men om vi bestämmer att vi får hångla med andra men bara under sommarhalvåret och bara utan att ta på den andras tuttar?

Om det har rått en viss osäkerhet angående min civila status den senaste tiden, så är det från och med nu helt konstaterat att jag är singel. Jag överväger nu att gå i kloster och inte ens smygkika under abbedissans kjol utan helt koncentrera mig på klosterosten. En annan tanke jag har är att komma över bruden och arrangera ett The Bachelorette med mig själv i huvudrollen. Jag är ändå alldeles för långt in i geggan för att kunna ta mig ut - leave me behind, save yourselves! - och jag är väldigt nyfiken på hur ett Bachelorette-team skulle gå tillväga för att plocka ihop 25 brudar som stämmer överens med mina preferenser. Jag vet inte ens vilka preferenser jag har längre, men just nu tänker jag att monogami är ett plus.

Av mina ex är det en klar majoritet som har varit eller visat sig vara polyamorösa, polysexuella eller bara notoriskt otrogna. Monogami är en bluff, har jag fått höra otaliga gånger och jag har verkligen försökt. Frihet och obegränsade relationer låter mycket finare än äganderätt och begränsningar och vad är egentligen the big freakin deal med att låta ens tjej sticka tungan lite var som haver? Men jag kan inte.

Jag har en hel del polare som lever i olika slags individuellt utformade polyrelationer. Några av dem är i giftastagen med sina primära partners, några är gruppihop, ganska många har eller försöker ha öppna förhållanden. Sen har jag andra polare som inte kan låta bli att vara otrogna trots att de lever i vad som ska föreställa monogama relationer. Ganska ofta är de otrogna för att förhållandet suger och de inte fixar att göra slut. I andra fall är jag säker på att de bara inte har en monogam läggning och att de inte ens borde försöka (de borde alltså också göra slut).

Jag känner några heterosexuella också, såna där som bara kommer i kontakt med hbt-världen via den lesbiska tjejen på jobbet och kanske en och annan blogg. När jag pratar med dem om hur jag har försökt att inte vara så himla monogam och vilka olika överenskommelser jag har försökt ha med mina flickvänner, ser de chockerat på mig och säger "men herregud om man är ihop håller man sig väl till den man är ihop med". Det är motsatt norm som gäller och jag kan bara tänka mig hur ifrågasatt man blir som hetero (och som annat än hetero i mindre alternativa kretsar för den delen) om man säger något av allt jag har fått höra av mina brudar - "vi kan väl vara tillsammans alla tre", "men om man är på semester är det väl lugnt att hångla med andra", "det är bara dig jag vill vara med men jag vill bara veta att det är lugnt om jag skulle vilja ha sex med någon annan någon gång", "jag menar inte att jag ska gå runt och ha sex med folk på måfå, utan jag kommer ha några sexuella relationer som jag håller mig till vid sidan av dig".

Om mina hetero- och normispolare häpnas över de förslag om flersamhet som presenteras för mig lika ofta som förslag om middagsmeny*, så får jag i den andra änden anstränga mig för att förklara att jag faktiskt är monogam. Av mig själv. Det känns inte påtvingat och begränsande att hålla mig till en enda brud, så länge det är rätt brud. Ibland är det lika omöjligt att övertyga dem som att övertyga vissa av mina elever på SFI om att homosexuella inte har hittat på sin läggning för att vara märkvärdiga. Ganska ofta finner jag mig själv försvarande min monogami och jag får ta till pedagogiska exempel för att över huvud taget göra mig förstådd. "Jag är ihop med någon och jag är på en klubb. En skitsnygg brud kommer fram och tar ögonkontakt med mig. Om jag var singel skulle jag smälta ner till en pöl, ta mig i kragen, gränsla bruden och hångla ner henne på en stol. Men nu är jag ihop med någon och jag blir bara besvärad och vill hitta ett sätt att förmedla att jag inte är singel, och om jag skulle kyssa henne skulle det vara som att kyssa en bit plast jag hittade på golvet." Mina polypolare tittar skeptiskt på mig och kommer nog aldrig att riktigt, riktigt tro mig. Men jag har aldrig varit otrogen och det är inte ett resultat av enorma viljeansträngningar.

Det är nästan så man börjar misstänka att det är en läggning. Men så fort man säger läggning blir det statiskt och hopplöst. Homosexualitet är en läggning, polyamori är en läggning, bdsm är en läggning, etniska och åldersmässiga preferenser är läggningar och det blir till slut en jävla massa läggningar som måste stämma överens för att något ska fungera. Tillsammans med allt det där andra som också ska stämma - den intellektuella utmaningen, den gemensamma humorn, framtidsplanerna, inspirationen, ja ni vet. Om ni vill mig något är jag vid klosterosten.

*Inte lika dramatiskt som det låter, det är ganska sällan någon föreslår middagsmenyer eftersom jag tenderar att alltid stå för matlagningen

Andra bloggar om: polyamori, monogami