krokigt och brokigt men inte så tokigt

Idag var jag hos exet C och lånade en diger bunt böcker, närmare bestämt 22 stycken, som jag tänkte använda mig av på litteraturvetenskapen. Om ni inte förstod tidigare varför man ska vattna relationerna med sina ex, så kanske denna påtagligt praktiska fördel kan övertyga er. Jag har ett ex som tar bort datorvirus jag inte kan få bort själv, ett som jag kan göra pizza och se på melodifestivalen med, ett som jag kan hälsa på i USA och sen säger jag inget mer för då börjar ni räkna på hur många ex jag egentligen har, och att räkna så långt tar alldeles för lång tid. Men det viktigaste med dem är att de har sett alla ens bra och dåliga sidor medan man har varit ihop, våndats, älskat, haft pms, dansat i köket, varit full, varit trött och gjort slut, och de vill fortfarande umgås med en. Det är inte bara praktiskt, det är vackert.

På väg till exet C köpte jag mig en ny peruk, rosa stay-ups, glittriga glasögon och ett gäng diamanter av äkta plast. När jag landar i Aten kommer eventuella Troll inte att känna igen mig, är tanken. Jag har alltid velat komma förklädd till en flygplats, och trots min förkärlek för distansförhållanden har jag aldrig kommit mig för. Dessutom måste man ge utlopp för sina prinsessdrömmar då och då.

När jag var liten ville jag helst gå omkring i skira spetsklänningar dygnet runt, och sova under en rosa sänghimmel som jag hade sett i någon katalog och sedan drömt om. Mina praktiska och idealistiska föräldrar resonerade mig in i att bara ha klänning på söndagar och vara ett normalt, lekande barn i blåröd 80-talsplysch resterande tid. Jag sparade håret ner till rumpan, ritade prinsessor vid mitt skrivbord och samlade på godispapper för att det åtminstone glittrade. Det låter kanske som en tragisk barndom, men det var det inte. Jag fick till exempel lära mig vad man kan äta i skogen, skriva sånger med min pappa vid gitarren, åka skidor med familjen och annat sånt där idylliskt. Dock fanns varken Barbie eller My Little Pony på tapeten, och dess förbjudna skimmer närde mina prinsessfantasier till dess jag blev vuxen och fick mata mig själv med all glitter och glamour jag kunde önska mig. Men då hade jag blivit för stor för att tro att det bara var jag själv som påverkades av vad jag själv satte på mig. För stor och för liten.

Någon gång i tonåren upptäckte jag att flickmarkörer har en oväntad effekt, att snubbar vänder sig om och ger en oväntad, pockande uppmärksamhet. Jag gillar uppmärksamhet, man skulle rentav kunna säga att jag stundom pockar på den. Så jag pockade på den, och den pockade på mig och hur vi än pockade på varandra så pockade vi bara in oss i onda spiraler och ni vet ju redan hur det går när man gillar att bli gillad snarare än att gilla det man faktiskt gillar, så det behöver vi inte gå igenom igen. Ett tag gick jag in för att behaga, samtidigt som något inom mig sparkade och förde oväsen så att jag aldrig kände mig särskilt behagad själv. Driften att vara precis mig själv krockade med driften att passa in och skaffa mig beundrare, och krockade den inte med den driften så krockade den med driften att revoltera mot den, och som ni märker utvecklades det till ett drifternas krig där krigarna knappt visste vems sida de krigade för, bara att de krigade. Utvecklas är nog fel ord förresten, för det hela var bara en förlängning av något jag har hållit på med sedan navelsträngen klipptes, att vara en alien som passar in bland normalt folk samtidigt som det som alienerar mig ändå är det som är det viktigaste och det som murarna ska byggas kämpahöga kring. Ni känner kanske igen er, jag har en känsla av att det mesta av det här är mer eller mindre allmänmänskligt.

För att fortsätta på ett av mina spår, så var det en enorm befrielse när jag kom på att man kunde kasta av sig hela flickigheten, hela allt det som startade kriget, försedde mitt liv med ovälkomna ramar och drog åt sig lömsk uppmärksamhet från folk jag egentligen inte ville ha. Snaggande av huvud har många bottnar, någon borde skriva en avhandling om tonårstösers kala hjässor, men en av nämnda bottnar handlar helt säkert om detta. Håret faller, och med det alla förväntningar på att det ska bölja, svepa och gnistra som ett heterosexualitetens fyrtorn.

Och så inledde jag fasen som flatighetens reklamskylt. Att stilbytet kom samtidigt som jag började ha sex med det täcka könet, det som jag faktiskt åtrådde, har förstås med varandra att göra på en massa intrikata sätt, men bland annat det att jag kom på att jag var ett subjekt. Flatnormen och butchvurmen hade också sina fingrar med i spelet. Jag började inte snusa och jag drack inte öl, men man kan ändå inte säga att jag inte gick in för det. Jag analyserar det olika varje gång, för detta är inte vetenskap utan perspektiv på processer, men sammanfattningsvis kan man säga såhär: Jag rakade av mig håret, skalade av mig mina tighta kläder och hoppade i pösiga jeans och t-shirts som sa dyke - just do it, och tillsammans med mer praktiskt utövande av lesbianism var det det skönaste jag någonsin hade gjort.

Jag har slutat tänka att nu har jag hittat mig själv, nu är balansen nådd, för jag tror inte att balansen är målet. Jag tror att målet är att fortsätta. Nu blev det så sjukt allmängiltigt att jag skulle kunna dra en parallell till precis vad som helst - try me! - men jag är glad att jag lyssnade på det ilskna när resten av mig blev gillad av killar, att jag lyssnade på det revolutionära spirande när jag rakade av mig håret, att jag lyssnade på butchinfluensen som tog över rodret och att jag numera också lyssnar på prinsessdrömmen som i lugn och ro kunde växa sig vild och fri som ett krokigt, brokigt träd i bakgrunden. Det har varit en resa, höll jag på att säga, men vem bövelen säger det när hon fortfarande sitter på tåget.