var är tvålen vänner?

Plötsligt har jag skrivit femton nya sidor uppsats och tolv sidor på bokmanuset som snart är färdigt. Det började ungefär när jag kom på att man kunde stänga av teven. Belöningen kom när min handledare skrev ett torrt litet mejl om att hon godkänner min uppsats för opponering i januari, följt av några små hot om vad som händer om jag inte skickar in slutversionen inom två veckor. Hon ser ut som en korsning mellan kulturtant och älva, och om Tove Jansson skrev bdsm-noveller skulle hon troligtvis få rollen som den otippade dominan med tagelpiskor och vadmalsögonbindlar i byrålådan.

I övrigt har jag ägnat all min vakna tid åt att leta efter saker. Först letade jag efter en bok som jag helt säkert skulle ha i bokhyllan. Jag bläddrade igenom hela hyllan, bok för bok. Jag visste hur bokryggen såg ut och vilken färg framsidan hade, men efter tio genomgångar av hela bokhyllan fick jag ge upp. Jag blev tvungen att plocka resonemang ur minnet, googla efter referenser och pussla in det i min hemuppgift bäst jag kunde. Sedan skulle jag plocka fram en annan bok, och vips så gled boken jag just hade letat efter rakt ut och in i min hand. Den flinade och sa "Joe Labero, släng dig i väggen". Sedan hände samma sak med ett kompendium och ett randigt papper med klotter från en intervju. Jag har letat mig galen, dammsugit pappershögar och bönfallit mitt kollegieblocksesam att för faan öppna sig, och när jag har gett upp har pappren och kompendierna jag letat efter singlat ner rakt framför ögonen på mig.

Igår sa Tofflan "jag tog cykeln till tippen i förrgår förresten", syftandes på min gamla cykel som har legat med hjulen i vädret i hallen i en vecka efter att jag har berövat den allt gummi. Vi har krånglat oss förbi den varje gång vi har gått ut med soporna eller gått på toaletten. "Jaha, oj det märkte jag inte", sa jag och hon log. "Nä jag vet, det var därför jag sa det".

Jag ser alltså inte saker. Finns det någon diagnos för det?