noll

En sak man kan få lära sig när man läser litteraturvetenskap är att saker och ting ska börja som de slutar. Återknytning, kallas det och för ett tydligt exempel går det bra att läsa min senaste krönika i QX aprilnummer. Min blogg började, som ni förstås alla minns, med att jag i februari 2006 satt i min anonymitet och yvdes över min nya tatuering. När jag nu avslutar Brudens blogg om brudar är det med ett ode till min tatuering anno 2008.

Faust blev det inte så mycket av, jag hann bara glana på min litteraturhistoria mellan det att vi avhandlade huruvida sadism med nödvändighet är sexuell, varför folk får för sig att påstå att alla är bisexuella samt hur det känns att vara ett freak när man växer upp och sedan plötsligt inse att det finns fler freaks i världen. Nu är ugglan färdig och bruden halvfärdig (hon ser lite skum ut nu men jag har blivit försäkrad om att hon kommer att bli snygg), träden ofärdiga men man kan skönja slutresultatet när man kisar och ler. När man kisar skönjer man alltså slutresultatet, det är därför man ler.

En naken brud och lite träd, säger kanske folk med tomma ögon och jag säger nej, det är ju livet och allt om hur man lever det. Det är Norrland och frestelserna, lockelsen, Grekland, skogen man går vilse i så många gånger att man till slut känner igen sig, slutsatserna man drar och klokskapen som dårskapen till slut för med sig om man bara är lite uppmärksam. Jaha, säger kanske de, ja hon har ju snygga bröst. Ja just det, säger jag, bröst också. Allt ungefär som den där bloggen jag skrev en gång.

För ett år sedan var det ganska många som kom fram till mig och sa ”det är ju du som är Bruden!”. Nu har folk övergått till att säga (i den mån de säger något) ”det är ju du som är Sara Lövestam”, vilket strängt taget stämmer lite bättre. Jag har tagit fasta på denna identitetsförskjutning och smäller härmed upp dörrarna till Sara Lövestams blogg. Tänker ni dra paralleller till hur Häcktet blev Klubb Intern, som ett tag bara var Bysis och som nuförtiden är The Spot, men som ändå liksom fortsatte vara samma sak - ja vem är jag att hindra er?

Men hur mycket man än kan hävda att det inte är en stor grej alls, att jag bara byter adress och färg (äntligen) och att det fortfarande är samma brud som bloggar blogg med samma språk och samma sorts resonemang, så kan jag inte komma ifrån känslan av att jag härmed sätter punkt för en epok. Jag vet inte hur ni känner, men för mig har Brudens blogg blivit något större än jag någonsin hade planerat. Har ni varit med ett tag så vet ni precis vad jag menar. Som ett ordentligt bokslut har jag därför planerat ett bok-slut och sett till att Brudens blogg om brudar från och med nu finns att köpa som pocket på Vulkan. För varje person som köper den, kommer jag att le stort och känna mig omåttligt smickrad.

Jag har delat upp boken i två, brudens hemliga och brudens ohemliga, för tydligen har jag skrivit helt sjukt mycket blogg under de här två åren och det kom en naturlig gräns när jag kom ut som Bruden i februari 2007. Brudens hemliga handlar om garderober, nyutkomna lesbianer/nyfödda sparrisar, singelliv, mitt eget harvande i bruddjungeln och knarkande av brudhud (inklusive flera inlägg som jag raderade från bloggen när jag kom ut). I Brudens ohemliga finns sånt som tiden efter bloggarderoben, resan till Lesbos, mina queera dilemman, klokskap och dårskap om singellivet, Rumänien, Grekland och allt annat fram till nu.

(Generellt vad gäller Vulkan, rekommenderar jag att köpa flera böcker på samma gång eller gå ihop med någon annan som också vill köpa, för att reducera portoavgiften så mycket som möjligt.)

Det ekar i lokalen när jag tar min sista låda under armen och flyttar till http://www.saralovestam.se/. Men jag har redan tjuvstartat på min nya blogg och jag är redo att vinka ajö. Med mina egna exemplar av hemliga och ohemliga i bokhyllan, som ett oförglömligt kapitel av mitt liv, och kanske några av era också.

Ps. Jag blir ju förstås väldigt glad om ni kommer ihåg att ändra era länkar till http://www.saralovestam.se!