så länge hunden är kvinnlig

För att fortsätta på spåret heteroreklam så vill jag gratulera Vällingby Centrum till att ha frångått förlegade familjenormer på detta föredömliga vis. De visar att en familj inte behöver bestå av mamma, pappa, barn och nöjer sig inte med att skrida över könsgränserna utan ger sig rakt på materialgränserna, när de visar att även en papperskasse kan vara en del av familjen! När kassen växer upp där i Vällingby kommer den att lära sig att vi alla är lika mycket värda, oavsett form, lynne, densitet och andra ytliga variabler vi människor använder för att dela upp oss själva och andra i kategorier. Att alla föräldraparen, som anfield påpekar, består av "vita, funktionsdugliga, jämnåriga, långa killar med kortare tjejer (utom längst ned i mitten, ett hotfullt exempel som justeras genom att tjejen böjer huvudet lite grann)", är troligtvis bara ett misstag.

Det är första gången vi ser familjekonstellationen mamma, pappa, papperskasse i Sverige, men grundidén är inte särskilt ny. År 1979 gifte sig Eija-Riitta Eklöf med berlinmuren och blev sålunda Eija-Riitta Eklöf Berliner-Mauer (nu vet jag inte om det är det hon heter längre, det verkar som om hon har bytt namn för att numera heta Wall Winter Berliner-Mauer). I mina eftersökningar kring vad som hände sedan berlinmurens fall - torkade hon månne tårarna och flyttade till Kina för att starta på ny kula med någon äldre och erfarnare? - har jag fått veta att de fortfarande är gifta och att hon ser muren som trasig snarare än död. Jag kan rekommendera hemsidan som beskriver deras förhållande, där jag har hittat guldcitat som "it was very much a long distance romance as neither of us likes to travel" och "My husband's job was to divide East and West Berlin. He is retired now". Jämfört med att vara ihop med en mur som inte gillar att resa och som dessutom sedermera rivs till folkets jubel, känner jag att mina egna förhållanden när allt kommer omkring varit ganska normativa.

Förresten minns jag den nionde november 1989 som igår. Mamma och pappa satte mig framför vår tolvtumsteve och sa åt mig att titta noga och aldrig glömma detta historiska datum, för en dag skulle jag förstå varför det var historiskt och då skulle jag vara glad om jag kom ihåg det.

Min spaning avslutas lämpligen med indiern som gifte sig med en hund. En kvinnlig hund, som Svenska Dagbladet påpekar, så kristdemokraterna kan vara lugna. Här kan det vara på sin plats med en diskussion om kvinnlighet, hunden har som synes blommor i pälsen men även herr Selvakumar är utsmyckad med blommor och man kan utbrista "vafalls! Fluga eller slips om man får be!" men då glömmer man att allt som kan betecknas som kutym är kulturellt betingat och att våra gamla kungar en gång gick runt i höga klackar och peruk. Alternativt ville Svenska Dagbladet inte alls ge sig på att definiera hundars kvinnlighet utan bara påpeka att hunden var av kvinnligt kön utan att råka kalla henne hynda. Eller bitch. Vad fick då reportern att känna ett behov av att påpeka hundens kön, kan man undra, och vad har för övrigt tikar gjort för att förtjäna denna betydelseförskjutning och ge namn till våra värsta skällsord? Det är minsann inte de som juckar mot våra ben.

Att de flesta av denna sorts gränsöverskridande giftermål är heterosexuella får vi antingen härleda till statistiken, eller skriva en avhandling på temat "heteronormativitet i den objektumsexuella och zoofila diskursen". Det lutar åt det senare, först ska jag bara skriva fem inlämningsuppgifter, en kandidatuppsats om andraspråkstalares användning av hummanden i samtal och krönikan till QX decembernummer. Sen så!