skogsvrån får vänta

Tatueraren som skulle göra min tatuering, tyckte att det var svårt att förstå vad jag menade och tyckte inte att min skiss förmedlade något alls. Men idag när jag kom dit med endorfinerna redan dansande i blodet, hade han ändå lyckats rita en brud som var som han trodde att jag ville ha henne. "Det ska vara som en alternativ version av ett skogsrå, cool och med egen vilja och inte poserande för att utgöra någon slags passiv lockelse" hade jag sagt, och mot mig på hans papper stirrade en porrig fantasi med tuppkam, djävulssvans och hårda bröstvårtor. Inte, eh, inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa jag och ville springa därifrån. "Den är ju ganska väldigt olik den teckning jag kom med, även om jag håller med om att jag inte är någon särskilt professionell tecknare", sa jag och försökte förklara vad det var som var fel utan att råka säga "allt".

"Om jag ska göra en halv rygg vill jag inte göra en massa skit", sa han, "jag vill ju kunna stå för det själv också." Några minuter senare satt jag på tåget tillbaka, lugnandes adrenalinet som alltid vräker fram när jag stöter på kommunikationssvårigheter. Jag skulle ju ligga på mage och ångra att jag inte hade tagit några värktabletter, i detta nu skulle jag begåvas med mera bläck i mitt späck! Istället satt jag på ett tåg och vräkte ur mig besvikelser till Lane, som tog det som en kvinna.

Jag vet, sa hon. Men du vet, vi snackar om tatuerare, de är nästan alltid hårdrockssnubbar och de tycker att typ Hammerfall- och Manowarskivomslag är det snyggaste som finns. Och hur mycket de än försöker kan de inte kombinera personlighet och sexighet och få ekvationen att gå ihop, när de ska rita en brud, för de har inte samma ögon som du.

Som synes var det en hel rad generaliseringar och förutfattade meningar som hasplades fram och tillbaka mellan min mobil och Lanes, men det hjälpte. Jag tog fram en annan generalisering som hette "brudar är bättre på att tolka vad andra brudar är ute efter" och åkte raka vägen till Flash Fighters, som jag både hade spanat in förr och som hade rekommenderats av en påpasslig bloggläsare. Så fort jag klev in tänkte jag "här vill jag plågas", och när jag visade min bild visste damen 1)vad ett skogsrå var (på den förra studion har de skrivit "skogsvrå" på beställningen) och 2)vilken känsla jag ville förmedla med bilden. Jag bestämde mig för att boka en tid och kunde jag joddla ordentligt hade jag joddlat hela vägen hem. Som tur är fanns det en snubbe på tåget som snackade så högt i mobilen att hela vagnen satt och fnittrade till slut, så de led ingen nöd på högljudd underhållning trots min inkompetens på joddlingsområdet. Det är fint förresten, när en hel vagn fnittrar. Jag och en dam i 60-årsåldern fnittrade i vackert samförstånd ända tills jag gick av. Då sa jag "hejdå" för hon kändes plötsligt så familjär, men där gick tydligen gränsen för hon svarade genom att intensivt stirra ut genom fönstret igen. Det var fint så länge det varade.

Vad kan vi då lära oss av dagens äventyr? Och jag säger som varje gymnasielärare med självrespekt: motivera ditt svar.