del 4: ajöken i Aten

Sista dagen är vi i Aten. Vi sover hos en sunkig flata - ordet halvalkoholiserad fläktar flera gånger genom mitt huvud - går på taverna med henne och ett gäng slackerflator med råa tungor och pratar preferenser i fem timmar. Det är ett trevligt avbrott i den visserligen inte heller oangenäma rutinen med sju par uppspärrade heteroögon och munnar som säger "really! How can you like something like that? And how do you do it?". Sedan åker vi hem till vår värdlesbian, flyttar på ett par askkoppar och kryper ner i en ganska äcklig säng. Bara fräschheten av våra egna kroppar balanserar ut det hela och den är inte heller mycket att skryta med. Vi sover sammanflätade och jag vaknar av att Trollet trillar tårar på min hals, för veckan gick så fort, och rummet luktar alkisandedräkt, och Trollet håller mig i handen hela vägen till passkontrollen.

Gränskontrollanterna ser skeptiskt på mig efter att grundligt ha undersökt mina väskor och överlagt med varandra om huruvida min nagelsax kan betraktas som terroristhot. Den kompakta damen i uniform spänner blicken i mig och klämmer mig på rumpa och tuttar som om klockan var fem i tre och det hela ett rollspel på en klubb för uniformsfetischister - jo tanken slår mig - men hittar inget mer suspekt än säkerhetsnålar, sytråd och reflexer. På Arlanda blir jag stoppad en gång till, tydligen utstrålar jag något. Tofflan hämtar mig med butchmobilen, vi åker hem och när jag öppnar dörren är det tomt bredvid mig, där Trollet skulle ha varit om hon hade följt med mig tillbaka. När jag blundar har hon nästan gjort det, fast bara nästan.

Jag hann inte se och göra hälften av allt jag ville göra i Grekland, men man kan misstänka att jag lär åka tillbaka. Tills vidare läser jag om aoristus (som inte är någon gammal poet utan en grammatisk företeelse) och läser högt ur Nygrekiska 1. Η οικογένεια του κύριου Γιάννη και της κυρίας Ελένης είναι πολύ ευτυχισμένη. Herr Gianni och fru Elenis familj är mycket lycklig.