mmm, superhjälteorgier, mmm...

Idag har jag registrerat mig på Litteraturvetenskap A och jag känner en smärre drift att basunera ut för världen att jag härmed inleder min sista termin efter sju års studier. Hittills har jag hunnit basunera i ett personalrum och en hiss och responsen var inte så entusiastisk som jag tycker att man kan begära. Konstigt det där hur allt som egentligen bara rör en själv behandlas som om det bara rörde en själv.

Mina våta drömmar/farhågor om att frottera mig med nittonåriga studentskor ser i alla fall ut att slå in. Alla övriga personnummer på listan verkade börja med 87 och 88 och jag kände mig som en sån där gammal indian ni vet, en som heter Varit Med Ett Tag och som med ärrande ögon kan se på gräset om bufflarna drar söderut i år. Jag planerar att sy upp en mantel och agera upphöjd mentor åt mina medstudenter, som kan behöva guidas i konsten att producera mesta möjliga akademisk svada med minsta möjliga ansträngning, eller som får för sig att pizzan på snabbmatsstället vid tunnelbanan är en god investering (tips! Om det står "falafel, kebab och pizza" på stående plastskyltar utanför restaurangen, är pizzan generellt inte stenugnsbakad). Mantlar används förresten alldeles för lite i vår tidsålder. Det fanns faktiskt en tid då var och varannan anständig människa gick omkring i mantel och kunde göra svepande sorti när det behagades.

Jag har en inre bild av hur flatvärlden skulle se ut om mantlar kom tillbaka i ropet igen. Det behöver inte ens vara något stort rop, för flatvärlden har en tendens att följa helt andra utseendenormer än vad som råder i övriga världen. Det känns frestande att starta en kampanj (Alla i mantel får gratis öl och rabatt på byxhäng! Damfotboll blir till superhjälteorgier, förfesten blir ett medeltida rådslag! Mantel är the shit!) men jag vill inte i slutändan ta ansvar för alla som i skydd av manteln bestämmer sig för att hångla med sitt ex bästa kompis gamla raggs nya tjej och skapa fler intriger, med påföljd att utspilld och i affektion kastad öl väter ner varenda mantel på Mouse Club och sedermera allas våra nattbussar, där odören är tillräcklig som det är. Det är helt enkelt inte värt det. Jag tar tillbaka allt. Lämna manteln hemma. Låtsas att den är en pläd, och värm dina frusna fötter med den om vintern någonsin kommer.

Detta är alltså ett inlägg om att jag härmed inleder min sista termin på universitetet, om det inte framgick. Jag vill framhålla att jag på intet sätt tror att äldre indianer går omkring i mantel och att jag inte har något emot nittonåringar - jag pratade med en senast idag och hon framförde klokskapen att det är enklare att acceptera att ens ex hittar en ny om den nya är fulare än en själv, vilket jag helt håller med om. (om ni tycker att jag svingar mig mellan topikerna som Tarzan on speed så är det för att jag har ätit två mazariner och en massa pepparkakor begravna i kristyr och min hjärna är lycklig och hysterisk)

Som alla vet (och som nämnda nittonåring mycket riktigt påpekade) har man alltid ett val, när ens gamla tjej har hittat en ny, och i ens egna ögon fulare. "Fulare" är i detta sammanhang ett vitt begrepp, och kan innebära allt från "mindre karismatisk" till "sämre på ekvationer". Antingen tänker man "shit, hennes nya tjej är helt ointressant, och ändå föredrar hon henne framför mig, vilket definierar mig som ointressantare än ointressantast" (på zulu heter "Gud" unkulunkulu vilket betyder "Större än den störste" och om jag var mer insatt i språkreglerna för zulu skulle jag i denna parentes skriva en helt sjukt imponerande översättning baserat på den parallellen, men som det är nu vet jag inte ens hur det stavas). Eller så tänker man "varsågod, be my guest, slabba på den lilla räkan du så går jag vidare och är nöjd över att vara ihop med mig själv som är så mycket snyggare". Jag rekommenderar det senare, det förra leder absolut ingenvart. Samma regel, fast tvärtom, gäller om hon hittar någon snyggare. Att tänka "jag är misslyckad och predestinerad att dumpas för vackrare exemplar" är rent slöseri med tid. Kontrasterande tanke, "jaså jag är uppe och spelar i den divisionen", är mer konstruktiv och gör oss alla lyckligare, på lång sikt. Som ni ser är jag redan halvvägs in i att skriva en självhjälpsbok. Den skulle heta "John Gray är från Uranus" och ingen skulle förstå vad jag egentligen ville, men jag skulle i alla fall få göra ett tydligt ställningstagande medelst boktitel.

Ja, nä men som sagt, jag har alltså registrerat mig på kursen nu.