del 2: Thessalonikis hål

Trollets vän heter Kristina och hon kallar lägenheten "lilla hemmet" till skillnad från stora, där hon bor med sina föräldrar som föder henne, tvättar hennes kläder och köper små hem till henne när hon behöver vara ensam med sin pojkvän från Aten. Lilla hemmet är som ett större hotellrum, och allt skiner och blänker så att man nästan hör plinget i reklamen som ska sälja det.

Kristina blänker också med rosa läppglans och matchande kjolar. Hon har en röst som låter som utropen på Thessalonikis bussar, "next stop, stasmos", tänk telefonsexlinje. Den rösten har hon när hon pratar med mig och när hon ringer och beställer pizza. I övrigt är hon arg och ettrig, tror jag först, men inser ganska snart att ilska och ettrighet är en skenbar tolkning av det grekiska Uttrycket. Efter en vecka i Thessaloniki och mina egna privata studier i grekiska, kan jag numera avkoda ett enklare samtal och avslöja att nej, de bråkar inte alls med livet som insats, de diskuterar bara när sista nattbussen går eller var i hela friden man kan köpa broccoli. Alla skrattar när jag vill köpa broccoli. Alla skrattar när jag vill laga mat, och Kristinas kök är komplett med alla prislappar kvar. Jag har sett "Mitt stora feta grekiska bröllop" och vet att matlagning ingår i den grekiska kulturen. Trollet informerar mig om att bara den äldre generationen lagar mat, den yngre hämtar mat hos sina mammor eller går ut och äter. Hon kan ha en poäng, för Thessaloniki är smockat med restauranger, tavernas, creperior och folk som skrattar när jag frågar om de kan låna mig en stekspade.

Förutom restauranger består staden av skoaffärer, striptease och ett stort hål med arkeologiska lämningar från tiden då civilisation innebar något annat än självspolande toaletter. "Ööh jag vet inte", säger Trollet när jag frågar vad det är. "Det är ett hål med en massa stenar där vi slänger våra tomma ölburkar". "Men ni har väl fårr lära er?" dånar jag, som lärde mig runskrift vid nio års ålder för att kunna läsa på alla runstenarna i Mälardalen. "Hur många hål med hur många stenar tror du inte att de har försökt proppa i oss", säger Trollet. "Stenar, hål, hål, stenar, murar, böcker som inte heter böcker utan Epos, ancient, ancient, ancient. Nu går vi och köper en crêpe." Jag klappar min stackars ofrivilligt kultiverade grek på kinden, vi rundar ett par kulturhistoriska storverk, ignorerar historiens vingslag och köper världens största crêpe.

Men, undrar man kanske, hur var det att träffa alla Trollets vänner, den homofobiska mamman, den rumänske fadern, den vilda hunden? Håhå, jo men vad vore det för en futtig följetong om den bara hade två delar? Del 3 är på intåg.