det oundvikliga

Det har hänt. Alla tecken fanns där, det kom inte bara som ett brev på posten, utan det kom faktiskt ett brev på posten. Ändå tog det mig på sängen när det faktiskt hände. Kvällen innan hade jag sett på Xena. Det var ett tidigt avsnitt, ett där de lesbiska referenserna ännu känns en aning långsökta och där man fortfarande inte vet om Gabrielle kommer att stanna hos Xena eller bara vara en tillfällig följeslagare. Jag tänkte att jag alltid har gillat Gabrielle lite bättre, medan alla mina polare har varit mer inne på Xena, jag tänkte att Xena som karaktär har blivit mer intressant med åren, sånt tänkte jag och visste föga att det var vår sista kväll. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat. Kanske hade jag inte gått in i köket under reklampausen och gjort varma mackor med risk för att missa ett par minuter. Jag vet inte.

Nu är allt svart. På ettan är det rapport, på tvåan EM i simning. På fyran en actionfilm. Förutom det - flimmer.

Jag ringde direkt till Boxer, enligt min och Tofflans krisplan. Det var inte Robert som svarade, betryggande eftersom han inte finns, utan en brud som hade utrustats med en dator som först hängde sig och sedan inte fungerade. För att hoppa till slutet på den rafflande historien om mitt telefonsamtal till Boxers kundtjänst, blev jag inspelad och kreditprövad och nu är jag snart ägare till en Sagem ITD72, den heter det, boxen. Om tio dagar kommer jag att få tillbaka mina skvalkanaler och åter kunna recensera skräpteve. Dock misstänker jag att tio dagar utan trean och femman är tillräckligt för att man ska råka skaffa sig nya rutiner, ta upp umgänget med sina vänner, bli beroende av hälsosamma promenader och börja socialisera med grannarna.