tisdag, februari 06, 2007

propso-vaddå?

Man kan ju fundera över varför man går ut två kvällar i rad när man egentligen är helt slut efter en väldigt intensiv vecka. Man kan också undra varför det är så frestande att stoppa fingrarna i en viss syltburk och man kan verkligen fråga sig vad taxichauffören tänkte i lördags, när en av brudarna avslöjade att hennes senaste sexuella eskapad var med en kille och resterande taxipassagerare utbrast "VA? En kille? En man alltså? Hur kändes det, varför gjorde du det, fick du ut något av det?". Men den största frågan är ändå: Var det bara jag som hela tiden trodde att Tommy Nilsson var Carter från Fab 5, som hade blivit inkallad till melodifestivalen som bögrelaterat jippo?

Till mitt försvar ska sägas att jag kom lagom till avslöjandet av finalisterna, att jag befann mig på en stimmig inflyttningsfest där ingen var intresserad av att lyssna på herr Nilsson en andra gång och att jag för länge sedan har diagnostiserat mig själv som prosopagnostiker. (Se där, så smidigt jag förde in samtalsämnet på en av alla de där sakerna jag inte kunde skriva om så länge jag var anonym!)

Innan jag konfronterades med det lilla ordet prosopagnosi, trodde jag att jag bara var ovanligt ointresserad av folk. Jag kunde ha timslånga diskussioner med superintressanta människor och ändå inte känna igen dem nästa gång jag såg dem. Hur tolkar man sånt, när andra känner igen en bara för att man har hjälpt dem med barnvagnen på bussen?

Det har hänt fler än en gång att jag har trott att jag har spanat på en person, men att det har visat sig att de egentligen var två olika. Bruden jag spanade in i lördags verkade lite schizofren, står det på ett av mina andra ställen på nätet. Ibland såg hon så intresserat på mig och log men ibland verkade hon närmast besvärad av att jag såg åt hennes håll hela tiden. Ibland verkade hon vara ungefär lika lång som jag och plötsligt verkade hon nästan över en och sjuttio, utan förvarning. När hon plockade ut sina kläder ur garderoben och drog sin färde, tyckte jag inte att hon var lika snygg längre. Sedan märkte jag att hon var kvar och att hon visst föll mig i smaken. Till slut gick allt upp för mig och jag utbrast i ett heureka-leende. Hon var alltså den ena av två olika brudar - det var dessutom därför hennes tank top då och då förvandlades till att mer likna en t-shirt.

Sedan jag har förstått att det är ansiktsigenkänningen det hela kommer an på, har en hel del klarnat. Jag inser plötsligt varför jag var tvungen att se Fyra bröllop och en begravning upprepade gånger för att förstå vem som var vem (många mörkhåriga brudar i samma frisyrer där) och varför folk hälsar glädjestrålande på mig utan att jag förstår vilka de är. När jag träffade Smulan satt vi och intensivpratade på Copacabana i fyra timmar. Jag drunknade i hennes ögon, insöp hennes ansiktsdrag och var allmänt uppslukad. Ändå hade jag inte en chans att känna igen henne när vi skulle ses senare på kvällen, utan fick stämma träff på en väldigt specifik plats för att inte råka gå fram till fel person. Det krävs att jag träffar någon fyra-fem gånger för att den där lilla prylen i hjärnan ska aktiveras, ungefär som jag själv avvaktar innan jag bestämmer mig för att peta in någon i telefonboken. Jag är alltså begåvad med den lindriga formen av prosopagnosi - riktigt hardcore prosopagnostiker känner inte ens igen sina egna barn, eller fruar de har varit gifta med i trettio år.

Repliken "har inte vi träffats förut" funkar alltså alldeles utmärkt på mig. Jag lyser upp enligt inövat mönster och utbrister glatt "joo, ja men det är ju DU" och hoppas att bruden ifråga ska förse mig med bakgrundsinformation tills jag kan koppla henne till något mindre flyktigt än minnet av ett ansikte. Bara ett tips.

För att brodera ut detta inlägg om min nedärvda egenhet, ber jag min syster om ett par anekdoter. Min egen favoritanekdot handlar om den där gången när jag skällde ut en elev, och ett par veckor senare insåg att de var två stycken (inte ens från samma land) och att jag nog hade skällt på fel elev, som dock lydigt hade bett om ursäkt. Söstra mi berättar att hon på sin praktik inte kände igen sin handledare eftersom hon hade bytt frisyr, utan frågade handledaren om hon kanske hade sett till hennes handledare. Hon föreslår också att jag kan skriva om "filmer där alla killar ser ut som han i Notting Hill så att man inte fattar vem som är ond och vem som är god". Det skulle verkligen vara en god gärning för alla prosopagnostiker där ute, om filmskapare såg till att ge alla karaktärer tydliga attribut (teletubbies och barbafamiljen är utmärkta förebilder, med symboler på huvudet och olika kroppsfärg). Egentligen gäller detta för hela mänskligheten, eftersom man ibland vill känna igen folk även i verkliga livet. Här känns det naturligt att slå ett slag för ansiktspiercingar - de ger en trevlig adrenalinkick och ett egoprojekt och gör dessutom livet lättare för vilken prosopagnostiker som helst som korsar ens väg. Tatueringar fyller förstås samma funktion, så länge de inte är gömda i din lilla ljumske.

Man kan lätt förledas att tro att prosopagnosi är ett påfund av den fule, men så behöver det inte alls vara. Det är tillexempel ett roligt ord att säga. Det är också ett harmlöst samtalsämne när man behöver konversera folk man inte känner, eller nämna sina negativa egenskaper (jämför "jag har svårt att känna igen ansikten" med "jag gillar att tortera oskyldiga djur" eller "jag onanerar till Tyra Show"). Ur samhällelig synpunkt är en positiv effekt att prosopagnosin har fått min syster att bli laglydig - hon slutade låtsas att hon var under 20 på bussarna för hon kunde inte känna igen busschaufförerna hon hade betalat helt pris till. Prosopagnosi kan dessutom få en att börja konversera med vem som helst som ler mot en, för att man inte ska råka ignorera någon man känner. Sådant beteende uppmuntrar jag å det bestämdaste, och rekommenderar härmed alla icke-prosopagnostiker att åtminstone fejka.

28 Kommentarer:

At 10:12 em, Anonymous Nathalie Winberg sa...

Intressant läsning! Jag kommer osökt att tänka på hur det gick med Spanet för dig i början egentligen. Det kan ju inte annat än leda till spännande situationer i vart fall. Tycker att det är en rolig bieffekt att du liksom blir mer social mot främlingar.

Men efter att du träffat en person ett antal gånger så fastnar det alltså ordentligt sedan?

 
At 10:37 em, Blogger ze7en sa...

Paminner om den dara filmen med Drew Barrymore och vad han nu heter...Adam Sandler...

Ansikten har jag inga problem med, men namn daremot...oj oj oj

 
At 10:46 em, Anonymous Carina sa...

Oj..jaha..det är alltså DET jag lider av. Vilken lättnad! Jag trodde det var mitt minne det var fel på i allmänhet..."prosopagnosi" ligger rätt bra i munnen också.

 
At 11:08 em, Blogger rymdvarelse sa...

Låter onekligen lite jobbigt! Jag kan berätta om det motsatta. Jag känner alltid igen folk, även när jag aldrig har träffat dem. Fråga mig inte hur det går till, men jag tror att det är så att jag tittar på en person och sekunden senare känner jag igen ansiktet från sekunden innan. Och så tror jag att vi känner varann. Det leder också till bieffekten att jag blir mer social. Men det är ytterst pinsamt. Finns det ett ord för det också eller kallas det bara för kass raggningsteknik?

 
At 11:42 em, Blogger I'm not jesus sa...

rymdvarelse: Jag är exakt likadan!! Nästan alla jag träffar får höra "fan, jag känner igen dig från nånstans", innan jag inser att det var för att jag just kollade på personen.

Undra om det finns ett ord för oss också?

 
At 12:47 fm, Anonymous Flatan sa...

Ja, oavsett vad man har för "diagnos" så tycker jag att alla ska ta fasta på vad du skrev i slutet av inlägget:

"Prosopagnosi kan dessutom få en att börja konversera med vem som helst som ler mot en, för att man inte ska råka ignorera någon man känner. Sådant beteende uppmuntrar jag å det bestämdaste, och rekommenderar härmed alla icke-prosopagnostiker att åtminstone fejka."

Världen skulle bli bra mycket trevligare, inte sant? Tänk om detta kunde utökas till att folk VÅGAR sätta sig bredvid främmande mäsnniskor på T-bana, buss, tåg..etc.

 
At 1:05 fm, Anonymous Anonym sa...

Var det inte på Outsider (eller liknande program) (för ganska länge sen) som handlade om en kille med just detta problem. Fast han hade lite alvarligare. Han kunde inte känna igen någon inte heller sina föräldrar eller sej själv för den delen.

Dom gjorde ett test i programmet där dom tog en bild av honom, blandade den med andra bilder men han kunde inte hitta sej själv… Han hade dock ett system att han kände igen folk efter platser… Ex. Vissa personer träffade han bara på gymmet och kunde lista ut vem det var pga. av det.

Hans pappa och han jobbade i en affär så när pappan stod bakom kassan kunde han lista ut att det var hans pappa. Problemet är väll bara att om någon annan står bakom kassan så tror han att det var hans pappa istället samt om pappan inte stod i kassan så kände han inte igen honom osv. och trodde att det var en kund. :)

 
At 2:01 fm, Anonymous Migu sa...

Just det, lagom kul att inte känna igen sig själv! Att stiga upp varje morgon, ta tandborsten och sen få den dagliga chocken när man får syn på sig i badrumsspegeln. Hög klass på den här bloggen förresten, tack för många bra garv!

 
At 5:04 fm, Anonymous karoliina sa...

känner helt igen mig... eller snarare känner ALDRIG, ok nästan igen någon

 
At 9:20 fm, Anonymous linlin sa...

Jaaa! Äntlingen har man en ursäkt. Filmer är hopplösa. Kändisar helt ointressanta (vem var det där nu igen?). Vissa elever kan jag har svårt att känna igen efter tre år trots att jag träffar dem dagligen.

 
At 9:58 fm, Anonymous Amanda sa...

Jaha, det är alltså prosopagnosi jag lider av. Om jag träffar en person och vi pratar hur mycket som helst, kan jag ändå inte se dennes ansikte framför mig när vi har skiljts åt. Däremot så kan jag se frisyren och sånt framför mig, men inte själva ansiktet. Så jag föredrar om folk har samma frisyr jämt, haha. Filmer är jättejobbigt, jag blandar alltid ihop alla. Flera gånger har folk kommit fram till mig och sagt att dom KÄNNT mig, men jag har liksom inte haft någon aning om vad det har varit för några... Folk känner alltid igen mig, men jag känner inte igen dom, ugh.

 
At 10:46 fm, Blogger Linnah sa...

Jag skulle önska att jag kunde få ta del av det där syndromet lite. Jag kommer istället ihåg alla jag träffar, samt alla onödiga detaljer om dem som någon berättar om dem. Vilket gör att jag i princip skulle kunna rabbla upp tusen totalt irrelevanta detaljer om människor jag träffar på Häktet (inklusive ett antal leds buksvågrar) trots att jag aldrig ens pratat med dem. Att googla en person kan vara rätt förödande det också. Det kan naturligtvis vara bra ibland med gott detaljminne, men för det mesta känns det som att det hade varit bra att fylla hjärnan med viktigare saker. Typ historiska årtal, som istället inte har en förmåga att fastna ens om jag skulle klistra fast dem i pannan.

 
At 11:07 fm, Blogger ChW sa...

Jag tycker också att det känns bra att det finns ett ord för det här. Jag brukar i och för sig skylla på närsynthet.

 
At 4:41 em, Anonymous Banangegga sa...

Åh, är det därför jag aldrig hänger med i filmer?! När jag väl kommer till filmbranschen ska alla roller i mina filmer ha olika hudfärg, hårfärg, längd på håret (endast två varianter; kort eller långt, annars blir det för förvirrande), med mera i olika kombinationer. Jag kommer bli alla prosopagnostikers Hollywoodfavorit.

 
At 8:02 em, Anonymous britta sa...

jag har ofta helt sanslöst bra ansiktsminne. jag kan hälsa på nån på gatan, få en förrvirad blick tillbaka och sen inse att jag inte kände männskan, men att jag kände igen hen för att hen nån gång tagit en kaffe på fiket jag jobbade på för flera år sen...

 
At 8:03 em, Anonymous femmelicious sa...

Jag tycker att jag själv brukar ha koll på vilka jag har pratat med och inte. Men nu har det visat sig att jag, eftersom jag är ny på jobbet, har hälsat på vissa och presenterat mig en par, fyra gånger. Undra när det går från "charmigt" till "störande".. Tiden får utvisa...

 
At 8:08 em, Blogger Nina sa...

Sån är jag också. Jag hatar det! Det verkar ju som att man inte bryr sig sig. "Vilka har jag träffat här?" var standardfrågan till exet vid varje social tillställning. Jag ler snällt mot alla jag ser för f-n vet när det är dags att hälsa. De som är duktiga på att komma ihåg folk verkar ju så himla mycket trevligare. (Jag är trevlig! Jag bryr mig! Jag lovar!) Jag presenterar mig om och om för samma personer, glömmer allt intressant som sagts, och om jag mot all förmodan skulle känna igen någon så vet jag definitivt inte vad personen heter eller i vilket sammanhang vi stiftat bekantskap.

Och just det. Shindlers list... Jag fattade inte ett dugg. Alla manliga skådespelare var samma.

 
At 8:11 em, Blogger femmestarkeeper sa...

apropå ingenting av ovanstående (fast jag vet att folk med en viss typ av autism ibland ENDAST känner igen folk utifrån den plats där han/hon såg dem o alltså inte känner igen sin skolfröken på stan etc)

Om brudens återkommande "knarka brudhud" så har jag min egen variant jag praktiserar OFTA. "knarka fru-hud" är min variant. Minst lika ljuvligt tillfredsställande som brudens variant

 
At 8:12 em, Blogger Nina sa...

Sån är jag också. Jag hatar det! Det verkar ju som att man inte bryr sig sig. "Vilka har jag träffat här?" var standardfrågan till exet vid varje social tillställning. Jag ler snällt mot alla jag ser för f-n vet när det är dags att hälsa. De som är duktiga på att komma ihåg folk verkar ju så himla mycket trevligare. (Jag är trevlig! Jag bryr mig! Jag lovar!) Jag presenterar mig om och om för samma personer, glömmer allt intressant som sagts, och om jag mot all förmodan skulle känna igen någon så vet jag definitivt inte vad personen heter eller i vilket sammanhang vi stiftat bekantskap.

Och just det. Shindlers list... Jag fattade inte ett dugg. Alla manliga skådespelare såg likadana ut.

Jag är så avundsjuk på alla er som har bra minne!! :(

 
At 9:14 em, Blogger Älskade barn sa...

När du skrev det där så började jag fundera på om jag har ett lätt variant av det där. Jag känner inte igen folk förrän efter att jag träffat dem minst 2 ggr tidigare. Men inte om det är för långt mellanrum mellan gångerna. Framförallt är det här ett problem efter fester där jag träffar många nya på en gång. Även om jag bara pratar med en person så minns jag inte dens utseende. Detta var ett särskilt stort problem i lumpen, då alla hade likadana kläder. Då tog det lång tid innan jag kunde minnas vem som var vem.

 
At 9:58 em, Blogger Heliotropen sa...

Själv känner jag igen folk innan jag vet vilka de är. Det beror på att jag under många år som föreläsare övade upp förmågan att lära mig folks namn (jag är den där jobbiga typen som minns vad andra heter, fast de inte har en aning om vem jag är). Så nu brukar jag se folk på stan och tänka: "Där är Anja" och sedan "Vem fan är Anja nu igen?"

 
At 11:39 fm, Anonymous stella sa...

Jag kommer fan ihåg hur min förskolelärare som jag hade i tre månader såg ut, och det är typ 28 år sedan, men när det kommer till att koppla ihop namn med ett ansikte är det kört. Finns det ett namn för det. Och säg inte "lathet" eller att man är för upptagen med sig själv, nono, har även kört "hej X trevligt att träfas" som tydligen ska vara den bästa boten mot eländet. Kan man kalla det namnamnesi?

 
At 3:21 em, Anonymous ab sa...

Inte visste jag att det är så här vanligt? Har bloggat om när jag frågade en kvinna hundra meter från mitt hus "Har vi träffats förr?" när hon hejade, och så har vi bott i samma byggnad i tjugo år. Men häromdagen skedde något ytterst ovanligt: Jag mötte en karl på stan och VISSTE att han jobbar på ett fik i närheten!kanske kan man tillfriskna partiellt eller temporärt?

F ö: Alla borde ha namnskylt och presentera sig med namn, ålder och yrke samt om de bytt frisyr!

 
At 3:38 em, Anonymous MacDuff sa...

Helt orelevant för dagens blogg:

Jag har läst en del av arkiven i din blogg, och funderat på det du skriver om inaveln i flatkretsar, dvs att alla så småningom visar sig vara varandras ex, eller vara ex till ett ex osv. Av välinformerade källor kan jag avslöja att det tydligen är i stort sett likadant i bögkretsar.

Min egen erfarenhet är att det även bland svartfolket är sådär, alla som varit med i mer än ett par år har till slut haft sex med alla eller med någon som haft sex med någon som haft sex med alla andra... Trots att jag inte varit med i svängen på ett par år så råkar jag fortfarande på folk som varit ihop med ex till mig, eller ex till kompisar till mig. Det är inte ens begränsat till Stockholm, vissa individer tycks ha lekt byta säkring med svartfolk över hela landet.

Jag har funderat lite över hur det kan vara sådär, och om det beror på att svartfolkssvängen har en ganska begränsad population (ungefär som flatvärlden), och om det är så i alla subkulturer (eller vad man ska kalla det), när det slår mig att jag inte vet hur det är för de s k "normala"! Jag sitter här och försöker fundera ut skillnaderna, när jag inte ens är medveten om ifall det ÄR nån skillnad. Hur bär man sig åt för att ta reda på det?


Och: Jag vet vad en faghag är, men finns det nåt ord för killar som hänger med flator (oavsett om de gör det för att de hoppas på nåt, eller bara för att flatorna är coola)?

 
At 6:01 em, Blogger hansi sa...

Jag har ett blandproblem (precis som andra här): jag minns inte folk jag nyss har hälsat på, så om jag är på en fest kan jag hälsa på samma person tre gånger utan att fatta det. Samtidigt kan jag minnas personer jag gick på dagis med hur lätt som helst (och känna igen dem, så här 22 år senare). Jag kan även gå runt och hälsa glatt på folk som jag bara sett någon gång, just för att jag tror att jag känner dem. Blandproblem som sagt. ;)

Nu har jag läst den här bloggen lääänge, och rekommenderat den hit och dit ("läser du Bruden? Inte? Gör det!") t o m så mycket att folk som googlat på dig har hamnat hos mig (förlåt för det :P). Jag tror att allt jag vill säga är "heja!". Så, heja! :D

 
At 3:12 em, Blogger femmestarkeeper sa...

"bytt frisyr!" "asg"

Jag hör till dem som fokuserar på väsentligheterna i tex ett samtal o därför inte kommenterar om hår klippts, slingats, tonats eller om man gått upp eller ner i vikt. Om nån kommer med en ny partner så BRUKAR jag märka det dock....

Jag har ett annat, till denna tråd icke relaterat problem se min blogs senaste inlägg
http://5mestarkeeper.blogspot.com/
och det är att heterosnubbar OFTA raggar stenhårt på min fru mitt framför mina ögon! GRRR vad det gör mig förbannad.
Jag diskuterade det med mitt ex (en cool snubbe) o han sade att om man raggar så på en heterogift kvinna så kan man räkna med att få ett par tänder utslagna. Typ.

Nån som vet bot?
/5mestarkeeper

 
At 5:31 em, Anonymous lebben på webben sa...

Jotack. Känner igen det där med "har vi inte träffats förut". Brukar dock dissa den linen och gå straight to second base om bruden är snygg.

 
At 10:36 em, Anonymous Mary sa...

Jag har också ruskigt svårt att känna igen folk men tyvärr kan jag nog inte luta mig mot någon diagnos. Det handlar nog mer om uppmärksamhetsbrist från min sida, men det låter ju lite otrevligt. Dessutom är ju prosopagnosi ett långt och tjusigt ord, något jag alltid varit svag för. Riktningskoefficient... Sternocleidomastoideus...

Däremot öppnar det tydligen för en del intressanta möjligheter om man skulle få för sig att ragga på dig iallafall.. ;) Går det dåligt ena gången kan jag ju byta tröja och prova igen. Lovar att försöka undvika jag-tror-att-jag-känner-igen-dig-från-qx-blicken.

 

Skicka en kommentar

<< Home