fyra

Som om den hade hållit sig i några månader för att det skulle bli extra skönt när den väl gav efter, ramlar snön ner och ner och ner. Den ramlade när jag somnade igår, nu ramlar den fortfarande. Men om det är det som ska till för att man ska få sitta i bara linne på balkongen och känna solen pirra under huden någon gång, vem är jag att invända? Så fort vintern rasat ut ur våra fjällar och ni vet, azurskiftande berg och halvutspruckna vattenfåglar följa bäckens dans till klarnad sjö, då är det jag som sitter och knarkar sol med en drink i ena handen och en bok i den andra.

Tanken på hur bra det kommer att bli ter sig ganska ofta som en belöning i sig. Det är därför jag kan njuta av att ha långdistansförhållanden där fokus mest ligger på nästa gång man ses, eller gå omkring kissnödig för att det blir skönare att kissa om man väntar. Ska man gå freud på mig, så går det hela att hänföra till mina ganska sugiga skolår, när jag mest gick omkring och väntade på att bli vuxen och allt skulle bli bra. Ni vet hur det är med överlevnadsstrategier, de känns efter ett tag ganska bekanta och nästan njutbara, och om jag ska fortsätta min analys så väntar jag alltid på något.

Jag har förstått att alla inte är lika väntsamma. Min syster ringde häromdagen och rabblade något som i extraherad form kan ha sett ut såhär: "Hallå vad är det du räknar ner till, vad är det som händer på tisdag, alltså du förstår inte, normalt folk klarar av att vänta men jag gör inte det, jag mår fysiskt dåligt, vad är det som händer, snälla säg då". När hon pratar smattrar det, för hon är Kristina Lugns totala motsats och knökar in tusen ord på en minut, så läs ovanstående i charmerande kulsprutetappning.

Att vänta är faktiskt en konst, har jag sedermera insett. Inte bara är det så att alla inte klarar av det, det krävs också att man har en viss insikt i vad man bör ta sig för medan man väntar, för att väntan ska vara av produktivt slag. Väntar man på att högstadiet ska ta slut, kan man antingen driva omkring och tjuvröka och skriva fula tags på pensionärsbänkarna, eller ta sig en objektiv titt på sin väntan och fundera på vad man kan göra som bäst gagnar en när man väl har slutat vänta. Själv kom jag fram till att det bästa var att plugga och spela piano, så att jag när allt blev klart kunde utbilda mig till vad jag ville och spela små sonetter på min fritid. Sonetter har det varit tunnsått med, men jag tycker ändå att jag hade en poäng. En dag ska jag skriva en självhjälpsbok om hur man bäst bär sig åt för att vänta med behållning.

Jag snackar som ni har märkt jämt om att skriva självhjälpsböcker. Nu när jag har haft tandställning har jag till och med leendet som krävs för att få sitta på framsidan och statuera hälsosamt exempel, så det är bara en tidsfråga. Hur man väntar utan att sega, ska de heta, och ensamhet för dummies - hur man fixar att vara ensam fastän man inte trodde att man kunde. Där i hyllan, leende på mina framsidor, ska jag glana på de andra självhjälpsböckerna, de som heter typ förhållanden för dummies - hur man fixar att ha ett helt vanligt förhållande fastän man inte trodde att man kunde. "Trams", ska jag tänka, "som om det över huvud taget gick".

Jag har lagt tanken på is, att ha ett långt, lugnt och vardagligt förhållande med någon som bor i samma land som jag och som är helt oproblematisk vad gäller lynne, erfarenheter, könsidentitet och inställning till förhållanden. Fyra av fem kan jag uppnå på sin höjd. Det stör mig inte, utan gör mig ganska livad. Det kanske inte är meningen att man ska, att jag ska, gå hand i hand på IKEA, välja gardiner bland de andra paren och i modest ton dividera om huruvida gardinen Wilma går ton i ton med mattan vi har hemma. Det kanske är meningen att jag ska blanda min enastående tillvaro här med nedslag i Thessaloniki och resor till Kuba och Indien, klättra i berg, lära mig språk, vila på stränder, lyssna på livshistorier och högljudda syrsor, sy korsetter i Barcelona och skriva böcker i Kenya. Ingenting kanske å andra sidan är meningen, och när jag minst anar det hoppar det upp, det lugna, vardagliga förhållandet, och biter mig i skinkan tills jag börjar tycka att det är ganska behagligt.

Poängen var att det är roligare om man gör det bästa av sin väntan, vad man än väntar på. Själv har jag skrivit blogg nu en stund, och se! Solen kom fram och snön börjar smälta i lyckotårar på taken.