noll

En sak man kan få lära sig när man läser litteraturvetenskap är att saker och ting ska börja som de slutar. Återknytning, kallas det och för ett tydligt exempel går det bra att läsa min senaste krönika i QX aprilnummer. Min blogg började, som ni förstås alla minns, med att jag i februari 2006 satt i min anonymitet och yvdes över min nya tatuering. När jag nu avslutar Brudens blogg om brudar är det med ett ode till min tatuering anno 2008.

Faust blev det inte så mycket av, jag hann bara glana på min litteraturhistoria mellan det att vi avhandlade huruvida sadism med nödvändighet är sexuell, varför folk får för sig att påstå att alla är bisexuella samt hur det känns att vara ett freak när man växer upp och sedan plötsligt inse att det finns fler freaks i världen. Nu är ugglan färdig och bruden halvfärdig (hon ser lite skum ut nu men jag har blivit försäkrad om att hon kommer att bli snygg), träden ofärdiga men man kan skönja slutresultatet när man kisar och ler. När man kisar skönjer man alltså slutresultatet, det är därför man ler.

En naken brud och lite träd, säger kanske folk med tomma ögon och jag säger nej, det är ju livet och allt om hur man lever det. Det är Norrland och frestelserna, lockelsen, Grekland, skogen man går vilse i så många gånger att man till slut känner igen sig, slutsatserna man drar och klokskapen som dårskapen till slut för med sig om man bara är lite uppmärksam. Jaha, säger kanske de, ja hon har ju snygga bröst. Ja just det, säger jag, bröst också. Allt ungefär som den där bloggen jag skrev en gång.

För ett år sedan var det ganska många som kom fram till mig och sa ”det är ju du som är Bruden!”. Nu har folk övergått till att säga (i den mån de säger något) ”det är ju du som är Sara Lövestam”, vilket strängt taget stämmer lite bättre. Jag har tagit fasta på denna identitetsförskjutning och smäller härmed upp dörrarna till Sara Lövestams blogg. Tänker ni dra paralleller till hur Häcktet blev Klubb Intern, som ett tag bara var Bysis och som nuförtiden är The Spot, men som ändå liksom fortsatte vara samma sak - ja vem är jag att hindra er?

Men hur mycket man än kan hävda att det inte är en stor grej alls, att jag bara byter adress och färg (äntligen) och att det fortfarande är samma brud som bloggar blogg med samma språk och samma sorts resonemang, så kan jag inte komma ifrån känslan av att jag härmed sätter punkt för en epok. Jag vet inte hur ni känner, men för mig har Brudens blogg blivit något större än jag någonsin hade planerat. Har ni varit med ett tag så vet ni precis vad jag menar. Som ett ordentligt bokslut har jag därför planerat ett bok-slut och sett till att Brudens blogg om brudar från och med nu finns att köpa som pocket på Vulkan. För varje person som köper den, kommer jag att le stort och känna mig omåttligt smickrad.

Jag har delat upp boken i två, brudens hemliga och brudens ohemliga, för tydligen har jag skrivit helt sjukt mycket blogg under de här två åren och det kom en naturlig gräns när jag kom ut som Bruden i februari 2007. Brudens hemliga handlar om garderober, nyutkomna lesbianer/nyfödda sparrisar, singelliv, mitt eget harvande i bruddjungeln och knarkande av brudhud (inklusive flera inlägg som jag raderade från bloggen när jag kom ut). I Brudens ohemliga finns sånt som tiden efter bloggarderoben, resan till Lesbos, mina queera dilemman, klokskap och dårskap om singellivet, Rumänien, Grekland och allt annat fram till nu.

(Generellt vad gäller Vulkan, rekommenderar jag att köpa flera böcker på samma gång eller gå ihop med någon annan som också vill köpa, för att reducera portoavgiften så mycket som möjligt.)

Det ekar i lokalen när jag tar min sista låda under armen och flyttar till http://www.saralovestam.se/. Men jag har redan tjuvstartat på min nya blogg och jag är redo att vinka ajö. Med mina egna exemplar av hemliga och ohemliga i bokhyllan, som ett oförglömligt kapitel av mitt liv, och kanske några av era också.

Ps. Jag blir ju förstås väldigt glad om ni kommer ihåg att ändra era länkar till http://www.saralovestam.se!

ett

Vi har gått från vår till vinter och i morse bytte jag och Tofflan påskäggen mot risgrynsgröt, för när vädret är förvirrat är det ingen idé att mopsa sig. Nu ska jag pulsa genom snön och åka genom drivorna till stan och min tatuerare. På torsdag har jag tenta i renässans, klassicism och förromantik och jag har räknat ut att medan tatueringsnålen gnuggar, gnuggar, gnuggar måste jag sitta och läsa Faust för att komma ifatt. Vi får se hur det går.

Jag vet inte om ni har märkt det, men Miami Ink har bytts ut mot LA Ink, vilket är ungefär som att skippa ärtsoppan och gå direkt på pannkakorna. Kat och brudarna varenda söndag, och det är till och med på en gratiskanal. I senaste avsnittet är det någon snubbe som säger att en tatuering är som att skära sönder huden med ett rakblad och sedan strö något frätande i såren. Som tjej föreställer jag mig att man har ett litet försprång i det där med smärttröskel - flera av våra kroppsfunktioner går liksom ut på att göra ont, medan smärta för killar borde vara mer av en konsekvent signal om att något är fel - men det är ändå inte helt behagligt. Särskilt när det ska skuggas och fyllas i, och nålen gräver i samma kvadratcentimeter hud i evigheter. Mina knep går ut på att fokusera på den hudsnutt som alldeles nyss blev tatuerad och tänka på hur skönt det är att nålen inte är där och nafsar längre, samt att tänka på hur fint det blir just där hon tatuerar nu. I kväll får vi veta om det också kan vara en taktik att läsa Faust.

två

Folkbildning hörde en gång i tiden till den här bloggens grundpelare och nu känner jag åter att jag inte längre kan tiga. Frågorna är för många, osäkerheten för stor. Människorna behöver en ledare, någon som kan ge dem svaren.

Min första googlare undrar "Hur beräknas penis omkrets?"
Om vi utgår från att mätobjektet är någorlunda runt, kan vi med en enkel uträkning och ett smärre kirurgiskt ingrepp avgöra omkretsen. Gå för säkerhets skull till en etablerad piercare med gedigen erfarenhet och sterila instrument, och gör en piercing rakt igenom organet. Mät sedan med en sticka hålets längd, och multiplicera med π. Π uttalas pi och är en benämning på ett transcendellt tal (vilket väldigt enkelt kan förklaras med att att pi inte är lösning till någon polynomekvation med heltalskoefficienter) som i vardagligt tal uttalas "ungefär tre komma fjorton". Voila, nu har du din omkrets och kan införliva den i ditt chattnamn på Qruiser!

Nästa googlare dras med ett annat dilemma. "Hur ska jag göra. Vill ha den där bruden asså."
Mitt råd är att göra intressanta saker och förkovra dig tills du är så inne i din förkovring att du nästan har glömt bort hur mycket du vill ha den där bruden. Köp nya skor och känn dig som en gud. Ta din förkovring och dina skor och gör en elegant passage i hennes liv. Ge henne en ärlig komplimang och intressera dig för vad hon gör och vem hon är. Gå vidare om hon inte fastnar. Tofflans råd är att bli ihop med någon annan, enligt etablerade teorier om förbjuden frukt.

"Varför tänker man som man gör" undrar vår tredje googlare. Och där beror det ju lite på om man är Gudrun Schyman eller Rigmor Robert, de har lite olika ingångar till det där. Det blir också lite olika om du frågar dig varför man kryddar sin köttfärslimpa på ett visst sätt, eller varför man kallar varandra bögjävel i omklädningsrummet. Ett tips kan vara att begränsa din sökning.

Pi sägs förresten heta pi för att det är den inledande bokstaven i περίμετρος (perimetros), som betyder omkrets. Men det är inte vetenskapligt belagt, så man kan sväva ut i teorier om vad som helst. Penis heter till exempel πέος (peos) och möjligheten finns alltså att vår googlare är en del i en lång tradition som föranlett matematiska grubblerier och sömnlösa nätter hos Anaxagoras, Arkimedes och andra pi-grubblare genom historien. Teorin motsägs av att könsorgan inte hör till det mest geometriskt regelbundna man kan finna. Πασούμι (pasoumi) betyder toffla, men det blir svårt att hitta en hållbar koppling mellan Tofflan och bruket av pi som talsymbol, även om de naturligtvis förenas av en viss gemensam komplexitet. Tills vidare går vi med på den ursprungliga teorin.

tre

Påskaftonen har jag firat genom att åka till mamma och spela klezmer med min frejdiga familj. Vi diskuterade Judas karaktär och dukade med alla gipsäggkoppar och hemtäljda tuppar vi någonsin har pysslat ihop, så det är lugnt att säga att jag har fullgjort mina påskliga plikter. Sedan dess har jag gjort champinjoncrêpes och deltagit i en telefonkonversation om huruvida det kan anses kinky att ha ett one-night-stand mitt i veckan, en diskussion som utmynnade i en diplomatisk slutsats om att kinky är ett relativt begrepp, och sedan har jag inte gjort något mer. Ändå är klockan redan läggdags. Långfredag har jag hört talas om, men kortlördag?

fyra

Som om den hade hållit sig i några månader för att det skulle bli extra skönt när den väl gav efter, ramlar snön ner och ner och ner. Den ramlade när jag somnade igår, nu ramlar den fortfarande. Men om det är det som ska till för att man ska få sitta i bara linne på balkongen och känna solen pirra under huden någon gång, vem är jag att invända? Så fort vintern rasat ut ur våra fjällar och ni vet, azurskiftande berg och halvutspruckna vattenfåglar följa bäckens dans till klarnad sjö, då är det jag som sitter och knarkar sol med en drink i ena handen och en bok i den andra.

Tanken på hur bra det kommer att bli ter sig ganska ofta som en belöning i sig. Det är därför jag kan njuta av att ha långdistansförhållanden där fokus mest ligger på nästa gång man ses, eller gå omkring kissnödig för att det blir skönare att kissa om man väntar. Ska man gå freud på mig, så går det hela att hänföra till mina ganska sugiga skolår, när jag mest gick omkring och väntade på att bli vuxen och allt skulle bli bra. Ni vet hur det är med överlevnadsstrategier, de känns efter ett tag ganska bekanta och nästan njutbara, och om jag ska fortsätta min analys så väntar jag alltid på något.

Jag har förstått att alla inte är lika väntsamma. Min syster ringde häromdagen och rabblade något som i extraherad form kan ha sett ut såhär: "Hallå vad är det du räknar ner till, vad är det som händer på tisdag, alltså du förstår inte, normalt folk klarar av att vänta men jag gör inte det, jag mår fysiskt dåligt, vad är det som händer, snälla säg då". När hon pratar smattrar det, för hon är Kristina Lugns totala motsats och knökar in tusen ord på en minut, så läs ovanstående i charmerande kulsprutetappning.

Att vänta är faktiskt en konst, har jag sedermera insett. Inte bara är det så att alla inte klarar av det, det krävs också att man har en viss insikt i vad man bör ta sig för medan man väntar, för att väntan ska vara av produktivt slag. Väntar man på att högstadiet ska ta slut, kan man antingen driva omkring och tjuvröka och skriva fula tags på pensionärsbänkarna, eller ta sig en objektiv titt på sin väntan och fundera på vad man kan göra som bäst gagnar en när man väl har slutat vänta. Själv kom jag fram till att det bästa var att plugga och spela piano, så att jag när allt blev klart kunde utbilda mig till vad jag ville och spela små sonetter på min fritid. Sonetter har det varit tunnsått med, men jag tycker ändå att jag hade en poäng. En dag ska jag skriva en självhjälpsbok om hur man bäst bär sig åt för att vänta med behållning.

Jag snackar som ni har märkt jämt om att skriva självhjälpsböcker. Nu när jag har haft tandställning har jag till och med leendet som krävs för att få sitta på framsidan och statuera hälsosamt exempel, så det är bara en tidsfråga. Hur man väntar utan att sega, ska de heta, och ensamhet för dummies - hur man fixar att vara ensam fastän man inte trodde att man kunde. Där i hyllan, leende på mina framsidor, ska jag glana på de andra självhjälpsböckerna, de som heter typ förhållanden för dummies - hur man fixar att ha ett helt vanligt förhållande fastän man inte trodde att man kunde. "Trams", ska jag tänka, "som om det över huvud taget gick".

Jag har lagt tanken på is, att ha ett långt, lugnt och vardagligt förhållande med någon som bor i samma land som jag och som är helt oproblematisk vad gäller lynne, erfarenheter, könsidentitet och inställning till förhållanden. Fyra av fem kan jag uppnå på sin höjd. Det stör mig inte, utan gör mig ganska livad. Det kanske inte är meningen att man ska, att jag ska, gå hand i hand på IKEA, välja gardiner bland de andra paren och i modest ton dividera om huruvida gardinen Wilma går ton i ton med mattan vi har hemma. Det kanske är meningen att jag ska blanda min enastående tillvaro här med nedslag i Thessaloniki och resor till Kuba och Indien, klättra i berg, lära mig språk, vila på stränder, lyssna på livshistorier och högljudda syrsor, sy korsetter i Barcelona och skriva böcker i Kenya. Ingenting kanske å andra sidan är meningen, och när jag minst anar det hoppar det upp, det lugna, vardagliga förhållandet, och biter mig i skinkan tills jag börjar tycka att det är ganska behagligt.

Poängen var att det är roligare om man gör det bästa av sin väntan, vad man än väntar på. Själv har jag skrivit blogg nu en stund, och se! Solen kom fram och snön börjar smälta i lyckotårar på taken.

fem

Jo jag tänkte att vi skulle ge oss på en liten nedräkning. Vi kan börja på fem, och imorgon går vi över till fyra, och så fortsätter vi på det viset tills vi når nollpunkten. Enligt mina beräkningar infaller den på tisdag, så man kan ju tänka sig att jag har något särskilt planerat för den dagen.

Logiskt hade annars varit att räkna ned från fyra, så att nollpunkten hade infallit på måndag. Då ska jag ligga under nålen i sex timmar igen och känna det påtagliga förfärdigandet av min tatuering. Då kommer det bland annat att uppenbaras huruvida bruden på min hud faktiskt har en käke, vilket är svårt att tro just nu. Jag hoppas att hon har en, för hon är faktiskt ett skogsrå och behöver starka käkar för att krossa nötter och godtrogna mänskoben och annat sånt där som hon äter. Man kan kanske förledas av hennes väna yttre, att tro att hon mest sippar daggkåpor och slickar nektar, men tro mig, hon behöver en käke.

Imorgon säger vi fyra. Känner ni anspänningen?

det oundvikliga

Det har hänt. Alla tecken fanns där, det kom inte bara som ett brev på posten, utan det kom faktiskt ett brev på posten. Ändå tog det mig på sängen när det faktiskt hände. Kvällen innan hade jag sett på Xena. Det var ett tidigt avsnitt, ett där de lesbiska referenserna ännu känns en aning långsökta och där man fortfarande inte vet om Gabrielle kommer att stanna hos Xena eller bara vara en tillfällig följeslagare. Jag tänkte att jag alltid har gillat Gabrielle lite bättre, medan alla mina polare har varit mer inne på Xena, jag tänkte att Xena som karaktär har blivit mer intressant med åren, sånt tänkte jag och visste föga att det var vår sista kväll. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat. Kanske hade jag inte gått in i köket under reklampausen och gjort varma mackor med risk för att missa ett par minuter. Jag vet inte.

Nu är allt svart. På ettan är det rapport, på tvåan EM i simning. På fyran en actionfilm. Förutom det - flimmer.

Jag ringde direkt till Boxer, enligt min och Tofflans krisplan. Det var inte Robert som svarade, betryggande eftersom han inte finns, utan en brud som hade utrustats med en dator som först hängde sig och sedan inte fungerade. För att hoppa till slutet på den rafflande historien om mitt telefonsamtal till Boxers kundtjänst, blev jag inspelad och kreditprövad och nu är jag snart ägare till en Sagem ITD72, den heter det, boxen. Om tio dagar kommer jag att få tillbaka mina skvalkanaler och åter kunna recensera skräpteve. Dock misstänker jag att tio dagar utan trean och femman är tillräckligt för att man ska råka skaffa sig nya rutiner, ta upp umgänget med sina vänner, bli beroende av hälsosamma promenader och börja socialisera med grannarna.

mer om hetero

När jag nu har gett mig in på att försöka komma underfund med det här med hetero, känner jag mig ungefär som nyflatan som ovetande om diskurs och ömma tår häver ur sig "men jag förstår inte de här manliga flatorna liksom, är man lesbisk är man väl en tjej som vill ha en tjej". Eller inte ens nyflatan förresten, hon får ändå legitimitet utifrån sin attraktion till det täcka könet. Vem är jag att analysera heterosexualitet, blott en lesbian med en fascination över hur det fungerar på andra sidan. Med detta i åtanke:

Ju mer jag har plockat isär och ihop, desto fler små bitar hittar jag som hör ihop med heterosexualiteten. Hade jag undersökt lesbianism hade jag hittat samma slags bitar fast inte likadana, och precis som den heterosexuella diskursen inte på något vis förklarar hur alla heterosexuella är, förklarar inte den lesbiska hur alla flator är. Men det är ändå intressant att se alla byggstenarna, de där som bygger slotten som man lätt får för sig att man ska bo i.

Som det där att killar ska ha kort hår och tjejer långt, såvida man inte är massaj. Och att massor av killar med kort hår kan bli helt kollriga av att tjejerna viftar med sitt långa, vilket på sitt sätt blir en sexualiserad manifestation av ett kulturellt litet påfund som hjälper till att göra män och kvinnor olika. Mycket av det som håller igång heteronormativiteten är ju sånt som håller isär män och kvinnor och på diverse intrikata sätt förklarar att män och kvinnor kompletterar varandra. Som om det inte räckte med att folk fick kåtslag bara av att se varandra, som om det krävdes en massa extra bling-bling för att lura in folk i heterosexualitet.

En gång i tiden såg man inte alls på män och kvinnor som fundamentalt olika, en gång i tiden var det inte ens säkert att alla hade ett av två kön, i vissa kulturer finns det tre, en gång i tiden sågs kvinnan mest som en sämre version av mannen och inte alls som hans motsats och en gång i tiden var lockiga peruker det manligaste man kunde tänka sig. Inte gjorde det att folk slutade föröka sig. Uppenbarligen finns det män som attraheras av kvinnor och kvinnor som attraheras av män i helt naket tillstånd och utan tillstymmelse till slagborr eller motorcykel. Som en påpasslig kommentator härom inlägget påpekade, kan man som heterosexuell helt utan tidsbundna porrfasoner "klampa fram på breda fötter och känna sig som urkvinnan som åtrår urmannen". Och det är ju där det på något sätt kommer till kritan. Det kulturella bling-blinget och alla erbjudna roller med tillhörande poserande, förförande och annat som samspelar för att bygga kittlande olikheter och maktobalanser (som i sovrumssammanhang för mig är en heeelt annan deal än när de manifesteras utanför hemmets passionerade vrå), det fascinerar mig och väcker min nyfödda heteroantropolog. Det är nästan lite förbjudet kittlande, för här är vi homo, här raljerar vi över porr och går i taket över förlegade butch-femme-konstellationer minsann. Men när jag klär av julgranen (heteronormativiteten har här alltså förärats metaforen julgran) och hittar stammen och barren, det är då jag kommer på att jag visst inte kommer längre än till fascination. Urkvinnan som åtrår urmannen, det kan aldrig vara jag. (Inte för att man någonsin ska säga aldrig, men osannolikt känns ändå som ett ord i rätt sammanhang.)

Jag visste alltså allt det här för länge sedan. Jag kan säga heteronormativitet, heterosexuell matris och tvåkönsmodellen, jag har läst mina genuskurser och haft mina källardiskussioner. Men det pågår ett generationsskifte hos mina inre genusanalytiker - från de gamla hardcore som ilsket och i ren homomanifestation kastade sig över allt som luktade hetero för att göra upp med det förflutna, till de där helt andra som med queera skor på fötterna trampar runt en låda hetero som de hittade på stan och muttrar till varandra: voffo då då?

chupa

Med joggningen har en ny slags energi infunnit sig. Den gör konstiga saker med mig, som idag när jag på min vanliga joggingrunda - mer om det nya begreppet i min värld lite senare - skulle vika in på avtagsvägen till mitt hus men istället fortsatte rakt fram och joggade runt några extra hus. Eller som nu, när jag skulle sätta mig framför teven och äta godis men istället började städa i köket och käka nötter. Vi får se hur länge det håller i sig - en inställning som jag hittills bara har haft i förhållanden men som jag tänkte överföra på min nya, hälsosamma livsstil också för att inte få prestationsångest.

Som ett slags manifest för mig själv så att jag ska försöka att inte lägga ner joggningen, har jag idag köpt en knubbig mp3-spelare som är så liten att jag kan förvara den under nageln eller i en extra stor por. (Åh nej nu vilseleder jag åter alla stackars googlare som söker efter "lesbisk por") Nå inte fullt så liten, men tillräckligt för att jag ska kunna jogga omkring med den utan problem. Min gamla får man kånka omkring på i en ryggsäck, men den har plats för miljarder låtar och extra bra ljud. Nu sitter jag här och smeker mitt lilla runda tillskott, som en svart och fräsch liten telning till den stora ligger den i min hand och säger hej, jag är din nya vän, glöm alla krönikor och reportage du ska skriva i helgen, ägna all din lediga tid åt att läsa min bruksanvisning gång på gång trots att jag bara är begåvad med typ en enda knapp.

Min vanliga joggingrunda är ett begrepp jag aldrig tidigare har haft befogenhet att använda. Nu har jag redan joggat i två veckor och kan börja tala om min joggingrunda som ett statiskt fenomen. ”När jag var ute på min vanliga joggingrunda”, kan jag säga, ”kom jag plötsligt att tänka på att supa* översatt till spanska är samma ord som flaska på swahili och att alla mina förhållanden har fuckat upp sig på grund av vad som hände i det föregående, det vill säga: allt hänger ihop på outgrundliga sätt och slumpen är något som bara sker inom ramarna för hur det hänger ihop”. ”Kom du på det när du joggade”, kan du säga då, ”det var ju inte direkt revolutionerande”. ”Nej”, kan jag svara då, ”men kolla på min nya mp3-spelare, är den inte bedårande?”.

*reservation för att chupar (som också betyder suga) eventuellt bara används för superi på de ställen där jag har varit, upplys mig gärna!

sånt man tänker på i köket

Och så har jag funderat på det här med durkslag. Finns det egentligen något område där det är bättre med ett durkslag än en sil? Och varför heter det durkslag? När jag var liten och försökte reda ut vad "fula ord" betydde, hade durkslag definitivt kvalat in, tillsammans med burspråk, städskrubb och balja. Sil och durkslag, två så lika köksredskap, med två så olika namn. Det hela kräver förstås en grundlig googling eller vild spekulation, vi kör på det senare så jag inte googlar bort mig och glömmer att jag sitter och skriver blogg.

Min första teori är att de två olika namnen kommer sig av att silen härstammar från ett folkslag, och durkslaget från ett annat (eventuellt Tyskland), och att de båda folkslagen genom fredlig och ömsesidig beblandning har införlivat båda redskap i matkulturen. Resten av mina spekulationer är lite mer kreativa och inbegriper släktfejder och luriga jungfrur ("javisst ska alla silar ingå i hemgiften, men det här serru, det är ett durkslag") eller furstar vid namn Durke som uppskattade filtrering så mycket att man fick igenom en lag om att kalla alla silar för durkslag, den så kallade durkslaglagen, sånt. Men jag misstänker en variant på min första hypotes, att det bara är ett tyskt ord som vi tog till oss på den tiden då det var fint att vara tysk och alla gick omkring och sa rekryt och mauser för att få sig lite cred. Trist men troligtvis sant.

När vi ändå är igång, kan vi fundera över vad det är för skillnad mellan en sil, en sikt, ett filter och ett såll, och i förlängningen fascineras över allt vi människor har behövt sila för att ge upphov till en sådan flora av benämningar. Det silas inte så mycket i vardagen nu, kan man tänka och begrunda tanken på en tid då vi alla var tvungna att producera vår egen rågsikt.

Via ett långt tankehopp rörande svalda kameler och silade mygg: Mina blomflugor har blivit enormt slöa. Antingen har de försvagats genom inavel (se stureplan.se) eller så är det en ny och dummare variant som har tagit över sedan jag lyckades utrota de förra med dammsugaren. Dessa nya (eller genmuterade) flugor flyger långsamt rakt in i mina ögon, där de dör, eller sätter sig på mina mackor och trasslar in sig i tomatskivorna och dör, eller stannar upp mitt i luften av ren förvirring angående vilket håll de är på väg åt (se nya moderaterna) och dör. Det är ett under att artens fortbestånd fortsätter att fortbestå, men det gör det. Livets mirakel, kan man tänka då, och idag får mupparna illustrera det. (Varför? För att de påminner om inställningen hos mina nya flugor.)

och godnatt

[framför Let's Dance, där programledare och jury kallar manliga dansare för manliga och kvinnliga för kvinnliga och utgår från att det är komplimanger, samt där de när de ska promota tävlingens enda kvinnliga deltagare som återstår, säger att nu måste männen också börja rösta]
Tofflan: För det är ju helt klart bara tjejer som röstar på killar och tvärtom?
Jag: Tänk att det finns folk som helt lever i enlighet med könsnormer sådär.
Tofflan: Öh?
Jag: Jamen som sitter och tänker såhär att "ja han är allt manlig den där Matte, och så kvinnlig den där Karin är, och jag skulle gärna vilja vara som Karin och jag skulle gärna ha en sån som Matte, för han är så manlig och hon är så kvinnlig och det stämmer så väl med min känsla av hur det borde vara".
Tofflan: Ja shit... Det hade jag förträngt.

Heteronormativitet, står det ganska ofta i foldrar och informationsmaterial som många slutar läsa när de fastnar på ett ord som luktar akademiskt hittepå. Om man inte orkar googla men ändå är intresserad av en definition, kan man titta på Let's Dance för en levande illustration av begreppet. Du behöver inte ens lära dig vad "polarisering av kön" eller "manifesterande av könsordning" betyder eller hur du kan säga dem i en mening, du kan bara säga "fan vad de pratar om hur manliga dansarna är hela tiden".

Egentligen är min poäng något väldigt luddigt som skulle kunna göras någorlunda konkret, om hur kön är så självklart uppdelat hos så många på så många plan, och hur jag ibland slås av hur avvikande min egen uppfattning är. Min uppfattning, och mina fränders i den queera, spretiga diskursen, queerspretet, de spretqueera.

I huvudet hör jag mitt eget resonemang tona ut i pömsenhet och tankar om täcke och kudde, så läs följande stycke som om det tonades ned och blev mer och mer sövande:

Jag har liksom aldrig lyckats stå på riktigt god fot med de där könsbeskrivningarna, könsuppdelningarna, könspolariseringen och dikotomiseringen. Och kön går in i genus och genus går in i omgivningen och omgivningen går in i den mänskliga socialiseringen och katten på råttan och råttan på repet, så jag hamnar oftast i stormens öga, min egen lilla inre storm som går ut på att kön är jätteviktigt, för det har hjälpt mig att definiera vad jag absolut inte tänder på och vad jag absolut tänder på, vilket är viktigt för identifikationen i just det här samhället, och kön är samtidigt jätteoviktigt och en flytande skala och så fort någon kallar mig kvinna vill jag fräsa "hur menar du då", men jag äger både stay-ups och stilettklackar för på ett fetischistiskt plan någonstans är jag helt med på idén att vara Überkvinnan Ursula, går jag å andra sidan ut med mascara känner jag mig plötsligt alldeles för bekönad för man kan inte välja att utstråla ett kön ena minuten och släcka taxiskylten i nästa, och bla bla och (zzzz) och när jag tänker på det gör de uppror, alla mina inre flickor och pojkar, mina okönade och flerkönade, och jag tänker att man måste få vara allt och inget på samma gång, välja själv vad man är och när, och vad det hade med Let's Dance att göra har vi för länge sedan glömt, och godnatt.

3 mån fritt och fri startavgift

Jag har lyckats jobba om min irritation över att min hyresvärd tar bort trean och femman, till en viss entusiasm över att jag nu får välja kanalpaket med alla möjliga kanaler som jag aldrig har haft. Det känns nästan busigt, för i min familj har vi nöjt oss med vad vi får, aldrig köpt några extra kanaler och av ren asketisk uppfostran undvikit att se på dem även på hotell och hos kompisar, där de faktiskt existerar. Om vi nu har bott på hotell, troligare är att vi har campat i något dike med en transistorradio som enda underhållning - om man inte räknar gitarren och våra egna hemskrivna sånger, för jo, det finns sådana familjer och min är en av dem. Idylliskt har vi plockat kilovis med svamp och bär, alltid tillsammans, och skrapat bort myror från benen, suttit med termosar i tusen skogar och med gryningsljuset speglat i motorhuven sett bort mot de mystiska vägrestaurangerna över våra hembredda smörgåsar. Var det någon som sa familjen Flanders?

Jag är ganska nöjd över min uppväxt, som jag inte förstod var udda förrän jag märkte att det fanns folk som gick rakt in på vägkrogen när de blev hungriga på en europaväg (folk som inte ägde en termos, folk som hade köpfilmer och barbie, folk vars föräldrar svor), så om jag raljerar så är det på samma sätt som när heterosexuella stå-upp-artister raljerar över sina män. Men här sitter jag alltså nu och väljer kanalpaket med filmkanaler, det hade man aldrig kunnat tro.

Eftersom jag och Tofflan som ett par genomsnittliga lesbianer är tämligen svältfödda på identifikationskultur, funderade vi en stund på att ringa till alla teveleverantörer och fråga hur mycket lebbteve de sänder. Istället gjorde vi ett överslag och kom fram till att Private Spice eventuellt sänder så kallad girl-on-girl-action men troligtvis med 18-åriga blonda damer iklädda endast pumps, och att God Channel möjligen tar upp ämnet homosexualitet någon gång men att de kallar det sodomi och uttalar besvärjelser över det. Eftersom varken pumps eller besvärjelser är vår melodi tillräckligt för att betala 99 respektive 39 kronor i månaden, trotsade vi istället Roberts fula nuna och stannade på Boxer-paketet. På deras folder kunde vi bekräfta det vi alltid har misstänkt, ordet "fri" betyder inte längre fri, utan gratis. Deras papper var dessutom blankare. Vad hade vi att sätta emot?

brudens fitnessblogg

Mitt joggande håller på att ta mig till nya höjder, dels vad gäller kondition men framför allt angående vad jag kan säga i mobilen istället för "kan du ringa efter den här reprisen av Oprah". "Hej, du jag kan inte prata just nu, jag är ute och joggar", säger jag viktigt när folk ringer, och tar fart mot nästa kvarter till allmän beskådan. För det finns en jäkla massa gångvägar där jag bor, men ingen som leder ut i ödemarken där bara ekorrarna ser på. Jag springer förbi hundra köksfönster och hoppas att min stil smälter in mer än Phoebes, för det är tillräckligt att jag tycker mig höra deras viskande röster i kök och tamburer, där springer punkarn.*

Hittills har allt som folk säger om joggning stämt. Det blev lättare efter några gånger, nu känner jag inte längre för att hosta upp min diafragma varje gång jag kommer hem, och sträckan som jag bara kunde gå i början kan jag springa nu. Det bådar gott för framtiden, och nu väntar jag bara på att de tre andra sakerna också ska börja slå in: man mår bättre, man blir beroende efter ett tag och det blir faktiskt jättekul. Det sista känns ganska mycket som en myt, ungefär som att x-kromosomen hjälper när man ska städa, eller att två brudar inte kan ha riktigt sex med varandra, men jag blir gärna motbevisad.

(Jag får lite hjärnsläpp när jag ska dra paralleller till myter om annat än jogging, så jag ropar på Tofflan.
Jag: Tofflan säg en myt!
Tofflan: Ikaros.
Om någon vill anställa en trädgårdsmästare med outtömligt förråd av finkulturella referenser, lämna en kommentar.)

Jag har också fått tips i en kommentar om att jag kommer att känna en viss självgodhet smyga sig på. Jag tror inte att det gäller samma omedelbara fascination över min egen förmåga som jag känner just nu, utan om en mer långsiktig känsla av överlägsenhet, när jag seglar förbi den vandrande pöbeln med en blick som säger "jaså ni går ni. Jag joggar, jag". Troligtvis kommer det ungefär samtidigt som jag lär mig ignorera känslan av att folk ser mig som en ambulerande freakshow när jag tultar förbi deras köksfönster i frukosttider.

Okej fullt så illa är det inte. Jag har bara två små piercingar i näsvingen, min röda mohikan syns inte under mössan och jag kan faktiskt springa. Men jag försöker driva en blogg här.

*Jag får ganska ofta svara på frågan om huruvida jag är punkare. Nej, säger jag då och de frågar om jag är hårdrockare (om de inte är i pubertetsåldern, då frågar de om jag är emo). Nej, säger jag och de frågar "men vad är du då?" (om de inte är i pensionärsåldern, då frågar de "vad kallas det då, det där som du är"). Öh jag är någon som trivs bäst med att se ut på utsidan som jag känner mig på insidan, säger jag då och de rynkar på sina pannor som om jag pratade kodspråk. Klär sig folk i allmänhet efter utstakade mallar, och vad är i så fall poängen med att man en gång i tiden fyllde 15 och fick köpa sina kläder själv?

jag har hört att schlagerblogg är det nya modeblogg

Förtydligande på begäran: Uppropet i föregående inlägg gäller alltså allt som händer i hela landet runt 8 mars, och framför allt sådant med en eller annan queerkoppling. Vill man ha en intervju eller en artikel om något specifikt inför 8 mars så kan det mycket väl hända att jag kan fixa det också. sara@qx.se.

Jag missade de två föregående deltävlingarna i Melodifestivalen eftersom jag befann mig i Thessaloniki och tittade på hål och stenar, så därför hade jag som ett duktigt homo tänkt analysera dagens deltävling ordentligt. Tyvärr hittade jag inget att analysera (öh typ rätt låtar gick vidare, jag har glömt de flesta, alla Linda Bengtzings schlagertitlar rimmar på varandra), utan kommer härmed istället med en allmän reflektion om mig själv. Jag har alltid sett mig som en medelmåttigt schlagerkunnig person men jag har fått inse att det bara beror på att jag i min omedelbara närhet har två hängivna schlagerflator som puttar ner mig till falangen halvintresserade. Ungefär på samma sätt som jag med mina 160 cm är ganska lång, i och med att alla mina mostrar och ex är småfolk på 158. I själva verket kan jag både hela texten till "Sommaren som aldrig säger nej" och vet precis när man kan förvänta sig en tonartshöjning i "Det finns en morgondag". (Å andra sidan har jag inte en susning om vem som kom sjua 1988 och jag kan inte en enda textrad ur "livet är ett träd", sådant som ska till om man ska kunna kalla sig hardcore.)

I Sverige är det inte helt nördigt att kunna saker om melodifestivalen – åtminstone inte grundläggande fakta som vad Carola hade på sig 1983 – men intresset i övriga Europa är lika med noll. Brukar folk säga alltså, men efter noggrann forskning i Grekland och Rumänien vet jag att det inte stämmer. I Rumänien har jag ett forskningsunderlag på en (1) person, och om mina resultat är tillförlitliga bryr sig 100% av befolkningen inte om tävlingen över huvud taget och förstår inte ens när jag gör kulturella referenser till Rumäniens egna bidrag i tävlingen. ”What do you mean, Eurovision? Oh that stupid contest”, säger de trött, för oftast är de trötta, för det är inte så lätt att leva i Rumänien, och helst vill de hitta ett sätt att flytta till Grekland precis som sina kusiner.

I Grekland är de däremot lika hysteriska som i Sverige och jag har hört flera vittnesmål om landssorgen och den nationella skammen som drog över landet efter att Michalis Rakintzis med S.A.G.A.P.O på något sätt hade fått äran att representera landet 2002. Vi kan alltså härmed konstatera att exakt 50% av det övriga Europa tar tävlingen på fullaste allvar, medan 50% inte bryr sig ett skit utan tänker mer på hur de ska kunna lämna landet och komma till ett land där folk bryr sig mer om Eurovision Song Contest. Fast det är inte det de är ute efter alltså, utan själva flärden som leder till en fokusering på slika ytliga nöjen.

Nu inrikes. Jag har haft träningsvärk i benen och känt mig som en Joggare hela dagen, fast utan att direkt jogga alltså. Det som har gjort att jag har känt mig duktig, har varit att jag faktiskt ville jogga men inte fick, eftersom man inte ska hålla på och motionera när man har ont i halsen. ”Äsch”, har jag muttrat och skakat bekymrat på huvudet precis som jag tror att riktiga joggare gör när de inte får jogga. Träningsvärken har givit mig en viktig insikt – jag behöver inte åka till min systers förort och gå på hennes lokala gym för att kunna motionera, det räcker med en väg. Baskunskap, säger ni, revolutionerande insikt säger jag.

3,9 grader och inte en ostrulle

Sedan jag kom tillbaka till Sverige, har jag fått ont i halsen och ett spännande återbetalningskrav från CSN. De berättar att jag tjänade 4401 kronor för mycket under 2006. De skriver också helt humoristiskt att de vill att jag specificerar hur mycket jag tjänade per kalenderhalvår och hos vilken arbetsgivare. Under 2006. De vill alltså att jag har kvar papper där det står hur mycket jag tjänade per halvår för två år sedan - inte årsbesked, halvårsbesked. In your ass, vill jag gärna svara dem, men då kommer "den inkomst som inte redovisats att fördelas jämt över hela året", vilket betyder att jag kommer att få betala tillbaka ännu mer. Det stod det minsann inget om i mitt horoskop.

Dessutom är det 10 grader kallare här än i Grekland och ingenstans säljs det friterade ostrullar. För att väga upp detta beklämmande, har jag börjat jogga. Det är det tråkigaste jag vet, men jag har hört att man förr eller senare börjar gilla det om man bara lägger manken till. Jag har hört samma saker om öl, broccoli, heterosex och lök, och hittills är det bara broccolin som har stämt, men jag väljer en positiv approach och drar slutsatsen att joggning av ren sannolikhet lär kvala in på broccolikontot.

Och så en slags efterlysning: Om det är någon som vet något queerfeministiskt eller liknande, som kommer att äga rum runt 8:e mars, skicka gärna info asap till sara@qx.se så kommer det med stor sannolikhet med i listan över 8 mars-events som jag tänkte peta in bland nyheterna på qx.se! Över huvud taget när det händer grejer, så kan ni skriva dit så blir det mer queer och fler brudar på qx.

I kväll ska jag sakna pizzan som jag skulle ha bakat med exet C om hon inte var långt ute i världen på ärofyllda uppdrag. Charlotte Perrelli i all ära, men det är degen som jag gör och C kavlar, som gör att det blir schlager.