det kan ha börjat 1986, med tvålkritorna vi fick av mormor

Igår traskade jag iväg till Flash Fighters med min tummade blyertsskiss och ett gäng ugglefotografier. Det börjar närma sig ett år sedan jag ritade bilden, och min rygg börjar känna sig ensam och naken. Lugn, har jag sagt till den, njut av nakenheten nu, för sedan väntar evigheten med tatuering. Tankegångarna känns igen från 1996, när jag bara ville bli av med oskulden och tröstade mig med att jag, när det väl var avklarat, aldrig någonsin mer skulle vara oskuld. Utöver evighetstanken har de inget med varandra att göra. Förutom det där med att det kommer att förändra hela min identitet, förstås.

Min nya tatuering kommer att förvandla mig från att vara en som har en tatuering (även om folk gillar att deprimera mig genom att tro att det är två - det är en djup och genomtänkt bild av kreativitetens koppling till universum damnit, inte en snubbe och en sol som bara råkar sitta på samma arm!) till en som är tatuerad. Skillnaden, har jag förstått, är lika stor som den mellan en brud som mellan varven har sex med snubbar och en som är heterosexuell. Det är hängivenheten som avgör, och eftersom grupptillhörighet är mänsklighetens snuttefilt känner jag mig livad över att snart tillhöra den tatuerade skaran, den som inte pratar om hur många tatueringar man har utan hur många kroppsdelar man har täckt. Sen ska jag börja gå på tatueringsmässor och namedroppa buddhistiska munkar och innan ni vet ordet av kommer jag att hänga i bröstvårtorna medan någon tatuerar mina fotsulor på något evenemang som jag kommer att kalla bodymod event, svänga mig med termer som töja septum, snakebite och branding, och diskutera olika tekniker att dela en tunga. Sen kommer jag att börja kalla tatueringar för tattoos mitt i helt svenska konversationer, och då får ni stoppa mig.

På senaste tiden har jag varit på tok för sugen på chokladbollar, apropå att jag den femte februari kommer att sitta från 15 till 21 och bli tatuerad och alltså behöver ta med mig lite snacks för att stå mig. Jag tänkte utfästa en belöning till den som kan ta med chokladbollar till Mouse Club nästa lördag, men sen kom jag på att jag inte vet var era händer har varit, och eftersom de flesta av mina läsare är pervon (utom just du alltså) är det lika bra att jag rullar mina egna. Det går snabbare också, och så går inte chokladbollar så bra ihop med öl*. Jag har jobbat på Systembolaget, så jag vet sånt där utan att behöva testa. Jag vet också att äckliga viner är godare än goda viner, men bara om de är dyrare, och att bara vissa speciella människor kan avgöra om ett vin är gott på riktigt eller inte. Så i alla fall, ni behöver inte ta med några chokladbollar till mig när ni sveper in på Mouse Club i era mantlar för att ta varandra med storm. Spara ert margarin.

Jaha, vad mer... i kväll hägrar födelsedagsfest, på balkongen härjar ovädret med min regnbågsflagga så att en anmälan till HomO inte är långt borta (eller BalkongO, jag vet inte vem det är man främst ska vända sig till i sådana här fall, så den där tanken om att slå ihop alla ombudsmän kanske har sina poänger) och på mitt bokmanus har jag bara två-tre skälvande sidor kvar att skriva. Nu ska jag böja några ögonfransar så att min polare förstår att jag uppskattar hennes tilltag att fylla år.

Mamma och pappa: När jag skrev det där om vilken hängiven, tatuerad människa jag kommer att bli, så var det bara raljans och ironi. Ni kan vara lugna, jag kommer inte att börja kalla tatueringar för tattoos. Skulle aldrig falla mig in.

*Jag dricker inte öl, men ibland säger jag att jag gör det för att konceptet gå och ta en Smirnoff Ice av någon anledning inte är lika etablerat.