslan av att vara avvikande, men att de aldrig får chansen att berätta det eftersom ingen frågar om de alltid har vetat att de var onormala? Precis som med fingerlängd är det bäst att vi går till botten med det här och gör en läsarundersökning. Alltså: Har du känt dig "vanlig" eller "annorlunda" under din uppväxt, och kan du se ett samband med din sexuella läggning?

Andra bloggar om: homosexualitet, annorlunda, normer

fjuuu fjuuu fjuuiuuo*

Att ligga bredvid Guapa på morgonen är som att stå i en skoaffär och ha svårt att ta sig därifrån. Man har hittat de ultimata skorna. De ser ut precis som man vill, de är dessutom på rea och matchar alla ens kläder. Men de är en storlek för små, och man vet av erfarenhet att även om man lyckas klämma in sina apostlahästar i dem med hjälp av skohorn och råstyrka, så kommer man att med värkande fötter behöva lämna tillbaka dem dagen därpå. Så där står man, med blicken fylld av längtan och irrationella röster i huvudet som påstår att den här gången kan bli annorlunda. Men det kan den inte, och det vet man. Tänk om hon kunde se ut sådär och kännas sådär och dessutom stimulera något annat än mina omedelbara kroppsfunktioner.

Som avdankad aktivist är det bäst jag fäller ett par kommentarer om den nya H&M-reklamen också. Jag håller med Gudrun om att den är obehaglig. Först ser man tuttar och andra grejer och en brud med ordentligt sug i blicken och man tänker kanske how you doin. Är man rumpmänniska tänker man det dessutom i flera sekunder när hon slinker in i sovrummet med kameran i så kallat arselperspektiv (ja, lärde ni er inte det på mediekunskapen?). Bruttan draperar sig på sängen sådär som Guapa kanske gjorde här igår (det kan hända att det bara är lösa rykten), skickar våta förslag med blicken och lockar till sig - sin katt. Kom lilla katten så ska vi knulla. Sexism i alla ära, men tidelag? Är det fler än jag som med perplex rynka i pannan undrar vilken marginaliserad målgrupp de har fokuserat på i år?

Apropå tidelagsromantisering har jag alltid undrat vad man tänker på om man använder en sån där delfinformad dildo.

Min aktivism inleddes förresten någon gång på 1900-talet med att jag och min syster spelade rappakalja och fick förklarat för oss att "hircism" betyder "överdriven svettlukt under armarna". Mitt i natten gick vi ut och satte upp ett plakat vid busshållplatsen, med texten:
Krossa hircismen! Vi undertecknade med Ung Deodorant och gick hem och sov.

*delfinskt parningsläte som jag föreställer mig det