jag har hört att schlagerblogg är det nya modeblogg

Förtydligande på begäran: Uppropet i föregående inlägg gäller alltså allt som händer i hela landet runt 8 mars, och framför allt sådant med en eller annan queerkoppling. Vill man ha en intervju eller en artikel om något specifikt inför 8 mars så kan det mycket väl hända att jag kan fixa det också. sara@qx.se.

Jag missade de två föregående deltävlingarna i Melodifestivalen eftersom jag befann mig i Thessaloniki och tittade på hål och stenar, så därför hade jag som ett duktigt homo tänkt analysera dagens deltävling ordentligt. Tyvärr hittade jag inget att analysera (öh typ rätt låtar gick vidare, jag har glömt de flesta, alla Linda Bengtzings schlagertitlar rimmar på varandra), utan kommer härmed istället med en allmän reflektion om mig själv. Jag har alltid sett mig som en medelmåttigt schlagerkunnig person men jag har fått inse att det bara beror på att jag i min omedelbara närhet har två hängivna schlagerflator som puttar ner mig till falangen halvintresserade. Ungefär på samma sätt som jag med mina 160 cm är ganska lång, i och med att alla mina mostrar och ex är småfolk på 158. I själva verket kan jag både hela texten till "Sommaren som aldrig säger nej" och vet precis när man kan förvänta sig en tonartshöjning i "Det finns en morgondag". (Å andra sidan har jag inte en susning om vem som kom sjua 1988 och jag kan inte en enda textrad ur "livet är ett träd", sådant som ska till om man ska kunna kalla sig hardcore.)

I Sverige är det inte helt nördigt att kunna saker om melodifestivalen – åtminstone inte grundläggande fakta som vad Carola hade på sig 1983 – men intresset i övriga Europa är lika med noll. Brukar folk säga alltså, men efter noggrann forskning i Grekland och Rumänien vet jag att det inte stämmer. I Rumänien har jag ett forskningsunderlag på en (1) person, och om mina resultat är tillförlitliga bryr sig 100% av befolkningen inte om tävlingen över huvud taget och förstår inte ens när jag gör kulturella referenser till Rumäniens egna bidrag i tävlingen. ”What do you mean, Eurovision? Oh that stupid contest”, säger de trött, för oftast är de trötta, för det är inte så lätt att leva i Rumänien, och helst vill de hitta ett sätt att flytta till Grekland precis som sina kusiner.

I Grekland är de däremot lika hysteriska som i Sverige och jag har hört flera vittnesmål om landssorgen och den nationella skammen som drog över landet efter att Michalis Rakintzis med S.A.G.A.P.O på något sätt hade fått äran att representera landet 2002. Vi kan alltså härmed konstatera att exakt 50% av det övriga Europa tar tävlingen på fullaste allvar, medan 50% inte bryr sig ett skit utan tänker mer på hur de ska kunna lämna landet och komma till ett land där folk bryr sig mer om Eurovision Song Contest. Fast det är inte det de är ute efter alltså, utan själva flärden som leder till en fokusering på slika ytliga nöjen.

Nu inrikes. Jag har haft träningsvärk i benen och känt mig som en Joggare hela dagen, fast utan att direkt jogga alltså. Det som har gjort att jag har känt mig duktig, har varit att jag faktiskt ville jogga men inte fick, eftersom man inte ska hålla på och motionera när man har ont i halsen. ”Äsch”, har jag muttrat och skakat bekymrat på huvudet precis som jag tror att riktiga joggare gör när de inte får jogga. Träningsvärken har givit mig en viktig insikt – jag behöver inte åka till min systers förort och gå på hennes lokala gym för att kunna motionera, det räcker med en väg. Baskunskap, säger ni, revolutionerande insikt säger jag.