mer om hetero

När jag nu har gett mig in på att försöka komma underfund med det här med hetero, känner jag mig ungefär som nyflatan som ovetande om diskurs och ömma tår häver ur sig "men jag förstår inte de här manliga flatorna liksom, är man lesbisk är man väl en tjej som vill ha en tjej". Eller inte ens nyflatan förresten, hon får ändå legitimitet utifrån sin attraktion till det täcka könet. Vem är jag att analysera heterosexualitet, blott en lesbian med en fascination över hur det fungerar på andra sidan. Med detta i åtanke:

Ju mer jag har plockat isär och ihop, desto fler små bitar hittar jag som hör ihop med heterosexualiteten. Hade jag undersökt lesbianism hade jag hittat samma slags bitar fast inte likadana, och precis som den heterosexuella diskursen inte på något vis förklarar hur alla heterosexuella är, förklarar inte den lesbiska hur alla flator är. Men det är ändå intressant att se alla byggstenarna, de där som bygger slotten som man lätt får för sig att man ska bo i.

Som det där att killar ska ha kort hår och tjejer långt, såvida man inte är massaj. Och att massor av killar med kort hår kan bli helt kollriga av att tjejerna viftar med sitt långa, vilket på sitt sätt blir en sexualiserad manifestation av ett kulturellt litet påfund som hjälper till att göra män och kvinnor olika. Mycket av det som håller igång heteronormativiteten är ju sånt som håller isär män och kvinnor och på diverse intrikata sätt förklarar att män och kvinnor kompletterar varandra. Som om det inte räckte med att folk fick kåtslag bara av att se varandra, som om det krävdes en massa extra bling-bling för att lura in folk i heterosexualitet.

En gång i tiden såg man inte alls på män och kvinnor som fundamentalt olika, en gång i tiden var det inte ens säkert att alla hade ett av två kön, i vissa kulturer finns det tre, en gång i tiden sågs kvinnan mest som en sämre version av mannen och inte alls som hans motsats och en gång i tiden var lockiga peruker det manligaste man kunde tänka sig. Inte gjorde det att folk slutade föröka sig. Uppenbarligen finns det män som attraheras av kvinnor och kvinnor som attraheras av män i helt naket tillstånd och utan tillstymmelse till slagborr eller motorcykel. Som en påpasslig kommentator härom inlägget påpekade, kan man som heterosexuell helt utan tidsbundna porrfasoner "klampa fram på breda fötter och känna sig som urkvinnan som åtrår urmannen". Och det är ju där det på något sätt kommer till kritan. Det kulturella bling-blinget och alla erbjudna roller med tillhörande poserande, förförande och annat som samspelar för att bygga kittlande olikheter och maktobalanser (som i sovrumssammanhang för mig är en heeelt annan deal än när de manifesteras utanför hemmets passionerade vrå), det fascinerar mig och väcker min nyfödda heteroantropolog. Det är nästan lite förbjudet kittlande, för här är vi homo, här raljerar vi över porr och går i taket över förlegade butch-femme-konstellationer minsann. Men när jag klär av julgranen (heteronormativiteten har här alltså förärats metaforen julgran) och hittar stammen och barren, det är då jag kommer på att jag visst inte kommer längre än till fascination. Urkvinnan som åtrår urmannen, det kan aldrig vara jag. (Inte för att man någonsin ska säga aldrig, men osannolikt känns ändå som ett ord i rätt sammanhang.)

Jag visste alltså allt det här för länge sedan. Jag kan säga heteronormativitet, heterosexuell matris och tvåkönsmodellen, jag har läst mina genuskurser och haft mina källardiskussioner. Men det pågår ett generationsskifte hos mina inre genusanalytiker - från de gamla hardcore som ilsket och i ren homomanifestation kastade sig över allt som luktade hetero för att göra upp med det förflutna, till de där helt andra som med queera skor på fötterna trampar runt en låda hetero som de hittade på stan och muttrar till varandra: voffo då då?