The Metainlägg

En gång för ganska exakt ett år sedan, satt jag med tangentbordskåta fingrar och funderade över allt jag inte kunde skriva i min qruiserdagbok utan risk för att mina ragg skulle kunna läsa allt om sig själva. Det där med blogg, tänkte jag, det kanske man skulle ge ett försök. En anonym blogg - på det viset kommer knappast någon ur min krets att läsa det jag skriver, och ingen kommer att veta att det är mina tankar som står där. Nu flinar jag från sida 8 i QX februarinummer och halva flatsverige är helt sjukt insatta i hur jag tänker, dejtar och resonerar. Ödets ironi, kallar Tofflan det och jag är böjd att hålla med.

Jag började i alla fall plita på min lilla blogg i februari. Allt var lugna puckar i sådär ett halvår, jag hade en blygsam läseskara på sådär 40-100 unika besök om dagen och fick mest kommentarer av inbitna heterobloggare. I juli fick min besöksstatistik idéer för sig, och ungefär samtidigt startades den lilla folkrörelsen Hitta Bruden, vilken först gjorde mig smickrad, sedan skärrad. Haha, att det är jag som är bruden? I brudens blogg? Nej tyvärr, har jag ljugit ett par gånger, försökt krysta fram ärliga, öppna blickar och sånär lurat mig själv. Det är den tråkiga delen. Den roliga delen är alla som kommenterar och ger mig allt pepp en människa rimligtvis kan behöva.

I takt med att besökarna har blivit fler, har jag så smått förstått att det inte bara finns en liten risk att jag blir avslöjad, utan en enorm statistisk sannolikhet. På nyårspartajet jag bevistade, satt tre-fyra flator och pratade om min blogg och påpekade att Bruden egentligen lika gärna skulle kunna vara på just den här festen. Dagen efter att jag hade varit på Patricia frågade min polare nyfiket om jag hade sett någon som skulle kunna vara Bruden, för hon hade läst att Bruden också hade firat julafton på Patricia. Jag började känna mig trängd.

Där satt jag alltså i en pöl av insikter: jag har spunnit in mig i en helt ny garderob, snart kommer någon att outa mig om jag inte gör det själv, mecket med att ljuga och ändra på detaljer för att undvika upptäckt går mig på nerverna. Runt jul stod det ganska klart för mig att jag inte hade en chans i universum att fortsätta vara anonym. Det var avslöja eller avslöjas som gällde - eller lägga ner. Där någonstans kom QX och frågade om jag inte hade lust att komma ut som mig själv och börja skriva deras krönikor. Öh, okej, sa jag.

Bloggen kommer alltså inte att läggas ned. Jag själv kommer inte att förändras nämnvärt. Möjligen kommer jag att undvika ord som klitoris och bröstvårta nu när jag är en offentlig person (men hoppsan, där skrev jag dem igen). De mest uppmärksamma läsarna har säkert redan märkt att jag har raderat en del prylar - grattis till er som läste min blogg innan jag kom ut och som därmed är fullt införstådda med mina sexuella preferenser och fysiologiska egenheter. Ett par historier har jag tagit bort av hänsyn till enstaka personer (ni som har läst ett tag förstår säkert vilka och varför) och en del inlägg kommer tillbaka så småningom, lite friserade. Jag lär förstås behöva vara helt kolossalt kryptisk om jag ska kunna skriva om eventuella brudar jag eventuellt dejtar i framtiden, så om man vill läsa om mina amorösa eskapader är det bäst att gå tillbaka och läsa mina gamla inlägg. Ni missar inget, det senaste året har varit väldigt representativt och det mesta bara upprepar sig (ja ni vet, om inte kvinnan i mitt liv plötsligt dimper ned och förändrar allt, men den brasklappen börjar bli dammig). Och är det något man kan vara säker på, så är det att jag kommer att fortsätta skildra flatvärlden, pirret i magen, brudhuden och hormonernas framfart, på ett eller annat sätt. Återstår att se i vilken form det blir.

Nu har jag en liten låda med stafettpinnar här. Jag råkar liksom veta att jag inte är den enda flatan som dejtar, funderar och skriver. Ta gärna en pinne, starta en anonym blogg och skriv om flatvärlden från ditt eget hörn, så blir det fler titthål och alla blir glada. Jag lovar att länka till alla anonyma, bruddejtande brudar som nappar, och jag lovar att inte sluta skriva.

Visstja, en sak till som jag har fått frågor om... jo, det här betyder att Spanet och Jorå och alla andra jag har skrivit om, kommer att hitta till min blogg och läsa om sig själva. Saker som har urartat har jag raderat, men allt som kan tolkas som komplimanger får vara kvar. Varför? Öh, varför inte?