en epok går mot sitt slut

Jag: På torsdag tar jag bort min tandställning.
Tjosan: Shit, är det sant? Du kommer bli som flatvärldens Justin Timberlake!
Jag: Jaså?
Tjosan: Ja, som såhär först hade tandställning och sen tog av den och blev värsta hunken.
Jag: Du menar Darin?
Tjosan: Ja precis.

När jag var femton år hade jag långt brunt hår och ett inre kaos som bara hölls i schack av rösten som sa "det kommer att bli bättre sen". Jag var missnöjd med min egen oförmåga att övertyga mig själv om att jag var heterosexuell, irriterad på högstadiehierarkierna och värderingarna som omgav mig som små ettriga spermier som ville in och ta över. Jag var övertygad om att jag en gång skulle komma att acceptera mig själv och mina känslor fullt ut, men det var bara för att jag var ett så ofantligt resonerande barn, inte för att jag kunde se hur det skulle gå till.

Så kom det en tandläkare mitt i kaoset och sa att jag och mina förlupna hörntänder var kvalificerade för tandställning, varpå ett gäng olika röster bestämde sig för att hävda sina åsikter i frågan.
- Man ska vara nöjd med det man har fått, naturlig skönhet är äkta, yta är förgängligt och det är insidan som räknas, förmanade mitt lutherska arv med mormorsrösten.
- Jag är inte nöjd med mina tänder, sa jag själv, men jag är å andra sidan inte nöjd med nånting och hur ska jag veta om det är tänderna det kommer an på?
- Om du väntar tills du har fyllt 20 kommer det att kosta dig minst tjugo tusen, påpekade tandläkaren.
- Tjugo tusen, upprepade tandsköterskan för att understryka. - Nu är det gratis.
- Förvisso, sa jag, men jag tror jag väntar. Om jag fortfarande är missnöjd med tänderna när jag är 25 så kommer det att vara värt pengarna. Som det är nu är jag blott ett barn, utan möjlighet att sortera mina intryck.

Jag gjorde en mental post-it till mig själv. "Kom ihåg att du resonerade fram och tillbaka och kom fram till att livet var för pissigt just då, kom ihåg att du hade anledningar och litade på din egen förmåga att hosta fram pengarna i framtiden, kom ihåg att du ville vänta tills du var nöjd med allt utom tänderna."

Det finns inga foton där jag ler, insåg jag vid 23 års ålder. Så fort någon tar fram en kamera kniper jag ihop munnen. Tänk om jag skulle ta och skaffa den där tandställningen.

När jag var 23 funderade jag på att skaffa tandställning, tänkte jag vid 25 års ålder. Om jag hade gjort det då hade jag varit färdig nu. Så tänker jag inte tänka om två år igen.

Trogen min grundliga natur ringde jag till tio olika tandläkare, gjorde research på nätet och blev medlem på ett tandställningscommunity för att läsa in mig. Till slut travade jag in hos en sympatisk tandreglerare i City, bet tag i den blå avtrycksgeggan och förberedde mig på att om möjligt ännu mer likna en tonåring i ett och ett halvt år. När jag skulle betala uppmärksammade herr Tandreglerare att jag hade en regnbåge på väskan och gav mig tusen kronors "i'm here i'm queer"-rabatt. Det var bara den första av många fröjder jag har erfarit tillsammans med min tandställning.

Vi har tampats med quinoa och fullkornsbröd men allra mest med hel spenat. Vi har lärt oss att skära vår toast i små bitar och att hantera intima situationer utan att fastna i något/göra illa någon. Vi har lekt med gummiband och format vax i varmvatten och vi har tagit tillräckligt många före-, under- och efterbilder för att kunna klippa ihop dem till en smärre kortfilm (förslagsvis med titeln "det sjunde gomseglet"). Vi har gått till vår nynnande tandregleringsspecialist en gång var sjätte vecka sedan oktober 2005 och påmints om att det är pin man måste lida för att vara fin. På torsdag ska han bända loss mina regnbågsrabatterade fästen och befria mitt leende. Om du tänker befinna dig på Hötorget vid tretiden är det bäst du tar på dig solglasögon.

Andra bloggar om: tandställning