för ett år sen hånglade jag eventuellt med Jorå och Bruden kunde fortfarande vara vem som helst

Än så länge har jag prioriterat rumänskt snörvlande och nysande framför att ta mig till Draculas slott, åka några skidor eller besöka mitt julklappsspa, och dagarna har glidit in i varandra i slemmiga dimmor. Men idag mår jag lite bättre och för en stund sedan fick vi klart för oss att det är nyårsafton idag. Och nog för att det är en mäktig och manipulativ förkylning som har kastat sig över mig, men aldrig kan den få mig att försumma mina viktigaste bloggeliga plikter. Som summering.

Då 2006 blev 2007 var jag fortfarande hemlig. "Klockan tolv stod jag och såg på månen, den var nästan full och om vi ska vara noga var jag själv inte heller långt ifrån. Jag var omgiven av kända och okända människor av varierande kön och sexuell läggning, vattnet reflekterade fyrverkerierna, jag hade någons andedräkt mot min hals och någons midja under mina händer. Jag tänkte: det här är Året. 2006 var min repetition av ansatsen, 2007 blir det världsrekord." Inte helt otippat blev det precis som min känsla hade förutspått, det blir ju ofta så. Det kan låta futtigt i andras öron, men att med buller och bång komma ut som Brud, få anställning som krönikör i QX, och åka på solsemester till Lesbos, har inneburit mer action än 2004, 2005 och 2006 tillsammans. Under 2007 har jag även trätt ur min tandställning som en annan askunge, figurerat som återkommande lesbisk expertkommentator i Annika Lantz studio, suttit i juryn för Miss Gay Sweden och blivit nominerad till qx-galan (det går fortfarande att rösta).

Inför 2008 har jag blygsammare föresatser än världsrekord, men det finns tre saker jag vill göra. Först och främst tänkte jag skriva de två sista kapitlen på mitt bokmanus och se om det finns någon som vill ge ut den. Sedan ska jag ta examen, för det är numera bekräftat att jag bara behöver gå en ynka termin till. Till råga på detta glada budskap, är min sista termin inte ens något som börjar med magister- eller kandidat- och där man måste referera till originalforskningen och skriva ett avsnitt om reliabiliteten, utan en nybörjarkurs litteraturvetenskap där jag kan dissekera böcker och frottera mig med nittonåriga studentskor i nördtrendiga glasögon (ja ni kan föreställa er min vision). Slutligen tänkte jag åka till Grekland. Jag vet numera hur den grekiska artikeln för feminint plural i objektsform ser ut och den kunskapen gör ju, oavsett mitt privatliv, mer nytta i ett grekiskt, interaktivt sammanhang än isolerat i mitt eget huvud. Bok, examen, Grekland. Det är planen. Några andra saker kanske också kommer att förändras - jag har tankar om blogg och skrivande och att göra något mer, och det återstår att se vad som går att kombinera med verkligheten. Nu ska jag avsluta Året med att svälja ett läskigt, knallrött vitaminpiller och göra korta visiter i köket där människor lagar mat efter mina instruktioner och där gasen jag är allergisk mot hindrar mig från vidare deltagande.

Nåväl. Gott nytt 2008 alla nya och gamla bloggläsare, och så något nostalgiskt om hur glad jag är att ni läser, kommenterar och är mig så trogna!

upp och iväg

Om ett par timmar lyfter jag och lämnar Tofflan och alla julstjärnorna i lägenheten, till förmån för ett svinkallt Rumänien. Det ryktas om skidbackar, spavistelser och en faster som eventuellt kan laga vegetarisk mat. Dessutom ryktas det om internetuppkoppling, så det blir med stor sannolikhet både en och flera rapporter från den rumänska garderoben. Jag hoppas att alla ni trogna och intelligenta läsare (både ni som kommenterar och ni som inte gör det) får helt grymma jular och nyår! Upp och iväg!

slika spörjande tankar

Jag har blivit nominerad, för första gången i universums historia! Uppenbarligen finns det folk som tycker att jag borde hålla uppe mitt goda jobb, för där sitter jag minsann bland en massa celebert folk och flinar åt mig själv och alla andra, som om jag aldrig hade gjort annat än blivit nominerad. Jag vet inte hur man beter sig som nominerad, men jag tänkte försöka göra som jag redan hade planerat, åka till jobbet och sjunga bjällerklang tre gånger på raken. Första gången mumlar min brokiga skara elever och stirrar ner i texten, skolmässigt dekorerad med handritade bjällror och granar och gröt, sånt. Andra gången kommer de igång, för då kan de nästan melodin, och då vill de nästan alltid sjunga den en gång till sen. Tre gånger för varje sång, om det är något fyra år på SFI har lärt mig så är det detta.

För att fortsätta hålla uppe mitt jobb, tänkte jag härmed hjälpa några vilsna googlare med deras undringar.

Lägga snus på klitoris
Jag har inte testat, men jag skulle nog inte rekommendera det för annat än möjligtvis någon som klurar på en TV 1000-version av Fear Factor. Om någon har erfarenhet på området går det naturligtvis bra att informera i kommentatorsfältet nedan.

Hur känns det att vara en kort tjej?
Det känns ungefär som att vara homosexuell, nämligen som det alltid har gjort. Ibland får man stå på tå för att ta ut pengar ur bankomaten vid Torget i Gamla Stan. Ibland får man höra att man är söt fastän man egentligen är förbannad. Ibland märker man att man står och stirrar på ett par tuttar istället för att se in i ögonen på bruden ifråga, men det märker man å andra sidan ibland med jämlånga tjejer också, så det kanske inte är så signifikant.

Hur kan man testa simultanförmåga?
Man kan till exempel prata med sin svärmor i sin fasta telefon och sin älskarinna i mobilen, och försöka att inte snurra till det som på film. Man kan genomföra ett mindre riskabelt test genom att försöka skriva sitt namn med vänsterhanden samtidigt som man skriver sitt telefonnummer med höger, eller göra juldekorationer i fogsilikon samtidigt som man färgar håret och pratar med studievägledare i telefon (nyligen testat, funkar hyfsat). Annars rekommenderar jag 69:an. Den är inte bara ett test av simultankapacitet, utan genererar dessutom en automatisk belöning om man lyckas.

Hur lång penis måste jag ha för att nå klitoris?
Minst 30 cm, annars är det kört.

fjät

När jag var en liten tös var jag medlem av en hårt drillad barnkör, som varje år vid den här tiden framförde ett till perfektion inövat luciatåg. Jag fick aldrig sjunga solo, för jag tillhörde inte de två favoriterna, men jag erhöll ändå någon slags körstatus i och med att jag kunde vara både alt och sopran och sjunga nya stämmor direkt från pappret. Eftersom vi var barn, förstod vi inte att körens uppbyggnad var relativt diktatorisk, så en vacker dag när vi var fjorton år och det blev oktober, föreslog vi för vår körledare att vi skulle ändra luciaprogrammet och läsa några andra verser. Det blev upptakten till en revolt som slutade med dramatiska avhopp, vi fjortonåringar spreds för vinden och började intressera oss för fältbiologi, alkohol, pojkar, flickor, sånt. Men det var fint, det där med att stå i vit nattskjorta och yla "är ljuuuus" i samklang med tio andra drillade barn.

Förutom när jag var nio år, för då var min familj i Zimbabwe och luciatåget blev lite annorlunda. Bara för att jag själv gillar att ha ett tidsdokument som visar vilket lillgammalt men rättstavande barn jag var, följer här ett utdrag från min dagbok för 18 år sedan: "Igår hade vi luciatåg. Det var alldeles mörkt ute. Vi väntade och väntade på att alla skulle äta upp så att vi kunde få byta om snart. Men så kom vi på något, vi hade ju inte plockat blommor åt dom som var för små för att bära ljus..... Fort ut och plocka blommor! Vi skulle ta dom röda blommorna men dom var ihopslagna för natten, så vi fick ta dom mörkrosa blommorna istället. Nu hade det gått tio minuter, jag höll noga vakt på klockan jag. Sen gick vi till matsalen igen. Då kom vi på att vi kunde klä om i kontoret om vi fick det. Vi frågade och vi fick, så nu fick vi ett sjå (sic!) med att bära dit alla sakerna. Det spöregnade ute. Ljusen och lucialinnena kunde inte bäras dit utan paraply. Så några av oss fick hämta paraplyer medan resten stod kvar med sakerna och väntade. Sen äntligen fick vi byta om. Men, jag hade glömt mitt lucialinne i alla fall! Sen fick vi klä om. Det kändes pirrigt när vi hörde hur dom pratade där inne. Nu sa Kristina att dom höll på med att förklara vad Lucia var. Så äntligen fick vi komma in! Det var alldeles mörkt där inne. Eva hade lovat mamma att hon skulle spela in allting på band. Det gjorde hon också, men hon kunde inte få igång bandspelaren förrän vi hade börjat med Lusse lelle så hon fick inte med när vi sjöng Natten går tunga fjät. Men det gjorde ingenting för det sjöng vi ju när vi gick ut också."

Historien förtäljer att Lucia blev mördad för att hon vägrade gifta sig med en snubbe och gav bort hemgiften till de fattiga istället, så i kväll ska jag fira Lucia genom att avlägga en visit på nya flathaket TheSpot på Kicki's (logiken är glasklar). Eftersom jag har fått veta att hiphop och luciakrona inte går ihop (men jag är fortfarande inte helt säker på att det stämmer, enligt min erfarenhet går allt utom sockor och sandaler ihop) så nöjer jag mig med att färga håret julrött och eventuellt tindra med ett eller annat öga, och om jag råkar pipa "är ljuuus" kan jag låtsas att det är en spontan wailing.

som löser fallet för din skull

Jag är färdig med min uppsats, före utsatt tid. Jag går in i badrummet och studerar min spegelbild med lupp, men ja nog fan är det jag. Före utsatt tid. Uppenbarligen är det möjligt.

För mig personligen innebär avslutandet av min uppsats att jag kan andas ut och ägna dagarna fram till jul åt att tokvikariera när alla andra SFI-lärare tjuvstartar sin semester, samt att jag snart, snart kan ta ut min examen. För samhället är nyttan oändligt mycket större. Äntligen kan vi alla få reda på hur andraspråkstalare använder sig av hummanden i testsituationer! Som vi har längtat. Hur hummar de? har vi frågat oss, kastat oss fram och tillbaka i våra sängar, ringt till våra mammor som inte visste svaret. Skröpliga tanter, frågvisa barn, alla har de kommit fram och frågat mig, på tunnelbanor, parkbänkar och museum: "Utgör ett material av videoinspelade samtal av 16 informanter ett tillräckligt underlag för att dra slutsatser om språkkulturell inverkan på hummandet?" Jag har bara kunnat skaka på huvudet och säga "jag vet inte".

Men nu är det ändring på det. Grattis världen.

skogsvrån får vänta

Tatueraren som skulle göra min tatuering, tyckte att det var svårt att förstå vad jag menade och tyckte inte att min skiss förmedlade något alls. Men idag när jag kom dit med endorfinerna redan dansande i blodet, hade han ändå lyckats rita en brud som var som han trodde att jag ville ha henne. "Det ska vara som en alternativ version av ett skogsrå, cool och med egen vilja och inte poserande för att utgöra någon slags passiv lockelse" hade jag sagt, och mot mig på hans papper stirrade en porrig fantasi med tuppkam, djävulssvans och hårda bröstvårtor. Inte, eh, inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa jag och ville springa därifrån. "Den är ju ganska väldigt olik den teckning jag kom med, även om jag håller med om att jag inte är någon särskilt professionell tecknare", sa jag och försökte förklara vad det var som var fel utan att råka säga "allt".

"Om jag ska göra en halv rygg vill jag inte göra en massa skit", sa han, "jag vill ju kunna stå för det själv också." Några minuter senare satt jag på tåget tillbaka, lugnandes adrenalinet som alltid vräker fram när jag stöter på kommunikationssvårigheter. Jag skulle ju ligga på mage och ångra att jag inte hade tagit några värktabletter, i detta nu skulle jag begåvas med mera bläck i mitt späck! Istället satt jag på ett tåg och vräkte ur mig besvikelser till Lane, som tog det som en kvinna.

Jag vet, sa hon. Men du vet, vi snackar om tatuerare, de är nästan alltid hårdrockssnubbar och de tycker att typ Hammerfall- och Manowarskivomslag är det snyggaste som finns. Och hur mycket de än försöker kan de inte kombinera personlighet och sexighet och få ekvationen att gå ihop, när de ska rita en brud, för de har inte samma ögon som du.

Som synes var det en hel rad generaliseringar och förutfattade meningar som hasplades fram och tillbaka mellan min mobil och Lanes, men det hjälpte. Jag tog fram en annan generalisering som hette "brudar är bättre på att tolka vad andra brudar är ute efter" och åkte raka vägen till Flash Fighters, som jag både hade spanat in förr och som hade rekommenderats av en påpasslig bloggläsare. Så fort jag klev in tänkte jag "här vill jag plågas", och när jag visade min bild visste damen 1)vad ett skogsrå var (på den förra studion har de skrivit "skogsvrå" på beställningen) och 2)vilken känsla jag ville förmedla med bilden. Jag bestämde mig för att boka en tid och kunde jag joddla ordentligt hade jag joddlat hela vägen hem. Som tur är fanns det en snubbe på tåget som snackade så högt i mobilen att hela vagnen satt och fnittrade till slut, så de led ingen nöd på högljudd underhållning trots min inkompetens på joddlingsområdet. Det är fint förresten, när en hel vagn fnittrar. Jag och en dam i 60-årsåldern fnittrade i vackert samförstånd ända tills jag gick av. Då sa jag "hejdå" för hon kändes plötsligt så familjär, men där gick tydligen gränsen för hon svarade genom att intensivt stirra ut genom fönstret igen. Det var fint så länge det varade.

Vad kan vi då lära oss av dagens äventyr? Och jag säger som varje gymnasielärare med självrespekt: motivera ditt svar.

från köttmarknad till köttmarknad

Idag vaknade jag i ottan och åkte till RFSL-huset för att på det där sömnigt superklara viset redovisa för mitt examensarbete från 2006. Jag gjorde det förstås inte på pin kiv, utan de hade ringt och frågat om jag kunde komma och agera expertpanel inför deras projekt att fortbilda SFI-lärare i hbt-kompetens. Mötet var givande, jag blev glad att mitt examensarbete kom till användning och att jag fick en RFSL-nyckelring när jag gick, men sen blev jag lite nere igen.

Det var när jag kom ner och med egna ögon såg att TipTop hade förvandlats till Lidl (jo jag vet att det var ett tag sedan). Där fordom juckande gogo-dansare trängts med blyga butchar fanns nu smågodis och billig köttfärs och även om parallellerna lyste i neon var det ändå inte samma sak.

TipTop var närapå en institution när jag som nittonåring och på darrande ben klev in i Det Homosexuella. "Nu har jag för första gången satt min fot på afrikansk mark", står det i min dagbok från 1989, känslan från TipTop tio år senare tillhör samma kategori. De är homosexuella, på riktigt, och det är jag med, tänkte jag förundrat och kände mig ändå inte särskilt inkluderad, för alla tittade konstigt på mig och undrade om jag var på väg till Grottan och hade villat bort mig.

Jag har hundra fina minnen från TipTop och några fula. Ett fint var när jag hjärtekrossad firade nyår på en svart stol, ni vet på det där upphöjda golvet till höger. Och alla hånglade på tolvslaget och jag tänkte "slabba på ni bara, sprid er herpes, det är inte som att jag bryr mig, det är bara ett klockslag". Plötsligt satt någon och log mot mig, så att jag var tvungen att le tillbaka. Jag glömde allt vad herpes hette, blev rejält upphånglad på dansgolvet och ett par dagar senare var jag med flickvän.

Men mest dansade jag, där mjölk och havrefras står nu har jag dansat röven av mig så många gånger att inget av den borde finnas kvar. Sånt tänkte jag på idag när jag kikade in på Lidl och konstaterade att de har ett annat klientel. Och att en gång var TipTop det mest stabila i min värld av post-garderobisk förvirring, nu känner jag mig själv som ganska stabil i en flatgegga av klubbar som stängs och byts och försvinner. Nåväl, tänkte jag sen och lämnade Lidl åt sitt öde. Det är i alla fall en positiv utveckling.

Till alla som kom ut för sent för att uppleva TipTop, eller av andra anledningar inte varit där och nu sliter sitt hår i förtvivlan: Det var säkert inte alls så underbart som jag stundom tyckte. Det var säkert inte underbart alls. Med största sannolikhet var det en drös fulla bögar och heterotjejer som tyckte att det var så skönt att få gå till ett ställe "där ingen stöter på en", en och annan flata i ett hörn, i affekt utskvätta drinkar på golven och bråk mellan spänniga brudar i backslick. Det var nog bara det att jag jämförde med garderoben.

var är tvålen vänner?

Plötsligt har jag skrivit femton nya sidor uppsats och tolv sidor på bokmanuset som snart är färdigt. Det började ungefär när jag kom på att man kunde stänga av teven. Belöningen kom när min handledare skrev ett torrt litet mejl om att hon godkänner min uppsats för opponering i januari, följt av några små hot om vad som händer om jag inte skickar in slutversionen inom två veckor. Hon ser ut som en korsning mellan kulturtant och älva, och om Tove Jansson skrev bdsm-noveller skulle hon troligtvis få rollen som den otippade dominan med tagelpiskor och vadmalsögonbindlar i byrålådan.

I övrigt har jag ägnat all min vakna tid åt att leta efter saker. Först letade jag efter en bok som jag helt säkert skulle ha i bokhyllan. Jag bläddrade igenom hela hyllan, bok för bok. Jag visste hur bokryggen såg ut och vilken färg framsidan hade, men efter tio genomgångar av hela bokhyllan fick jag ge upp. Jag blev tvungen att plocka resonemang ur minnet, googla efter referenser och pussla in det i min hemuppgift bäst jag kunde. Sedan skulle jag plocka fram en annan bok, och vips så gled boken jag just hade letat efter rakt ut och in i min hand. Den flinade och sa "Joe Labero, släng dig i väggen". Sedan hände samma sak med ett kompendium och ett randigt papper med klotter från en intervju. Jag har letat mig galen, dammsugit pappershögar och bönfallit mitt kollegieblocksesam att för faan öppna sig, och när jag har gett upp har pappren och kompendierna jag letat efter singlat ner rakt framför ögonen på mig.

Igår sa Tofflan "jag tog cykeln till tippen i förrgår förresten", syftandes på min gamla cykel som har legat med hjulen i vädret i hallen i en vecka efter att jag har berövat den allt gummi. Vi har krånglat oss förbi den varje gång vi har gått ut med soporna eller gått på toaletten. "Jaha, oj det märkte jag inte", sa jag och hon log. "Nä jag vet, det var därför jag sa det".

Jag ser alltså inte saker. Finns det någon diagnos för det?