brudens fitnessblogg

Mitt joggande håller på att ta mig till nya höjder, dels vad gäller kondition men framför allt angående vad jag kan säga i mobilen istället för "kan du ringa efter den här reprisen av Oprah". "Hej, du jag kan inte prata just nu, jag är ute och joggar", säger jag viktigt när folk ringer, och tar fart mot nästa kvarter till allmän beskådan. För det finns en jäkla massa gångvägar där jag bor, men ingen som leder ut i ödemarken där bara ekorrarna ser på. Jag springer förbi hundra köksfönster och hoppas att min stil smälter in mer än Phoebes, för det är tillräckligt att jag tycker mig höra deras viskande röster i kök och tamburer, där springer punkarn.*

Hittills har allt som folk säger om joggning stämt. Det blev lättare efter några gånger, nu känner jag inte längre för att hosta upp min diafragma varje gång jag kommer hem, och sträckan som jag bara kunde gå i början kan jag springa nu. Det bådar gott för framtiden, och nu väntar jag bara på att de tre andra sakerna också ska börja slå in: man mår bättre, man blir beroende efter ett tag och det blir faktiskt jättekul. Det sista känns ganska mycket som en myt, ungefär som att x-kromosomen hjälper när man ska städa, eller att två brudar inte kan ha riktigt sex med varandra, men jag blir gärna motbevisad.

(Jag får lite hjärnsläpp när jag ska dra paralleller till myter om annat än jogging, så jag ropar på Tofflan.
Jag: Tofflan säg en myt!
Tofflan: Ikaros.
Om någon vill anställa en trädgårdsmästare med outtömligt förråd av finkulturella referenser, lämna en kommentar.)

Jag har också fått tips i en kommentar om att jag kommer att känna en viss självgodhet smyga sig på. Jag tror inte att det gäller samma omedelbara fascination över min egen förmåga som jag känner just nu, utan om en mer långsiktig känsla av överlägsenhet, när jag seglar förbi den vandrande pöbeln med en blick som säger "jaså ni går ni. Jag joggar, jag". Troligtvis kommer det ungefär samtidigt som jag lär mig ignorera känslan av att folk ser mig som en ambulerande freakshow när jag tultar förbi deras köksfönster i frukosttider.

Okej fullt så illa är det inte. Jag har bara två små piercingar i näsvingen, min röda mohikan syns inte under mössan och jag kan faktiskt springa. Men jag försöker driva en blogg här.

*Jag får ganska ofta svara på frågan om huruvida jag är punkare. Nej, säger jag då och de frågar om jag är hårdrockare (om de inte är i pubertetsåldern, då frågar de om jag är emo). Nej, säger jag och de frågar "men vad är du då?" (om de inte är i pensionärsåldern, då frågar de "vad kallas det då, det där som du är"). Öh jag är någon som trivs bäst med att se ut på utsidan som jag känner mig på insidan, säger jag då och de rynkar på sina pannor som om jag pratade kodspråk. Klär sig folk i allmänhet efter utstakade mallar, och vad är i så fall poängen med att man en gång i tiden fyllde 15 och fick köpa sina kläder själv?