bakom ryggen på mig själv

Det är fantastiskt, det där hur något är omöjligt först och sedan blir lättare och lättare tills man undrar hur man någonsin kunde tycka att det var svårt. När jag först skulle använda min plattång till exempel, så framstod den som en stel och eldsprutande orm som jag skulle bemästra genom att hålla den i svansen och ge den fri tillgång till min späda, oskyddade nacke. Nu förstår jag inte hur jag kunde vara så rädd för den, med vana nypor drar jag den genom håret innan jag går på alla mina galor med så rakt hår att folk känner sig manade att skriva smickrande kommentarer i min blogg. Samma sak med det där med att raka sitt eget huvud, klippa sig i nacken och nu senast smörja in hela ryggen med bepanthen. Det tycks finnas en röd tråd i det där med att göra saker bakom ryggen på sig själv.

Min tatuering mår bra och har redan börjat självflagna - när det gäller just tatueringar är självflagning ett sundhetstecken, för den som inte känner till processen - och den skrämde inte mamma när hon fick se den, trots att den går från övre rumphemisfären och nästan ända upp till nacken. Kanske för att hon redan har genomgått att se sina barn raka sina huvuden, bli tonårsgravida, pierca sig, åka till andra kontintenter för att träffa internetkontakter och främmande pojkvänner, komma ut som lesbiska och hoppa av gymnasiet. Kanske för att hon är en så god och förstående mor. Kanske för att jag är 27 och inte 17.

Jag hoppas att grekiska blir nästa sak som får mig att utbrista "hur kunde jag tycka att det var så svårt i början, det här är ju lätt som en μικρή τηγανίτα". Än så länge kan jag fortfarande mest bara prata om kranar, golv och stolar, dock numera i mer utbroderade formuleringar som "jag behöver ett golv, för jag vill inte falla handlöst" och "jag behöver inte dig, jag har ju min kran". Antingen måste jag utveckla min grekiska, eller försätta mig i väldigt specifika situationer där jag kan använda mina redan inövade fraser. Det känns ganska likvärdigt i svårighetsgrad, eventuellt har jag i det långa loppet större behållning av utvecklad grekiska. Jag får se hur jag gör.

Jag misstänker vidare att mitt stressyndrom är igång och spökar igen, för efter att ha luskammat lägenheten efter glittret vi fick på gaygalan hittade jag det precis bredvid tangentbordet, där jag redan hade letat fem-sex gånger. Det där med stress känns inte helt långsökt med tanke på andra variabler heller. På fredag ska jag upp i ottan för att åka till Grekland. Innan dess ska jag sidekicka hos Lantz två gånger, gå på två föreläsningar och tre seminarier, skriva ett reportage, köpa en väska, arrangera en fotografering och dessutom få en hemtenta till vilken jag inte vet om jag har all litteratur (vilket jag alltså måste ha, eftersom jag kommer att skriva den på plats i Grekland där Akademibokhandeln inte har etablerat sig än). Jag börjar förstå hur folk gör när de går in i den där väggen. Jag funderar på att göra något drastiskt så att jag slipper, och istället får gå in i en fåtölj eller madrass eller någons varma barm. Bruden kommer inte till jobbet, kommer de att säga då, hon har gått in i den varma barmen och är hemma och vilar.

Och så vill jag säga, till alla som såg gaygalan och tyckte att det var det tråkigaste de hade sett sedan Ranking the Stars, att ni har en poäng, men att teveredaktörerna effektivt redigerade bort de inslag som utgjorde behållningen av hela galan. Jag hade gjort ett helt annat urval för tevesändningen om jag hade fått välja (eventuellt är det därför jag inte jobbar på TV 4) och jag säger det igen. Ursula Martinez.