den stora galakvällen

Det har redan kommit fjorton ansökningar om ersättning (jag visste inte ens att det fanns någon nattarbetande notarius publicus, där ser man) men resten av er otåliga kan hålla i kuvertet en aning till, för nu skrider jag till verket.

Det här med Gala hör för det första till ett koncept jag aldrig har känt mig tjenis med. Folk är lite för glada för något lite för artificiellt, tänker jag, men så tänker kanske de när jag börjar sprudla över min nya tatuering eller frågan vad som egentligen skiljer konditionalis från futurum preteriti. Nåväl, jag begav mig alltså till något som inte kan betecknas som mitt element, men jag hade som vi redan konstaterat snygga skor, vilket förhöjde hela upplevelsen även om ingen såg dem där de stod gömda under en bordsduk på det där sättet. Jag funderade på att lägga upp dem på bordet när kamerorna svepte över vårt bord (det gjorde de rätt ofta) men tänkte att det kanske skulle tolkas på ett annat sätt än det var menat. Det fanns även andra komplikationer, dem kommer vi till.

Gaygalan inleddes med en snubbe som illustrerade definitionen av normen som avståndstagande från icke-normen. Det var en lustig sketch där han som skådespelare tog emot ett pris för sin homosexuella rollkaraktär, och in absurdum påpekade att han själv, själva skådespelaren alltså, inte var gay. Åh jag minns den dråpliga inledningen än, "kul att få ett pris för något man inte är" och avslutningen som genom strålande igenkänningskomik fick oss alla att vrida oss i stolarna av flatgarv, "men alltså jag är inte homosexuell". Jaså det var inte en sketch? Det var på riktigt? Ja där ser man, verkligheten överträffar dikten! Fantastiskt.

Den stora behållningen var Ursula Martinez. Ju fler kläder som åkte av, desto mer paffa/förfärade/moraltagna verkade bögarna vid vårt bort. Eventuellt undrade de hur brudarna plötsligt kunde ha lagt beslag på sedeslösheten, när bögarna faktiskt har en lång tradition av parkragg och glory holes. Eller så tänkte de "vi är faktiskt gay för att slippa tuttar och vaginor" eller så undrade de hur hon egentligen gjorde för att trolla bort sin röda näsduk eller så var de perplexa minerna en del av en omsorgsfullt utarbetad politisk fasad, för jodå govänner, jag satt precis bredvid den då nominerade, senare vinnande, moderata politikern Tomas Tobé.

Därmed fanns det inte en chans att ducka för några kameror, och även om kameraflocken kring vårt bord utgjorde det ultimata tillfället att visa upp mina skor, så stod stolarna så tätt att jag inte hade kunnat slänga upp en känga på bordet utan att välta omkull stackars Tomas Tobé. Det hade visserligen utmynnat i närkontakt med brudarna vid änden av bordet, som vi först misstog för kavajgangsterflator men senare insåg var Tobés livvakter, men jag ville ändå inte stjäla medial uppmärksamhet från alla straighta kändisar som var där för att visa upp sin vidsynthet och förklara hur mycket de älskar bögar. Eller ursäkta, HBT.

HBT är det nya bög, upptäckte jag när representanter för Melodifestivalen tackade för priset som årets TV-program och putslustigt utbrast "äntligen verkar det som om HBT-samhället har fått upp ögonen för Melodifestivalen". Det var tänkt som ironi, tror jag, men snubblade på ordvalet. Håbeté? häpnade jag och mina bordskamrater. När har flator, bin och transpersoner deklamerat sin stora kärlek till melodifestivalen? (Som grupp betraktade alltså, på individuell nivå känner jag flera passionerade schlagerflator.) HBT tycks alltså betyda bög, eller är det bögkulturen som plötsligt ska inkludera allt från transmän till Eva Dahlgren? Vad nu bögkulturen skulle vara, det var ju det där med definitioner.

Jag är inte så upprörd som en del andra bloggare tycks vara över heteroinblandningen på "gaygalan". Kanske för att det handlar om en gala och inte grammatik och presidentval, kanske för att jag var ganska nöjd över Måns Zelmerlöws uppenbara lojalitet mot håbete som visade att samhället går framåt, kanske för att jag fick en galaglitterögonskugga i min galapresentpåse, kanske för att jag var där med min bästa Gala-Lane, kanske för att jag fick se tuttar. Eller för att jag inte vet vad gaygalan egentligen har för definition, så jag har inget att raljera mot. Men jo, det var många heteron som var där, och många homon som inte var där, och tillräckligt med material för analys ett par veckor framåt.

Jag vann inget pris, men jag har fått höra att det fanns riktigt fina människor som röstade på mig och det är kvalitét som räknas. Mitt livs första gala slutade med att jag och Lane rusade till bussen och hann med sista pendeln hem. Det var en triumf, om något.