och godnatt

[framför Let's Dance, där programledare och jury kallar manliga dansare för manliga och kvinnliga för kvinnliga och utgår från att det är komplimanger, samt där de när de ska promota tävlingens enda kvinnliga deltagare som återstår, säger att nu måste männen också börja rösta]
Tofflan: För det är ju helt klart bara tjejer som röstar på killar och tvärtom?
Jag: Tänk att det finns folk som helt lever i enlighet med könsnormer sådär.
Tofflan: Öh?
Jag: Jamen som sitter och tänker såhär att "ja han är allt manlig den där Matte, och så kvinnlig den där Karin är, och jag skulle gärna vilja vara som Karin och jag skulle gärna ha en sån som Matte, för han är så manlig och hon är så kvinnlig och det stämmer så väl med min känsla av hur det borde vara".
Tofflan: Ja shit... Det hade jag förträngt.

Heteronormativitet, står det ganska ofta i foldrar och informationsmaterial som många slutar läsa när de fastnar på ett ord som luktar akademiskt hittepå. Om man inte orkar googla men ändå är intresserad av en definition, kan man titta på Let's Dance för en levande illustration av begreppet. Du behöver inte ens lära dig vad "polarisering av kön" eller "manifesterande av könsordning" betyder eller hur du kan säga dem i en mening, du kan bara säga "fan vad de pratar om hur manliga dansarna är hela tiden".

Egentligen är min poäng något väldigt luddigt som skulle kunna göras någorlunda konkret, om hur kön är så självklart uppdelat hos så många på så många plan, och hur jag ibland slås av hur avvikande min egen uppfattning är. Min uppfattning, och mina fränders i den queera, spretiga diskursen, queerspretet, de spretqueera.

I huvudet hör jag mitt eget resonemang tona ut i pömsenhet och tankar om täcke och kudde, så läs följande stycke som om det tonades ned och blev mer och mer sövande:

Jag har liksom aldrig lyckats stå på riktigt god fot med de där könsbeskrivningarna, könsuppdelningarna, könspolariseringen och dikotomiseringen. Och kön går in i genus och genus går in i omgivningen och omgivningen går in i den mänskliga socialiseringen och katten på råttan och råttan på repet, så jag hamnar oftast i stormens öga, min egen lilla inre storm som går ut på att kön är jätteviktigt, för det har hjälpt mig att definiera vad jag absolut inte tänder på och vad jag absolut tänder på, vilket är viktigt för identifikationen i just det här samhället, och kön är samtidigt jätteoviktigt och en flytande skala och så fort någon kallar mig kvinna vill jag fräsa "hur menar du då", men jag äger både stay-ups och stilettklackar för på ett fetischistiskt plan någonstans är jag helt med på idén att vara Überkvinnan Ursula, går jag å andra sidan ut med mascara känner jag mig plötsligt alldeles för bekönad för man kan inte välja att utstråla ett kön ena minuten och släcka taxiskylten i nästa, och bla bla och (zzzz) och när jag tänker på det gör de uppror, alla mina inre flickor och pojkar, mina okönade och flerkönade, och jag tänker att man måste få vara allt och inget på samma gång, välja själv vad man är och när, och vad det hade med Let's Dance att göra har vi för länge sedan glömt, och godnatt.