studium av heterosexualiteten

På senaste tiden har jag studerat heterosexualitet som aldrig förr. Hur tänker man som heterosexuell, hur kan man tänkas känna, vilken slags attraktion är det från båda håll, vad skapar den här olikheten i kön för dynamik mellan en kvinna och en man som är tillsammans?

Min egen relation är ute och flyter mellan definitionerna. Eftersom Trollet är ett slags mellanting, är vi också det. Hon* är kortare än jag, har ljusare röst, längre hår, mjuk och fin personlighet, mjuk och fin hud, och ändå är det helt uppenbart för mig att hon inte är någon kvinna. Vilket förstås gör mig till Kvinnan i relationen, vad jag än tar mig för, för det är jag som råkar ha ett mentalt kön som sammanfaller med mitt biologiska. En ny erfarenhet alltså, och ibland ganska gammal. Så fort det hela snuddar vid något som påminner om det heteroliv jag en gång levde och längtade från, sparkar jag bakut och vill bara spela damfotboll, snusa, raka huvudet och jobba på posten. Det händer förvånansvärt sällan, men det händer.

Man kan kanske undra vad som egentligen är skillnaden mellan att vara ihop med den här slags delikata blandningen av biologiskt och mentalt kön och att vara ihop med en snubbfödd snubbe med snubbdelar, och det funderar jag också över. Jag har kommit fram till att det är ungefär som med pizza. Pizza med basilika och oregano - mumma. Oregano med oregano och oregano - inte fullt så frestande.

I vilket fall som helst, så är det vår svävande relation som har givit mig anledning att fundera över det här med hetero. Ska jag vara ärlig så är det första gången jag har förstått anledningen till att män och kvinnor över huvud taget dras till varandra. Förra gången jag försökte komma underfund med heterosexualiteten, var jag desperat efter att platsa i den och alla mina abnormaliteter knipsade jag av med sekatören så att blodet sprutade, eller tryckte tillbaka in i mallen med våld. Nu sitter jag på mitt moln av homoidentitet och queerrelation och studerar allting uppifrån, och se så platt mallen var! Som en pepparkaksform ligger den långt där nere och är inte farlig alls, jag kan följa dess konturer med blicken och fascineras över hur den ser ut, hur den kopplar ihop män och kvinnor utifrån ett enkelt system av plus och minus, hur den kan ge män en känsla av att vara Riktiga Män, kvinnor en känsla av att vara Riktiga Kvinnor och får dem att njuta av den trygga vetskapen.

Om nu transvestiten Krister eller dominan Violetta, eller någon med lindrigare avvikelser än så, å det bestämdaste vill opponera sig mot min beskrivning av heteromallen, och säga "kolla vi är också heterosexuella men inte passar vi in i någon mall", så vill jag bara säga att det är ju det jag säger. Den är liten, pepparkaksformen, heterosexualitet allena räcker inte som inträdesbiljett.

Åter till min fascination över heterosexualiteten. Jag kan numera se på teve och se ett heteropar kurtisera varandra, och först tänker jag kanske "boooring" men så stimuleras plötsligt min antropologiska ådra och jag vill gå in i deras hjärnor, särskilt brudarnas, för att se vad det är de egentligen känner. Männen är lättare att förstå sig på, jag har förstått sedan jag var elva år varför man vill få en kvinna att skälva, njuta och överlåta kontrollen över hela sin kroppsliga lycka i ens händer, men brudarna? Gillar de verkligen att hålla på och kråma sig, posera, vara Kvinnan och spela på allt en brud någonsin kan spela på för att få någon på andra sidan att bli till sig av åtrå. Mina undersökningar och personliga erfarenheter av ett förhållande mittemellan allt har givit mig ett något överraskande svar: Troligen.

*Ber att få upprepa, för ordningens skull, att det är Trollet själv som säger "hon" om sig själv, om än i strid med sin egen uppfattning om vad hon är. Samt att hon samtycker till alla mina offentliga utredningar av vårt samliv.