brudens blogg om brudar

noll

2008-03-25T22:42:00.002+01:00

En sak man kan få lära sig när man läser litteraturvetenskap är att saker och ting ska börja som de slutar. Återknytning, kallas det och för ett tydligt exempel går det bra att läsa min senaste krönika i QX aprilnummer. Min blogg började, som ni förstås alla minns, med att jag i februari 2006 satt i min anonymitet och yvdes över min nya tatuering. När jag nu avslutar Brudens blogg om brudar är det med ett ode till min tatuering anno 2008.

Faust blev det inte så mycket av, jag hann bara glana på min litteraturhistoria mellan det att vi avhandlade huruvida sadism med nödvändighet är sexuell, varför folk får för sig att påstå att alla är bisexuella samt hur det känns att vara ett freak när man växer upp och sedan plötsligt inse att det finns fler freaks i världen. Nu är ugglan färdig och bruden halvfärdig (hon ser lite skum ut nu men jag har blivit försäkrad om att hon kommer att bli snygg), träden ofärdiga men man kan skönja slutresultatet när man kisar och ler. När man kisar skönjer man alltså slutresultatet, det är därför man ler.

En naken brud och lite träd, säger kanske folk med tomma ögon och jag säger nej, det är ju livet och allt om hur man lever det. Det är Norrland och frestelserna, lockelsen, Grekland, skogen man går vilse i så många gånger att man till slut känner igen sig, slutsatserna man drar och klokskapen som dårskapen till slut för med sig om man bara är lite uppmärksam. Jaha, säger kanske de, ja hon har ju snygga bröst. Ja just det, säger jag, bröst också. Allt ungefär som den där bloggen jag skrev en gång.

För ett år sedan var det ganska många som kom fram till mig och sa ”det är ju du som är Bruden!”. Nu har folk övergått till att säga (i den mån de säger något) ”det är ju du som är Sara Lövestam”, vilket strängt taget stämmer lite bättre. Jag har tagit fasta på denna identitetsförskjutning och smäller härmed upp dörrarna till Sara Lövestams blogg. Tänker ni dra paralleller till hur Häcktet blev Klubb Intern, som ett tag bara var Bysis och som nuförtiden är The Spot, men som ändå liksom fortsatte vara samma sak - ja vem är jag att hindra er?

Men hur mycket man än kan hävda att det inte är en stor grej alls, att jag bara byter adress och färg (äntligen) och att det fortfarande är samma brud som bloggar blogg med samma språk och samma sorts resonemang, så kan jag inte komma ifrån känslan av att jag härmed sätter punkt för en epok. Jag vet inte hur ni känner, men för mig har Brudens blogg blivit något större än jag någonsin hade planerat. Har ni varit med ett tag så vet ni precis vad jag menar. Som ett ordentligt bokslut har jag därför planerat ett bok-slut och sett till att Brudens blogg om brudar från och med nu finns att köpa som pocket på Vulkan. För varje person som köper den, kommer jag att le stort och känna mig omåttligt smickrad.

Jag har delat upp boken i två, brudens hemliga och brudens ohemliga, för tydligen har jag skrivit helt sjukt mycket blogg under de här två åren och det kom en naturlig gräns när jag kom ut som Bruden i februari 2007. Brudens hemliga handlar om garderober, nyutkomna lesbianer/nyfödda sparrisar, singelliv, mitt eget harvande i bruddjungeln och knarkande av brudhud (inklusive flera inlägg som jag raderade från bloggen när jag kom ut). I Brudens ohemliga finns sånt som tiden efter bloggarderoben, resan till Lesbos, mina queera dilemman, klokskap och dårskap om singellivet, Rumänien, Grekland och allt annat fram till nu.

(Generellt vad gäller Vulkan, rekommenderar jag att köpa flera böcker på samma gång eller gå ihop med någon annan som också vill köpa, för att reducera portoavgiften så mycket som möjligt.)

Det ekar i lokalen när jag tar min sista låda under armen och flyttar till http://www.saralovestam.se/. Men jag har redan tjuvstartat på min nya blogg och jag är redo att vinka ajö. Med mina egna exemplar av hemliga och ohemliga i bokhyllan, som ett oförglömligt kapitel av mitt liv, och kanske några av era också.

Ps. Jag blir ju förstås väldigt glad om ni kommer ihåg att ändra era länkar till http://www.saralovestam.se!

ett

2008-03-24T12:45:00.004+01:00

Vi har gått från vår till vinter och i morse bytte jag och Tofflan påskäggen mot risgrynsgröt, för när vädret är förvirrat är det ingen idé att mopsa sig. Nu ska jag pulsa genom snön och åka genom drivorna till stan och min tatuerare. På torsdag har jag tenta i renässans, klassicism och förromantik och jag har räknat ut att medan tatueringsnålen gnuggar, gnuggar, gnuggar måste jag sitta och läsa Faust för att komma ifatt. Vi får se hur det går.

Jag vet inte om ni har märkt det, men Miami Ink har bytts ut mot LA Ink, vilket är ungefär som att skippa ärtsoppan och gå direkt på pannkakorna. Kat och brudarna varenda söndag, och det är till och med på en gratiskanal. I senaste avsnittet är det någon snubbe som säger att en tatuering är som att skära sönder huden med ett rakblad och sedan strö något frätande i såren. Som tjej föreställer jag mig att man har ett litet försprång i det där med smärttröskel - flera av våra kroppsfunktioner går liksom ut på att göra ont, medan smärta för killar borde vara mer av en konsekvent signal om att något är fel - men det är ändå inte helt behagligt. Särskilt när det ska skuggas och fyllas i, och nålen gräver i samma kvadratcentimeter hud i evigheter. Mina knep går ut på att fokusera på den hudsnutt som alldeles nyss blev tatuerad och tänka på hur skönt det är att nålen inte är där och nafsar längre, samt att tänka på hur fint det blir just där hon tatuerar nu. I kväll får vi veta om det också kan vara en taktik att läsa Faust.

två

2008-03-23T12:53:00.004+01:00

Folkbildning hörde en gång i tiden till den här bloggens grundpelare och nu känner jag åter att jag inte längre kan tiga. Frågorna är för många, osäkerheten för stor. Människorna behöver en ledare, någon som kan ge dem svaren.

Min första googlare undrar "Hur beräknas penis omkrets?"
Om vi utgår från att mätobjektet är någorlunda runt, kan vi med en enkel uträkning och ett smärre kirurgiskt ingrepp avgöra omkretsen. Gå för säkerhets skull till en etablerad piercare med gedigen erfarenhet och sterila instrument, och gör en piercing rakt igenom organet. Mät sedan med en sticka hålets längd, och multiplicera med π. Π uttalas pi och är en benämning på ett transcendellt tal (vilket väldigt enkelt kan förklaras med att att pi inte är lösning till någon polynomekvation med heltalskoefficienter) som i vardagligt tal uttalas "ungefär tre komma fjorton". Voila, nu har du din omkrets och kan införliva den i ditt chattnamn på Qruiser!

Nästa googlare dras med ett annat dilemma. "Hur ska jag göra. Vill ha den där bruden asså."
Mitt råd är att göra intressanta saker och förkovra dig tills du är så inne i din förkovring att du nästan har glömt bort hur mycket du vill ha den där bruden. Köp nya skor och känn dig som en gud. Ta din förkovring och dina skor och gör en elegant passage i hennes liv. Ge henne en ärlig komplimang och intressera dig för vad hon gör och vem hon är. Gå vidare om hon inte fastnar. Tofflans råd är att bli ihop med någon annan, enligt etablerade teorier om förbjuden frukt.

"Varför tänker man som man gör" undrar vår tredje googlare. Och där beror det ju lite på om man är Gudrun Schyman eller Rigmor Robert, de har lite olika ingångar till det där. Det blir också lite olika om du frågar dig varför man kryddar sin köttfärslimpa på ett visst sätt, eller varför man kallar varandra bögjävel i omklädningsrummet. Ett tips kan vara att begränsa din sökning.

Pi sägs förresten heta pi för att det är den inledande bokstaven i περίμετρος (perimetros), som betyder omkrets. Men det är inte vetenskapligt belagt, så man kan sväva ut i teorier om vad som helst. Penis heter till exempel πέος (peos) och möjligheten finns alltså att vår googlare är en del i en lång tradition som föranlett matematiska grubblerier och sömnlösa nätter hos Anaxagoras, Arkimedes och andra pi-grubblare genom historien. Teorin motsägs av att könsorgan inte hör till det mest geometriskt regelbundna man kan finna. Πασούμι (pasoumi) betyder toffla, men det blir svårt att hitta en hållbar koppling mellan Tofflan och bruket av pi som talsymbol, även om de naturligtvis förenas av en viss gemensam komplexitet. Tills vidare går vi med på den ursprungliga teorin.

tre

2008-03-22T23:57:00.002+01:00

Påskaftonen har jag firat genom att åka till mamma och spela klezmer med min frejdiga familj. Vi diskuterade Judas karaktär och dukade med alla gipsäggkoppar och hemtäljda tuppar vi någonsin har pysslat ihop, så det är lugnt att säga att jag har fullgjort mina påskliga plikter. Sedan dess har jag gjort champinjoncrêpes och deltagit i en telefonkonversation om huruvida det kan anses kinky att ha ett one-night-stand mitt i veckan, en diskussion som utmynnade i en diplomatisk slutsats om att kinky är ett relativt begrepp, och sedan har jag inte gjort något mer. Ändå är klockan redan läggdags. Långfredag har jag hört talas om, men kortlördag?

fyra

2008-03-21T10:08:00.004+01:00

Som om den hade hållit sig i några månader för att det skulle bli extra skönt när den väl gav efter, ramlar snön ner och ner och ner. Den ramlade när jag somnade igår, nu ramlar den fortfarande. Men om det är det som ska till för att man ska få sitta i bara linne på balkongen och känna solen pirra under huden någon gång, vem är jag att invända? Så fort vintern rasat ut ur våra fjällar och ni vet, azurskiftande berg och halvutspruckna vattenfåglar följa bäckens dans till klarnad sjö, då är det jag som sitter och knarkar sol med en drink i ena handen och en bok i den andra.

Tanken på hur bra det kommer att bli ter sig ganska ofta som en belöning i sig. Det är därför jag kan njuta av att ha långdistansförhållanden där fokus mest ligger på nästa gång man ses, eller gå omkring kissnödig för att det blir skönare att kissa om man väntar. Ska man gå freud på mig, så går det hela att hänföra till mina ganska sugiga skolår, när jag mest gick omkring och väntade på att bli vuxen och allt skulle bli bra. Ni vet hur det är med överlevnadsstrategier, de känns efter ett tag ganska bekanta och nästan njutbara, och om jag ska fortsätta min analys så väntar jag alltid på något.

Jag har förstått att alla inte är lika väntsamma. Min syster ringde häromdagen och rabblade något som i extraherad form kan ha sett ut såhär: "Hallå vad är det du räknar ner till, vad är det som händer på tisdag, alltså du förstår inte, normalt folk klarar av att vänta men jag gör inte det, jag mår fysiskt dåligt, vad är det som händer, snälla säg då". När hon pratar smattrar det, för hon är Kristina Lugns totala motsats och knökar in tusen ord på en minut, så läs ovanstående i charmerande kulsprutetappning.

Att vänta är faktiskt en konst, har jag sedermera insett. Inte bara är det så att alla inte klarar av det, det krävs också att man har en viss insikt i vad man bör ta sig för medan man väntar, för att väntan ska vara av produktivt slag. Väntar man på att högstadiet ska ta slut, kan man antingen driva omkring och tjuvröka och skriva fula tags på pensionärsbänkarna, eller ta sig en objektiv titt på sin väntan och fundera på vad man kan göra som bäst gagnar en när man väl har slutat vänta. Själv kom jag fram till att det bästa var att plugga och spela piano, så att jag när allt blev klart kunde utbilda mig till vad jag ville och spela små sonetter på min fritid. Sonetter har det varit tunnsått med, men jag tycker ändå att jag hade en poäng. En dag ska jag skriva en självhjälpsbok om hur man bäst bär sig åt för att vänta med behållning.

Jag snackar som ni har märkt jämt om att skriva självhjälpsböcker. Nu när jag har haft tandställning har jag till och med leendet som krävs för att få sitta på framsidan och statuera hälsosamt exempel, så det är bara en tidsfråga. Hur man väntar utan att sega, ska de heta, och ensamhet för dummies - hur man fixar att vara ensam fastän man inte trodde att man kunde. Där i hyllan, leende på mina framsidor, ska jag glana på de andra självhjälpsböckerna, de som heter typ förhållanden för dummies - hur man fixar att ha ett helt vanligt förhållande fastän man inte trodde att man kunde. "Trams", ska jag tänka, "som om det över huvud taget gick".

Jag har lagt tanken på is, att ha ett långt, lugnt och vardagligt förhållande med någon som bor i samma land som jag och som är helt oproblematisk vad gäller lynne, erfarenheter, könsidentitet och inställning till förhållanden. Fyra av fem kan jag uppnå på sin höjd. Det stör mig inte, utan gör mig ganska livad. Det kanske inte är meningen att man ska, att jag ska, gå hand i hand på IKEA, välja gardiner bland de andra paren och i modest ton dividera om huruvida gardinen Wilma går ton i ton med mattan vi har hemma. Det kanske är meningen att jag ska blanda min enastående tillvaro här med nedslag i Thessaloniki och resor till Kuba och Indien, klättra i berg, lära mig språk, vila på stränder, lyssna på livshistorier och högljudda syrsor, sy korsetter i Barcelona och skriva böcker i Kenya. Ingenting kanske å andra sidan är meningen, och när jag minst anar det hoppar det upp, det lugna, vardagliga förhållandet, och biter mig i skinkan tills jag börjar tycka att det är ganska behagligt.

Poängen var att det är roligare om man gör det bästa av sin väntan, vad man än väntar på. Själv har jag skrivit blogg nu en stund, och se! Solen kom fram och snön börjar smälta i lyckotårar på taken.

fem

2008-03-20T13:10:00.004+01:00

Jo jag tänkte att vi skulle ge oss på en liten nedräkning. Vi kan börja på fem, och imorgon går vi över till fyra, och så fortsätter vi på det viset tills vi når nollpunkten. Enligt mina beräkningar infaller den på tisdag, så man kan ju tänka sig att jag har något särskilt planerat för den dagen.

Logiskt hade annars varit att räkna ned från fyra, så att nollpunkten hade infallit på måndag. Då ska jag ligga under nålen i sex timmar igen och känna det påtagliga förfärdigandet av min tatuering. Då kommer det bland annat att uppenbaras huruvida bruden på min hud faktiskt har en käke, vilket är svårt att tro just nu. Jag hoppas att hon har en, för hon är faktiskt ett skogsrå och behöver starka käkar för att krossa nötter och godtrogna mänskoben och annat sånt där som hon äter. Man kan kanske förledas av hennes väna yttre, att tro att hon mest sippar daggkåpor och slickar nektar, men tro mig, hon behöver en käke.

Imorgon säger vi fyra. Känner ni anspänningen?

det oundvikliga

2008-03-18T17:50:00.000+01:00

Det har hänt. Alla tecken fanns där, det kom inte bara som ett brev på posten, utan det kom faktiskt ett brev på posten. Ändå tog det mig på sängen när det faktiskt hände. Kvällen innan hade jag sett på Xena. Det var ett tidigt avsnitt, ett där de lesbiska referenserna ännu känns en aning långsökta och där man fortfarande inte vet om Gabrielle kommer att stanna hos Xena eller bara vara en tillfällig följeslagare. Jag tänkte att jag alltid har gillat Gabrielle lite bättre, medan alla mina polare har varit mer inne på Xena, jag tänkte att Xena som karaktär har blivit mer intressant med åren, sånt tänkte jag och visste föga att det var vår sista kväll. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade vetat. Kanske hade jag inte gått in i köket under reklampausen och gjort varma mackor med risk för att missa ett par minuter. Jag vet inte.

Nu är allt svart. På ettan är det rapport, på tvåan EM i simning. På fyran en actionfilm. Förutom det - flimmer.

Jag ringde direkt till Boxer, enligt min och Tofflans krisplan. Det var inte Robert som svarade, betryggande eftersom han inte finns, utan en brud som hade utrustats med en dator som först hängde sig och sedan inte fungerade. För att hoppa till slutet på den rafflande historien om mitt telefonsamtal till Boxers kundtjänst, blev jag inspelad och kreditprövad och nu är jag snart ägare till en Sagem ITD72, den heter det, boxen. Om tio dagar kommer jag att få tillbaka mina skvalkanaler och åter kunna recensera skräpteve. Dock misstänker jag att tio dagar utan trean och femman är tillräckligt för att man ska råka skaffa sig nya rutiner, ta upp umgänget med sina vänner, bli beroende av hälsosamma promenader och börja socialisera med grannarna.

mer om hetero

2008-03-16T13:25:00.003+01:00

När jag nu har gett mig in på att försöka komma underfund med det här med hetero, känner jag mig ungefär som nyflatan som ovetande om diskurs och ömma tår häver ur sig "men jag förstår inte de här manliga flatorna liksom, är man lesbisk är man väl en tjej som vill ha en tjej". Eller inte ens nyflatan förresten, hon får ändå legitimitet utifrån sin attraktion till det täcka könet. Vem är jag att analysera heterosexualitet, blott en lesbian med en fascination över hur det fungerar på andra sidan. Med detta i åtanke:

Ju mer jag har plockat isär och ihop, desto fler små bitar hittar jag som hör ihop med heterosexualiteten. Hade jag undersökt lesbianism hade jag hittat samma slags bitar fast inte likadana, och precis som den heterosexuella diskursen inte på något vis förklarar hur alla heterosexuella är, förklarar inte den lesbiska hur alla flator är. Men det är ändå intressant att se alla byggstenarna, de där som bygger slotten som man lätt får för sig att man ska bo i.

Som det där att killar ska ha kort hår och tjejer långt, såvida man inte är massaj. Och att massor av killar med kort hår kan bli helt kollriga av att tjejerna viftar med sitt långa, vilket på sitt sätt blir en sexualiserad manifestation av ett kulturellt litet påfund som hjälper till att göra män och kvinnor olika. Mycket av det som håller igång heteronormativiteten är ju sånt som håller isär män och kvinnor och på diverse intrikata sätt förklarar att män och kvinnor kompletterar varandra. Som om det inte räckte med att folk fick kåtslag bara av att se varandra, som om det krävdes en massa extra bling-bling för att lura in folk i heterosexualitet.

En gång i tiden såg man inte alls på män och kvinnor som fundamentalt olika, en gång i tiden var det inte ens säkert att alla hade ett av två kön, i vissa kulturer finns det tre, en gång i tiden sågs kvinnan mest som en sämre version av mannen och inte alls som hans motsats och en gång i tiden var lockiga peruker det manligaste man kunde tänka sig. Inte gjorde det att folk slutade föröka sig. Uppenbarligen finns det män som attraheras av kvinnor och kvinnor som attraheras av män i helt naket tillstånd och utan tillstymmelse till slagborr eller motorcykel. Som en påpasslig kommentator härom inlägget påpekade, kan man som heterosexuell helt utan tidsbundna porrfasoner "klampa fram på breda fötter och känna sig som urkvinnan som åtrår urmannen". Och det är ju där det på något sätt kommer till kritan. Det kulturella bling-blinget och alla erbjudna roller med tillhörande poserande, förförande och annat som samspelar för att bygga kittlande olikheter och maktobalanser (som i sovrumssammanhang för mig är en heeelt annan deal än när de manifesteras utanför hemmets passionerade vrå), det fascinerar mig och väcker min nyfödda heteroantropolog. Det är nästan lite förbjudet kittlande, för här är vi homo, här raljerar vi över porr och går i taket över förlegade butch-femme-konstellationer minsann. Men när jag klär av julgranen (heteronormativiteten har här alltså förärats metaforen julgran) och hittar stammen och barren, det är då jag kommer på att jag visst inte kommer längre än till fascination. Urkvinnan som åtrår urmannen, det kan aldrig vara jag. (Inte för att man någonsin ska säga aldrig, men osannolikt känns ändå som ett ord i rätt sammanhang.)

Jag visste alltså allt det här för länge sedan. Jag kan säga heteronormativitet, heterosexuell matris och tvåkönsmodellen, jag har läst mina genuskurser och haft mina källardiskussioner. Men det pågår ett generationsskifte hos mina inre genusanalytiker - från de gamla hardcore som ilsket och i ren homomanifestation kastade sig över allt som luktade hetero för att göra upp med det förflutna, till de där helt andra som med queera skor på fötterna trampar runt en låda hetero som de hittade på stan och muttrar till varandra: voffo då då?

chupa

2008-03-14T17:16:00.001+01:00

Med joggningen har en ny slags energi infunnit sig. Den gör konstiga saker med mig, som idag när jag på min vanliga joggingrunda - mer om det nya begreppet i min värld lite senare - skulle vika in på avtagsvägen till mitt hus men istället fortsatte rakt fram och joggade runt några extra hus. Eller som nu, när jag skulle sätta mig framför teven och äta godis men istället började städa i köket och käka nötter. Vi får se hur länge det håller i sig - en inställning som jag hittills bara har haft i förhållanden men som jag tänkte överföra på min nya, hälsosamma livsstil också för att inte få prestationsångest.

Som ett slags manifest för mig själv så att jag ska försöka att inte lägga ner joggningen, har jag idag köpt en knubbig mp3-spelare som är så liten att jag kan förvara den under nageln eller i en extra stor por. (Åh nej nu vilseleder jag åter alla stackars googlare som söker efter "lesbisk por") Nå inte fullt så liten, men tillräckligt för att jag ska kunna jogga omkring med den utan problem. Min gamla får man kånka omkring på i en ryggsäck, men den har plats för miljarder låtar och extra bra ljud. Nu sitter jag här och smeker mitt lilla runda tillskott, som en svart och fräsch liten telning till den stora ligger den i min hand och säger hej, jag är din nya vän, glöm alla krönikor och reportage du ska skriva i helgen, ägna all din lediga tid åt att läsa min bruksanvisning gång på gång trots att jag bara är begåvad med typ en enda knapp.

Min vanliga joggingrunda är ett begrepp jag aldrig tidigare har haft befogenhet att använda. Nu har jag redan joggat i två veckor och kan börja tala om min joggingrunda som ett statiskt fenomen. ”När jag var ute på min vanliga joggingrunda”, kan jag säga, ”kom jag plötsligt att tänka på att supa* översatt till spanska är samma ord som flaska på swahili och att alla mina förhållanden har fuckat upp sig på grund av vad som hände i det föregående, det vill säga: allt hänger ihop på outgrundliga sätt och slumpen är något som bara sker inom ramarna för hur det hänger ihop”. ”Kom du på det när du joggade”, kan du säga då, ”det var ju inte direkt revolutionerande”. ”Nej”, kan jag svara då, ”men kolla på min nya mp3-spelare, är den inte bedårande?”.

*reservation för att chupar (som också betyder suga) eventuellt bara används för superi på de ställen där jag har varit, upplys mig gärna!

sånt man tänker på i köket

2008-03-11T12:27:00.003+01:00

Och så har jag funderat på det här med durkslag. Finns det egentligen något område där det är bättre med ett durkslag än en sil? Och varför heter det durkslag? När jag var liten och försökte reda ut vad "fula ord" betydde, hade durkslag definitivt kvalat in, tillsammans med burspråk, städskrubb och balja. Sil och durkslag, två så lika köksredskap, med två så olika namn. Det hela kräver förstås en grundlig googling eller vild spekulation, vi kör på det senare så jag inte googlar bort mig och glömmer att jag sitter och skriver blogg.

Min första teori är att de två olika namnen kommer sig av att silen härstammar från ett folkslag, och durkslaget från ett annat (eventuellt Tyskland), och att de båda folkslagen genom fredlig och ömsesidig beblandning har införlivat båda redskap i matkulturen. Resten av mina spekulationer är lite mer kreativa och inbegriper släktfejder och luriga jungfrur ("javisst ska alla silar ingå i hemgiften, men det här serru, det är ett durkslag") eller furstar vid namn Durke som uppskattade filtrering så mycket att man fick igenom en lag om att kalla alla silar för durkslag, den så kallade durkslaglagen, sånt. Men jag misstänker en variant på min första hypotes, att det bara är ett tyskt ord som vi tog till oss på den tiden då det var fint att vara tysk och alla gick omkring och sa rekryt och mauser för att få sig lite cred. Trist men troligtvis sant.

När vi ändå är igång, kan vi fundera över vad det är för skillnad mellan en sil, en sikt, ett filter och ett såll, och i förlängningen fascineras över allt vi människor har behövt sila för att ge upphov till en sådan flora av benämningar. Det silas inte så mycket i vardagen nu, kan man tänka och begrunda tanken på en tid då vi alla var tvungna att producera vår egen rågsikt.

Via ett långt tankehopp rörande svalda kameler och silade mygg: Mina blomflugor har blivit enormt slöa. Antingen har de försvagats genom inavel (se stureplan.se) eller så är det en ny och dummare variant som har tagit över sedan jag lyckades utrota de förra med dammsugaren. Dessa nya (eller genmuterade) flugor flyger långsamt rakt in i mina ögon, där de dör, eller sätter sig på mina mackor och trasslar in sig i tomatskivorna och dör, eller stannar upp mitt i luften av ren förvirring angående vilket håll de är på väg åt (se nya moderaterna) och dör. Det är ett under att artens fortbestånd fortsätter att fortbestå, men det gör det. Livets mirakel, kan man tänka då, och idag får mupparna illustrera det. (Varför? För att de påminner om inställningen hos mina nya flugor.)

och godnatt

2008-03-07T22:35:00.001+01:00

[framför Let's Dance, där programledare och jury kallar manliga dansare för manliga och kvinnliga för kvinnliga och utgår från att det är komplimanger, samt där de när de ska promota tävlingens enda kvinnliga deltagare som återstår, säger att nu måste männen också börja rösta]
Tofflan: För det är ju helt klart bara tjejer som röstar på killar och tvärtom?
Jag: Tänk att det finns folk som helt lever i enlighet med könsnormer sådär.
Tofflan: Öh?
Jag: Jamen som sitter och tänker såhär att "ja han är allt manlig den där Matte, och så kvinnlig den där Karin är, och jag skulle gärna vilja vara som Karin och jag skulle gärna ha en sån som Matte, för han är så manlig och hon är så kvinnlig och det stämmer så väl med min känsla av hur det borde vara".
Tofflan: Ja shit... Det hade jag förträngt.

Heteronormativitet, står det ganska ofta i foldrar och informationsmaterial som många slutar läsa när de fastnar på ett ord som luktar akademiskt hittepå. Om man inte orkar googla men ändå är intresserad av en definition, kan man titta på Let's Dance för en levande illustration av begreppet. Du behöver inte ens lära dig vad "polarisering av kön" eller "manifesterande av könsordning" betyder eller hur du kan säga dem i en mening, du kan bara säga "fan vad de pratar om hur manliga dansarna är hela tiden".

Egentligen är min poäng något väldigt luddigt som skulle kunna göras någorlunda konkret, om hur kön är så självklart uppdelat hos så många på så många plan, och hur jag ibland slås av hur avvikande min egen uppfattning är. Min uppfattning, och mina fränders i den queera, spretiga diskursen, queerspretet, de spretqueera.

I huvudet hör jag mitt eget resonemang tona ut i pömsenhet och tankar om täcke och kudde, så läs följande stycke som om det tonades ned och blev mer och mer sövande:

Jag har liksom aldrig lyckats stå på riktigt god fot med de där könsbeskrivningarna, könsuppdelningarna, könspolariseringen och dikotomiseringen. Och kön går in i genus och genus går in i omgivningen och omgivningen går in i den mänskliga socialiseringen och katten på råttan och råttan på repet, så jag hamnar oftast i stormens öga, min egen lilla inre storm som går ut på att kön är jätteviktigt, för det har hjälpt mig att definiera vad jag absolut inte tänder på och vad jag absolut tänder på, vilket är viktigt för identifikationen i just det här samhället, och kön är samtidigt jätteoviktigt och en flytande skala och så fort någon kallar mig kvinna vill jag fräsa "hur menar du då", men jag äger både stay-ups och stilettklackar för på ett fetischistiskt plan någonstans är jag helt med på idén att vara Überkvinnan Ursula, går jag å andra sidan ut med mascara känner jag mig plötsligt alldeles för bekönad för man kan inte välja att utstråla ett kön ena minuten och släcka taxiskylten i nästa, och bla bla och (zzzz) och när jag tänker på det gör de uppror, alla mina inre flickor och pojkar, mina okönade och flerkönade, och jag tänker att man måste få vara allt och inget på samma gång, välja själv vad man är och när, och vad det hade med Let's Dance att göra har vi för länge sedan glömt, och godnatt.

3 mån fritt och fri startavgift

2008-03-06T23:52:00.004+01:00

Jag har lyckats jobba om min irritation över att min hyresvärd tar bort trean och femman, till en viss entusiasm över att jag nu får välja kanalpaket med alla möjliga kanaler som jag aldrig har haft. Det känns nästan busigt, för i min familj har vi nöjt oss med vad vi får, aldrig köpt några extra kanaler och av ren asketisk uppfostran undvikit att se på dem även på hotell och hos kompisar, där de faktiskt existerar. Om vi nu har bott på hotell, troligare är att vi har campat i något dike med en transistorradio som enda underhållning - om man inte räknar gitarren och våra egna hemskrivna sånger, för jo, det finns sådana familjer och min är en av dem. Idylliskt har vi plockat kilovis med svamp och bär, alltid tillsammans, och skrapat bort myror från benen, suttit med termosar i tusen skogar och med gryningsljuset speglat i motorhuven sett bort mot de mystiska vägrestaurangerna över våra hembredda smörgåsar. Var det någon som sa familjen Flanders?

Jag är ganska nöjd över min uppväxt, som jag inte förstod var udda förrän jag märkte att det fanns folk som gick rakt in på vägkrogen när de blev hungriga på en europaväg (folk som inte ägde en termos, folk som hade köpfilmer och barbie, folk vars föräldrar svor), så om jag raljerar så är det på samma sätt som när heterosexuella stå-upp-artister raljerar över sina män. Men här sitter jag alltså nu och väljer kanalpaket med filmkanaler, det hade man aldrig kunnat tro.

Eftersom jag och Tofflan som ett par genomsnittliga lesbianer är tämligen svältfödda på identifikationskultur, funderade vi en stund på att ringa till alla teveleverantörer och fråga hur mycket lebbteve de sänder. Istället gjorde vi ett överslag och kom fram till att Private Spice eventuellt sänder så kallad girl-on-girl-action men troligtvis med 18-åriga blonda damer iklädda endast pumps, och att God Channel möjligen tar upp ämnet homosexualitet någon gång men att de kallar det sodomi och uttalar besvärjelser över det. Eftersom varken pumps eller besvärjelser är vår melodi tillräckligt för att betala 99 respektive 39 kronor i månaden, trotsade vi istället Roberts fula nuna och stannade på Boxer-paketet. På deras folder kunde vi bekräfta det vi alltid har misstänkt, ordet "fri" betyder inte längre fri, utan gratis. Deras papper var dessutom blankare. Vad hade vi att sätta emot?

brudens fitnessblogg

2008-03-04T18:38:00.002+01:00

Mitt joggande håller på att ta mig till nya höjder, dels vad gäller kondition men framför allt angående vad jag kan säga i mobilen istället för "kan du ringa efter den här reprisen av Oprah". "Hej, du jag kan inte prata just nu, jag är ute och joggar", säger jag viktigt när folk ringer, och tar fart mot nästa kvarter till allmän beskådan. För det finns en jäkla massa gångvägar där jag bor, men ingen som leder ut i ödemarken där bara ekorrarna ser på. Jag springer förbi hundra köksfönster och hoppas att min stil smälter in mer än Phoebes, för det är tillräckligt att jag tycker mig höra deras viskande röster i kök och tamburer, där springer punkarn.*

Hittills har allt som folk säger om joggning stämt. Det blev lättare efter några gånger, nu känner jag inte längre för att hosta upp min diafragma varje gång jag kommer hem, och sträckan som jag bara kunde gå i början kan jag springa nu. Det bådar gott för framtiden, och nu väntar jag bara på att de tre andra sakerna också ska börja slå in: man mår bättre, man blir beroende efter ett tag och det blir faktiskt jättekul. Det sista känns ganska mycket som en myt, ungefär som att x-kromosomen hjälper när man ska städa, eller att två brudar inte kan ha riktigt sex med varandra, men jag blir gärna motbevisad.

(Jag får lite hjärnsläpp när jag ska dra paralleller till myter om annat än jogging, så jag ropar på Tofflan.
Jag: Tofflan säg en myt!
Tofflan: Ikaros.
Om någon vill anställa en trädgårdsmästare med outtömligt förråd av finkulturella referenser, lämna en kommentar.)

Jag har också fått tips i en kommentar om att jag kommer att känna en viss självgodhet smyga sig på. Jag tror inte att det gäller samma omedelbara fascination över min egen förmåga som jag känner just nu, utan om en mer långsiktig känsla av överlägsenhet, när jag seglar förbi den vandrande pöbeln med en blick som säger "jaså ni går ni. Jag joggar, jag". Troligtvis kommer det ungefär samtidigt som jag lär mig ignorera känslan av att folk ser mig som en ambulerande freakshow när jag tultar förbi deras köksfönster i frukosttider.

Okej fullt så illa är det inte. Jag har bara två små piercingar i näsvingen, min röda mohikan syns inte under mössan och jag kan faktiskt springa. Men jag försöker driva en blogg här.

*Jag får ganska ofta svara på frågan om huruvida jag är punkare. Nej, säger jag då och de frågar om jag är hårdrockare (om de inte är i pubertetsåldern, då frågar de om jag är emo). Nej, säger jag och de frågar "men vad är du då?" (om de inte är i pensionärsåldern, då frågar de "vad kallas det då, det där som du är"). Öh jag är någon som trivs bäst med att se ut på utsidan som jag känner mig på insidan, säger jag då och de rynkar på sina pannor som om jag pratade kodspråk. Klär sig folk i allmänhet efter utstakade mallar, och vad är i så fall poängen med att man en gång i tiden fyllde 15 och fick köpa sina kläder själv?

jag har hört att schlagerblogg är det nya modeblogg

2008-03-01T22:54:00.002+01:00

Förtydligande på begäran: Uppropet i föregående inlägg gäller alltså allt som händer i hela landet runt 8 mars, och framför allt sådant med en eller annan queerkoppling. Vill man ha en intervju eller en artikel om något specifikt inför 8 mars så kan det mycket väl hända att jag kan fixa det också. sara@qx.se.

Jag missade de två föregående deltävlingarna i Melodifestivalen eftersom jag befann mig i Thessaloniki och tittade på hål och stenar, så därför hade jag som ett duktigt homo tänkt analysera dagens deltävling ordentligt. Tyvärr hittade jag inget att analysera (öh typ rätt låtar gick vidare, jag har glömt de flesta, alla Linda Bengtzings schlagertitlar rimmar på varandra), utan kommer härmed istället med en allmän reflektion om mig själv. Jag har alltid sett mig som en medelmåttigt schlagerkunnig person men jag har fått inse att det bara beror på att jag i min omedelbara närhet har två hängivna schlagerflator som puttar ner mig till falangen halvintresserade. Ungefär på samma sätt som jag med mina 160 cm är ganska lång, i och med att alla mina mostrar och ex är småfolk på 158. I själva verket kan jag både hela texten till "Sommaren som aldrig säger nej" och vet precis när man kan förvänta sig en tonartshöjning i "Det finns en morgondag". (Å andra sidan har jag inte en susning om vem som kom sjua 1988 och jag kan inte en enda textrad ur "livet är ett träd", sådant som ska till om man ska kunna kalla sig hardcore.)

I Sverige är det inte helt nördigt att kunna saker om melodifestivalen – åtminstone inte grundläggande fakta som vad Carola hade på sig 1983 – men intresset i övriga Europa är lika med noll. Brukar folk säga alltså, men efter noggrann forskning i Grekland och Rumänien vet jag att det inte stämmer. I Rumänien har jag ett forskningsunderlag på en (1) person, och om mina resultat är tillförlitliga bryr sig 100% av befolkningen inte om tävlingen över huvud taget och förstår inte ens när jag gör kulturella referenser till Rumäniens egna bidrag i tävlingen. ”What do you mean, Eurovision? Oh that stupid contest”, säger de trött, för oftast är de trötta, för det är inte så lätt att leva i Rumänien, och helst vill de hitta ett sätt att flytta till Grekland precis som sina kusiner.

I Grekland är de däremot lika hysteriska som i Sverige och jag har hört flera vittnesmål om landssorgen och den nationella skammen som drog över landet efter att Michalis Rakintzis med S.A.G.A.P.O på något sätt hade fått äran att representera landet 2002. Vi kan alltså härmed konstatera att exakt 50% av det övriga Europa tar tävlingen på fullaste allvar, medan 50% inte bryr sig ett skit utan tänker mer på hur de ska kunna lämna landet och komma till ett land där folk bryr sig mer om Eurovision Song Contest. Fast det är inte det de är ute efter alltså, utan själva flärden som leder till en fokusering på slika ytliga nöjen.

Nu inrikes. Jag har haft träningsvärk i benen och känt mig som en Joggare hela dagen, fast utan att direkt jogga alltså. Det som har gjort att jag har känt mig duktig, har varit att jag faktiskt ville jogga men inte fick, eftersom man inte ska hålla på och motionera när man har ont i halsen. ”Äsch”, har jag muttrat och skakat bekymrat på huvudet precis som jag tror att riktiga joggare gör när de inte får jogga. Träningsvärken har givit mig en viktig insikt – jag behöver inte åka till min systers förort och gå på hennes lokala gym för att kunna motionera, det räcker med en väg. Baskunskap, säger ni, revolutionerande insikt säger jag.

3,9 grader och inte en ostrulle

2008-03-01T14:10:00.003+01:00

Sedan jag kom tillbaka till Sverige, har jag fått ont i halsen och ett spännande återbetalningskrav från CSN. De berättar att jag tjänade 4401 kronor för mycket under 2006. De skriver också helt humoristiskt att de vill att jag specificerar hur mycket jag tjänade per kalenderhalvår och hos vilken arbetsgivare. Under 2006. De vill alltså att jag har kvar papper där det står hur mycket jag tjänade per halvår för två år sedan - inte årsbesked, halvårsbesked. In your ass, vill jag gärna svara dem, men då kommer "den inkomst som inte redovisats att fördelas jämt över hela året", vilket betyder att jag kommer att få betala tillbaka ännu mer. Det stod det minsann inget om i mitt horoskop.

Dessutom är det 10 grader kallare här än i Grekland och ingenstans säljs det friterade ostrullar. För att väga upp detta beklämmande, har jag börjat jogga. Det är det tråkigaste jag vet, men jag har hört att man förr eller senare börjar gilla det om man bara lägger manken till. Jag har hört samma saker om öl, broccoli, heterosex och lök, och hittills är det bara broccolin som har stämt, men jag väljer en positiv approach och drar slutsatsen att joggning av ren sannolikhet lär kvala in på broccolikontot.

Och så en slags efterlysning: Om det är någon som vet något queerfeministiskt eller liknande, som kommer att äga rum runt 8:e mars, skicka gärna info asap till sara@qx.se så kommer det med stor sannolikhet med i listan över 8 mars-events som jag tänkte peta in bland nyheterna på qx.se! Över huvud taget när det händer grejer, så kan ni skriva dit så blir det mer queer och fler brudar på qx.

I kväll ska jag sakna pizzan som jag skulle ha bakat med exet C om hon inte var långt ute i världen på ärofyllda uppdrag. Charlotte Perrelli i all ära, men det är degen som jag gör och C kavlar, som gör att det blir schlager.

bakom ryggen på mig själv

2008-02-10T18:35:00.001+01:00

Det är fantastiskt, det där hur något är omöjligt först och sedan blir lättare och lättare tills man undrar hur man någonsin kunde tycka att det var svårt. När jag först skulle använda min plattång till exempel, så framstod den som en stel och eldsprutande orm som jag skulle bemästra genom att hålla den i svansen och ge den fri tillgång till min späda, oskyddade nacke. Nu förstår jag inte hur jag kunde vara så rädd för den, med vana nypor drar jag den genom håret innan jag går på alla mina galor med så rakt hår att folk känner sig manade att skriva smickrande kommentarer i min blogg. Samma sak med det där med att raka sitt eget huvud, klippa sig i nacken och nu senast smörja in hela ryggen med bepanthen. Det tycks finnas en röd tråd i det där med att göra saker bakom ryggen på sig själv.

Min tatuering mår bra och har redan börjat självflagna - när det gäller just tatueringar är självflagning ett sundhetstecken, för den som inte känner till processen - och den skrämde inte mamma när hon fick se den, trots att den går från övre rumphemisfären och nästan ända upp till nacken. Kanske för att hon redan har genomgått att se sina barn raka sina huvuden, bli tonårsgravida, pierca sig, åka till andra kontintenter för att träffa internetkontakter och främmande pojkvänner, komma ut som lesbiska och hoppa av gymnasiet. Kanske för att hon är en så god och förstående mor. Kanske för att jag är 27 och inte 17.

Jag hoppas att grekiska blir nästa sak som får mig att utbrista "hur kunde jag tycka att det var så svårt i början, det här är ju lätt som en μικρή τηγανίτα". Än så länge kan jag fortfarande mest bara prata om kranar, golv och stolar, dock numera i mer utbroderade formuleringar som "jag behöver ett golv, för jag vill inte falla handlöst" och "jag behöver inte dig, jag har ju min kran". Antingen måste jag utveckla min grekiska, eller försätta mig i väldigt specifika situationer där jag kan använda mina redan inövade fraser. Det känns ganska likvärdigt i svårighetsgrad, eventuellt har jag i det långa loppet större behållning av utvecklad grekiska. Jag får se hur jag gör.

Jag misstänker vidare att mitt stressyndrom är igång och spökar igen, för efter att ha luskammat lägenheten efter glittret vi fick på gaygalan hittade jag det precis bredvid tangentbordet, där jag redan hade letat fem-sex gånger. Det där med stress känns inte helt långsökt med tanke på andra variabler heller. På fredag ska jag upp i ottan för att åka till Grekland. Innan dess ska jag sidekicka hos Lantz två gånger, gå på två föreläsningar och tre seminarier, skriva ett reportage, köpa en väska, arrangera en fotografering och dessutom få en hemtenta till vilken jag inte vet om jag har all litteratur (vilket jag alltså måste ha, eftersom jag kommer att skriva den på plats i Grekland där Akademibokhandeln inte har etablerat sig än). Jag börjar förstå hur folk gör när de går in i den där väggen. Jag funderar på att göra något drastiskt så att jag slipper, och istället får gå in i en fåtölj eller madrass eller någons varma barm. Bruden kommer inte till jobbet, kommer de att säga då, hon har gått in i den varma barmen och är hemma och vilar.

Och så vill jag säga, till alla som såg gaygalan och tyckte att det var det tråkigaste de hade sett sedan Ranking the Stars, att ni har en poäng, men att teveredaktörerna effektivt redigerade bort de inslag som utgjorde behållningen av hela galan. Jag hade gjort ett helt annat urval för tevesändningen om jag hade fått välja (eventuellt är det därför jag inte jobbar på TV 4) och jag säger det igen. Ursula Martinez.

den stora galakvällen

2008-02-07T10:28:00.001+01:00

Det har redan kommit fjorton ansökningar om ersättning (jag visste inte ens att det fanns någon nattarbetande notarius publicus, där ser man) men resten av er otåliga kan hålla i kuvertet en aning till, för nu skrider jag till verket.

Det här med Gala hör för det första till ett koncept jag aldrig har känt mig tjenis med. Folk är lite för glada för något lite för artificiellt, tänker jag, men så tänker kanske de när jag börjar sprudla över min nya tatuering eller frågan vad som egentligen skiljer konditionalis från futurum preteriti. Nåväl, jag begav mig alltså till något som inte kan betecknas som mitt element, men jag hade som vi redan konstaterat snygga skor, vilket förhöjde hela upplevelsen även om ingen såg dem där de stod gömda under en bordsduk på det där sättet. Jag funderade på att lägga upp dem på bordet när kamerorna svepte över vårt bord (det gjorde de rätt ofta) men tänkte att det kanske skulle tolkas på ett annat sätt än det var menat. Det fanns även andra komplikationer, dem kommer vi till.

Gaygalan inleddes med en snubbe som illustrerade definitionen av normen som avståndstagande från icke-normen. Det var en lustig sketch där han som skådespelare tog emot ett pris för sin homosexuella rollkaraktär, och in absurdum påpekade att han själv, själva skådespelaren alltså, inte var gay. Åh jag minns den dråpliga inledningen än, "kul att få ett pris för något man inte är" och avslutningen som genom strålande igenkänningskomik fick oss alla att vrida oss i stolarna av flatgarv, "men alltså jag är inte homosexuell". Jaså det var inte en sketch? Det var på riktigt? Ja där ser man, verkligheten överträffar dikten! Fantastiskt.

Den stora behållningen var Ursula Martinez. Ju fler kläder som åkte av, desto mer paffa/förfärade/moraltagna verkade bögarna vid vårt bort. Eventuellt undrade de hur brudarna plötsligt kunde ha lagt beslag på sedeslösheten, när bögarna faktiskt har en lång tradition av parkragg och glory holes. Eller så tänkte de "vi är faktiskt gay för att slippa tuttar och vaginor" eller så undrade de hur hon egentligen gjorde för att trolla bort sin röda näsduk eller så var de perplexa minerna en del av en omsorgsfullt utarbetad politisk fasad, för jodå govänner, jag satt precis bredvid den då nominerade, senare vinnande, moderata politikern Tomas Tobé.

Därmed fanns det inte en chans att ducka för några kameror, och även om kameraflocken kring vårt bord utgjorde det ultimata tillfället att visa upp mina skor, så stod stolarna så tätt att jag inte hade kunnat slänga upp en känga på bordet utan att välta omkull stackars Tomas Tobé. Det hade visserligen utmynnat i närkontakt med brudarna vid änden av bordet, som vi först misstog för kavajgangsterflator men senare insåg var Tobés livvakter, men jag ville ändå inte stjäla medial uppmärksamhet från alla straighta kändisar som var där för att visa upp sin vidsynthet och förklara hur mycket de älskar bögar. Eller ursäkta, HBT.

HBT är det nya bög, upptäckte jag när representanter för Melodifestivalen tackade för priset som årets TV-program och putslustigt utbrast "äntligen verkar det som om HBT-samhället har fått upp ögonen för Melodifestivalen". Det var tänkt som ironi, tror jag, men snubblade på ordvalet. Håbeté? häpnade jag och mina bordskamrater. När har flator, bin och transpersoner deklamerat sin stora kärlek till melodifestivalen? (Som grupp betraktade alltså, på individuell nivå känner jag flera passionerade schlagerflator.) HBT tycks alltså betyda bög, eller är det bögkulturen som plötsligt ska inkludera allt från transmän till Eva Dahlgren? Vad nu bögkulturen skulle vara, det var ju det där med definitioner.

Jag är inte så upprörd som en del andra bloggare tycks vara över heteroinblandningen på "gaygalan". Kanske för att det handlar om en gala och inte grammatik och presidentval, kanske för att jag var ganska nöjd över Måns Zelmerlöws uppenbara lojalitet mot håbete som visade att samhället går framåt, kanske för att jag fick en galaglitterögonskugga i min galapresentpåse, kanske för att jag var där med min bästa Gala-Lane, kanske för att jag fick se tuttar. Eller för att jag inte vet vad gaygalan egentligen har för definition, så jag har inget att raljera mot. Men jo, det var många heteron som var där, och många homon som inte var där, och tillräckligt med material för analys ett par veckor framåt.

Jag vann inget pris, men jag har fått höra att det fanns riktigt fina människor som röstade på mig och det är kvalitét som räknas. Mitt livs första gala slutade med att jag och Lane rusade till bussen och hann med sista pendeln hem. Det var en triumf, om något.

information till Dig som har ansökt om att läsa om gaygalan

2008-02-06T23:55:00.000+01:00

Kvällen bjöd på överambitiösa kursdeltagare och extra rättningsjobb, ja den här kvällen alltså, inte galakvällen som jag hade planerat att skriva om. Dagens utlovade galainlägg är, på grund av denna oförutsedda flit hos mina studenter, uppskjutet till imorgon, torsdag. Ersättning kommer naturligtvis att utgå, skicka in alla kvitton och fyll i formulär 4D (stämpeln av notarius publicus är av administrativa skäl obligatorisk) tillsammans med födelsebevis och kopian av Ditt medlemskort, så får Du inom två arbetsveckor en mall för ansökan om ersättning (du behöver e-legitimation för att kunna få din personliga kod) och rättvisa ska snart nog vara utmätt.

som en mazarin

2008-02-05T23:30:00.000+01:00

Jag har suttit under en tatueringsnål i sex timmar och vänster halva av ryggen är mör som en mazarin, vilket kommer helt i konflikt med min intention att skriva långt och raljerande om QX-galan. Tatueringen hann knappt halvvägs, men man kan tydligt se att där florerar träd, skogsrå och athene noctua. För att styra upp åtminstone en gnutta gala i bloggen nominerar jag härmed min tatuerare Aniela till bästa uggletatuerare innan jag går till sängs (jag har en känsla av att jag inom kort kommer att helt förlora kontrollen över mitt nominerande, men än så länge verkar jag veta vad jag gör). Imorgon kommer en fullständig rapport, med ordet gala nämnt minst tio gånger. Däremot har jag inga planer på att nämna ordet "kändisspäckat", så vill ni gärna läsa det föreslår jag att ni läser en tidning på samma tema istället.

krokigt och brokigt men inte så tokigt

2008-01-29T20:39:00.001+01:00

Idag var jag hos exet C och lånade en diger bunt böcker, närmare bestämt 22 stycken, som jag tänkte använda mig av på litteraturvetenskapen. Om ni inte förstod tidigare varför man ska vattna relationerna med sina ex, så kanske denna påtagligt praktiska fördel kan övertyga er. Jag har ett ex som tar bort datorvirus jag inte kan få bort själv, ett som jag kan göra pizza och se på melodifestivalen med, ett som jag kan hälsa på i USA och sen säger jag inget mer för då börjar ni räkna på hur många ex jag egentligen har, och att räkna så långt tar alldeles för lång tid. Men det viktigaste med dem är att de har sett alla ens bra och dåliga sidor medan man har varit ihop, våndats, älskat, haft pms, dansat i köket, varit full, varit trött och gjort slut, och de vill fortfarande umgås med en. Det är inte bara praktiskt, det är vackert.

På väg till exet C köpte jag mig en ny peruk, rosa stay-ups, glittriga glasögon och ett gäng diamanter av äkta plast. När jag landar i Aten kommer eventuella mötande personer inte att känna igen mig, är tanken. Jag har alltid velat komma förklädd till en flygplats, och trots min förkärlek för distansförhållanden har jag aldrig kommit mig för. Dessutom måste man ge utlopp för sina prinsessdrömmar då och då.

När jag var liten ville jag helst gå omkring i skira spetsklänningar dygnet runt, och sova under en rosa sänghimmel som jag hade sett i någon katalog och sedan drömt om. Mina praktiska och idealistiska föräldrar resonerade mig in i att bara ha klänning på söndagar och vara ett normalt, lekande barn i blåröd 80-talsplysch resterande tid. Jag sparade håret ner till rumpan, ritade prinsessor vid mitt skrivbord och samlade på godispapper för att det åtminstone glittrade. Det låter kanske som en tragisk barndom, men det var det inte. Jag fick till exempel lära mig vad man kan äta i skogen, skriva sånger med min pappa vid gitarren, åka skidor med familjen och annat sånt där idylliskt. Dock fanns varken Barbie eller My Little Pony på tapeten, och dess förbjudna skimmer närde mina prinsessfantasier till dess jag blev vuxen och fick mata mig själv med all glitter och glamour jag kunde önska mig. Men då hade jag blivit för stor för att tro att det bara var jag själv som påverkades av vad jag själv satte på mig. För stor och för liten.

Någon gång i tonåren upptäckte jag att flickmarkörer har en oväntad effekt, att snubbar vänder sig om och ger en oväntad, pockande uppmärksamhet. Jag gillar uppmärksamhet, man skulle rentav kunna säga att jag stundom pockar på den. Så jag pockade på den, och den pockade på mig och hur vi än pockade på varandra så pockade vi bara in oss i onda spiraler och ni vet ju redan hur det går när man gillar att bli gillad snarare än att gilla det man faktiskt gillar, så det behöver vi inte gå igenom igen. Ett tag gick jag in för att behaga, samtidigt som något inom mig sparkade och förde oväsen så att jag aldrig kände mig särskilt behagad själv. Driften att vara precis mig själv krockade med driften att passa in och skaffa mig beundrare, och krockade den inte med den driften så krockade den med driften att revoltera mot den, och som ni märker utvecklades det till ett drifternas krig där krigarna knappt visste vems sida de krigade för, bara att de krigade. Utvecklas är nog fel ord förresten, för det hela var bara en förlängning av något jag har hållit på med sedan navelsträngen klipptes, att vara en alien som passar in bland normalt folk samtidigt som det som alienerar mig ändå är det som är det viktigaste och det som murarna ska byggas kämpahöga kring. Ni känner kanske igen er, jag har en känsla av att det mesta av det här är mer eller mindre allmänmänskligt.

För att fortsätta på ett av mina spår, så var det en enorm befrielse när jag kom på att man kunde kasta av sig hela flickigheten, hela allt det som startade kriget, försedde mitt liv med ovälkomna ramar och drog åt sig lömsk uppmärksamhet från folk jag egentligen inte ville ha. Snaggande av huvud har många bottnar, någon borde skriva en avhandling om tonårstösers kala hjässor, men en av nämnda bottnar handlar helt säkert om detta. Håret faller, och med det alla förväntningar på att det ska bölja, svepa och gnistra som ett heterosexualitetens fyrtorn.

Och så inledde jag fasen som flatighetens reklamskylt. Att stilbytet kom samtidigt som jag började ha sex med det täcka könet, det som jag faktiskt åtrådde, har förstås med varandra att göra på en massa intrikata sätt, men bland annat det att jag kom på att jag var ett subjekt. Flatnormen och butchvurmen hade också sina fingrar med i spelet. Jag började inte snusa och jag drack inte öl, men man kan ändå inte säga att jag inte gick in för det. Jag analyserar det olika varje gång, för detta är inte vetenskap utan perspektiv på processer, men sammanfattningsvis kan man säga såhär: Jag rakade av mig håret, skalade av mig mina tighta kläder och hoppade i pösiga jeans och t-shirts som sa dyke - just do it, och tillsammans med mer praktiskt utövande av lesbianism var det det skönaste jag någonsin hade gjort.

Jag har slutat tänka att nu har jag hittat mig själv, nu är balansen nådd, för jag tror inte att balansen är målet. Jag tror att målet är att fortsätta. Nu blev det så sjukt allmängiltigt att jag skulle kunna dra en parallell till precis vad som helst - try me! - men jag är glad att jag lyssnade på det ilskna när resten av mig blev gillad av killar, att jag lyssnade på det revolutionära spirande när jag rakade av mig håret, att jag lyssnade på butchinfluensen som tog över rodret och att jag numera också lyssnar på prinsessdrömmen som i lugn och ro kunde växa sig vild och fri som ett krokigt, brokigt träd i bakgrunden. Det har varit en resa, höll jag på att säga, men vem bövelen säger det när hon fortfarande sitter på tåget.

Sideshow Bob, släng dig i väggen

2008-01-28T21:52:00.000+01:00

Jag har ju helt glömt bort att informera er om min nya profession som sidekick till Annika Lantz! Just det govänner, jag kan numera räkna mig till den brokiga skaran sidekicks och betrakta mig som kollega till Sideshow Bob, Doctor Watson, Tommy och Annika, Sam Gamgi, Skalman, Obelix och så vidare, men naturligtvis framför allt Gabrielle. Jag vill inte gå så långt som till att betrakta Annika som min Xena (Annika, om du läser detta, så är du naturligtvis min Xena, men du måste förstå att jag inte kan basunera ut vår komplexa relation för världen, det är bättre om vi håller det på en antydande nivå och låter folk dra sina egna slutsatser utan att vi retar upp den religiösa högern) men detta är så nära jag kan komma att jämföra mig med Gabrielle så vi undviker att ta de faktum i beaktande som behandlar min rosa tuppkam som under inga omständigheter kan jämföras med blont hårsvall, Annikas brist på urringade metallbrynjor och det faktum att ingen av oss dör i strid och hånglar upp den andra från andra sidan.

När jag för ganska länge sedan påpekade för min syster att Xena och Gabrielle egentligen är ihop, beskyllde hon mig för att vara homonormativ. Meh, lät hennes analys, du tror ju att allt är lesbiskt. Sedan såg vi ett avsnitt och hon kapitulerade ganska snart eftersom hon är ett yngre syskon och försedd med en slags förmåga att erkänna när hon har fel. För att göra en allmängiltig poäng av det hela, så händer det rätt ofta att folk tycker att man tror att alla är homo, när det egentligen är de som tror att alla är hetero.

Som ett av mina första uppdrag som sidekick i Lantz (jag började faktiskt för två veckor sedan), försökte jag idag chatta med Nyamko Sabuni om den nya diskrimineringslagen. Det gick inte så bra, hon svarade inte på min fråga om huruvida inkluderandet av transpersoner i lagstiftningen skulle få till resultat att namnlagen ändras. I kontrollrummet satt producenter och ringde som besatta i sina försök att få tag på Nyamko, men det gick inget vidare, och min fråga är numera bara några borttrollade ettor och nollor i universum. Jag undrar fortfarande, och tycker nog att hela idén med namnuppdelning baserat på biologiskt kön är lite väl förlegad. Inte ens praktiskt genomförbar - vad ska vi göra om någon vandrar in från ett helt annat land där Isabelle är ett pojknamn, eller Bengt ett flicknamn, ska vi tvinga dem att byta namn så att vi övriga kan sova lugnt i förvissningen om att ingen går omkring i ett namn som inte matchar genitalierna? Eller om Putte byter genitalier men inte har råd att betala för att byta namn till Kerstin, vad ska vi då ta oss till? Något för frälsningsarmén att skramla till kanske? Så mycket jag hade velat fråga Nyamko, så lite jag fick svar på.

Hela namnprylen har förresten hamnat i ett helt annat ljus sedan Internet kom, med dess möjligheter till alternativa identiteter och ingen kan hindra en från att heta Solnagrov eller Passivarabsöker (plockade slumpvis från min besökslista på qruiser) om det nu är det man känner att man identifierar sig som. Själv kände jag mig busig när jag loggade in på chatten under mitt riktiga namn, som om jag var Bruden under cover och helt hade glömt att det var Bruden som i begynnelsen var cover.

snipp snapp

2008-01-27T12:16:00.001+01:00

I fredags satt jag i godan ro och skrev på min bok, när jag plötsligt märkte att den var slut. Bestört stirrade jag på skärmen för att se om jag hade missat något, men det var uppenbart. Sista meningen var skriven. Två sidor innan jag trodde att den skulle bli klar, sådär som man ibland tror att man kommer att vara ihop med någon i sex månader till men plötsligt märker att man har känt färdigt, och inte har något annat val än att ta sin symaskin och gå. Ställd och perplex undrade jag vad jag nu skulle ta mig till, när jag inte längre hade mina karaktärer att leva genom, och piskan bestående av Tofflans förväntansfulla ögon när jag skriver ut något från datorn.

På lördagen hade jag förfest på vardagsrumsgolvet med sex flator och en mer killgillande brud. Vi avhandlade flatradar och Lisa Miskovskys heterosexualitet samt tävlade enligt lesbisk tradition i rapning, innan vi i samlad trupp begav oss till Mouse Club för att svänga våra mer och mindre lurviga. Hade SL inte strulat hade vi hunnit i tid till karaoken. Jag hade sett fram emot lite flatkaraoke, jag har inte upplevt någon sedan Lesbostider och karaoke är i grunden något som utmanar både elitism och jante från varsitt håll så ur en rent antropologisk synvinkel är det också intressant, men när jag kom fram fick jag i alla fall ett paket mums-mums, som ett resultat av min chokladbollscraving i förra lördagens inlägg. Det är just sånt som är praktiskt med att ha en blogg.

Nu ska jag skriva lite på min bok innan jag går och lägger mig, tänkte jag skriva men det ska jag ju inte. Den är ju redan klar. (Sanning med modifikation: nu ska det pillas i manuset ett tag också, men alla som har skrivit sista punkten på något vet ändå vad jag menar)

trippel salkov dubbel tolupp

2008-01-24T19:13:00.001+01:00

När man är van vid att högskolestudier innebär en uppsats och en deadline, blir det en smärre omställning att plötsligt gå en A-kurs igen och behöva närvara tre-fyra gånger i veckan. Jag tröstar mig med att det är sista terminen, sista krystningen, sista skälvande... öööh jag försöker komma på en bra liknelse men det blir bara sexuellt eller analt och ni vill väl inte att jag ska gå och bli vulgär? Jag köper grekisk prosa och grekisk dramatik till mina litteraturstudier och som av en händelse kan jag inte hålla mig borta från självaste Grekland heller. Snart tar jag ett språng från min balkong och landar i Thessaloniki.

Tills vidare äter jag semlor med Tofflan och tittar på konståkning, det känns en aning normativt men är i alla fall inte gifflar och Bingolotto och till helgen tar jag igen det med sojatoast och Miami Ink. Kvadruppel, säger vi till varandra och försöker imponera på varandra med konståkningsterminologi vi lånar från TV-kommentatorerna, åh vilken kvadruppel och vilken fin dubbel tolupp. Jag vet hur en dubbel tolupp ser ut, men det var inte förrän jag googlade det idag som jag förstod att det snarare heter toeloop. Det gjorde ju det hela mycket mer logiskt.

det kan ha börjat 1986, med tvålkritorna vi fick av mormor

2008-01-19T16:58:00.000+01:00

Igår traskade jag iväg till Flash Fighters med min tummade blyertsskiss och ett gäng ugglefotografier. Det börjar närma sig ett år sedan jag ritade bilden, och min rygg börjar känna sig ensam och naken. Lugn, har jag sagt till den, njut av nakenheten nu, för sedan väntar evigheten med tatuering. Tankegångarna känns igen från 1996, när jag bara ville bli av med oskulden och tröstade mig med att jag, när det väl var avklarat, aldrig någonsin mer skulle vara oskuld. Utöver evighetstanken har de inget med varandra att göra. Förutom det där med att det kommer att förändra hela min identitet, förstås.

Min nya tatuering kommer att förvandla mig från att vara en som har en tatuering (även om folk gillar att deprimera mig genom att tro att det är två - det är en djup och genomtänkt bild av kreativitetens koppling till universum damnit, inte en snubbe och en sol som bara råkar sitta på samma arm!) till en som är tatuerad. Skillnaden, har jag förstått, är lika stor som den mellan en brud som mellan varven har sex med snubbar och en som är heterosexuell. Det är hängivenheten som avgör, och eftersom grupptillhörighet är mänsklighetens snuttefilt känner jag mig livad över att snart tillhöra den tatuerade skaran, den som inte pratar om hur många tatueringar man har utan hur många kroppsdelar man har täckt. Sen ska jag börja gå på tatueringsmässor och namedroppa buddhistiska munkar och innan ni vet ordet av kommer jag att hänga i bröstvårtorna medan någon tatuerar mina fotsulor på något evenemang som jag kommer att kalla bodymod event, svänga mig med termer som töja septum, snakebite och branding, och diskutera olika tekniker att dela en tunga. Sen kommer jag att börja kalla tatueringar för tattoos mitt i helt svenska konversationer, och då får ni stoppa mig.

På senaste tiden har jag varit på tok för sugen på chokladbollar, apropå att jag den femte februari kommer att sitta från 15 till 21 och bli tatuerad och alltså behöver ta med mig lite snacks för att stå mig. Jag tänkte utfästa en belöning till den som kan ta med chokladbollar till Mouse Club nästa lördag, men sen kom jag på att jag inte vet var era händer har varit, och eftersom de flesta av mina läsare är pervon (utom just du alltså) är det lika bra att jag rullar mina egna. Det går snabbare också, och så går inte chokladbollar så bra ihop med öl*. Jag har jobbat på Systembolaget, så jag vet sånt där utan att behöva testa. Jag vet också att äckliga viner är godare än goda viner, men bara om de är dyrare, och att bara vissa speciella människor kan avgöra om ett vin är gott på riktigt eller inte. Så i alla fall, ni behöver inte ta med några chokladbollar till mig när ni sveper in på Mouse Club i era mantlar för att ta varandra med storm. Spara ert margarin.

Jaha, vad mer... i kväll hägrar födelsedagsfest, på balkongen härjar ovädret med min regnbågsflagga så att en anmälan till HomO inte är långt borta (eller BalkongO, jag vet inte vem det är man främst ska vända sig till i sådana här fall, så den där tanken om att slå ihop alla ombudsmän kanske har sina poänger) och på mitt bokmanus har jag bara två-tre skälvande sidor kvar att skriva. Nu ska jag böja några ögonfransar så att min polare förstår att jag uppskattar hennes tilltag att fylla år.

Mamma och pappa: När jag skrev det där om vilken hängiven, tatuerad människa jag kommer att bli, så var det bara raljans och ironi. Ni kan vara lugna, jag kommer inte att börja kalla tatueringar för tattoos. Skulle aldrig falla mig in.

*Jag dricker inte öl, men ibland säger jag att jag gör det för att konceptet gå och ta en Smirnoff Ice av någon anledning inte är lika etablerat.

mmm, superhjälteorgier, mmm...

2008-01-15T18:44:00.000+01:00

Idag har jag registrerat mig på Litteraturvetenskap A och jag känner en smärre drift att basunera ut för världen att jag härmed inleder min sista termin efter sju års studier. Hittills har jag hunnit basunera i ett personalrum och en hiss och responsen var inte så entusiastisk som jag tycker att man kan begära. Konstigt det där hur allt som egentligen bara rör en själv behandlas som om det bara rörde en själv.

Mina våta drömmar/farhågor om att frottera mig med nittonåriga studentskor ser i alla fall ut att slå in. Alla övriga personnummer på listan verkade börja med 87 och 88 och jag kände mig som en sån där gammal indian ni vet, en som heter Varit Med Ett Tag och som med ärrande ögon kan se på gräset om bufflarna drar söderut i år. Jag planerar att sy upp en mantel och agera upphöjd mentor åt mina medstudenter, som kan behöva guidas i konsten att producera mesta möjliga akademisk svada med minsta möjliga ansträngning, eller som får för sig att pizzan på snabbmatsstället vid tunnelbanan är en god investering (tips! Om det står "falafel, kebab och pizza" på stående plastskyltar utanför restaurangen, är pizzan generellt inte stenugnsbakad). Mantlar används förresten alldeles för lite i vår tidsålder. Det fanns faktiskt en tid då var och varannan anständig människa gick omkring i mantel och kunde göra svepande sorti när det behagades.

Jag har en inre bild av hur flatvärlden skulle se ut om mantlar kom tillbaka i ropet igen. Det behöver inte ens vara något stort rop, för flatvärlden har en tendens att följa helt andra utseendenormer än vad som råder i övriga världen. Det känns frestande att starta en kampanj (Alla i mantel får gratis öl och rabatt på byxhäng! Damfotboll blir till superhjälteorgier, förfesten blir ett medeltida rådslag! Mantel är the shit!) men jag vill inte i slutändan ta ansvar för alla som i skydd av manteln bestämmer sig för att hångla med sitt ex bästa kompis gamla raggs nya tjej och skapa fler intriger, med påföljd att utspilld och i affektion kastad öl väter ner varenda mantel på Mouse Club och sedermera allas våra nattbussar, där odören är tillräcklig som det är. Det är helt enkelt inte värt det. Jag tar tillbaka allt. Lämna manteln hemma. Låtsas att den är en pläd, och värm dina frusna fötter med den om vintern någonsin kommer.

Detta är alltså ett inlägg om att jag härmed inleder min sista termin på universitetet, om det inte framgick. Jag vill framhålla att jag på intet sätt tror att äldre indianer går omkring i mantel och att jag inte har något emot nittonåringar - jag pratade med en senast idag och hon framförde klokskapen att det är enklare att acceptera att ens ex hittar en ny om den nya är fulare än en själv, vilket jag helt håller med om. (om ni tycker att jag svingar mig mellan topikerna som Tarzan on speed så är det för att jag har ätit två mazariner och en massa pepparkakor begravna i kristyr och min hjärna är lycklig och hysterisk)

Som alla vet (och som nämnda nittonåring mycket riktigt påpekade) har man alltid ett val, när ens gamla tjej har hittat en ny, och i ens egna ögon fulare. "Fulare" är i detta sammanhang ett vitt begrepp, och kan innebära allt från "mindre karismatisk" till "sämre på ekvationer". Antingen tänker man "shit, hennes nya tjej är helt ointressant, och ändå föredrar hon henne framför mig, vilket definierar mig som ointressantare än ointressantast" (på zulu heter "Gud" unkulunkulu vilket betyder "Större än den störste" och om jag var mer insatt i språkreglerna för zulu skulle jag i denna parentes skriva en helt sjukt imponerande översättning baserat på den parallellen, men som det är nu vet jag inte ens hur det stavas). Eller så tänker man "varsågod, be my guest, slabba på den lilla räkan du så går jag vidare och är nöjd över att vara ihop med mig själv som är så mycket snyggare". Jag rekommenderar det senare, det förra leder absolut ingenvart. Samma regel, fast tvärtom, gäller om hon hittar någon snyggare. Att tänka "jag är misslyckad och predestinerad att dumpas för vackrare exemplar" är rent slöseri med tid. Kontrasterande tanke, "jaså jag är uppe och spelar i den divisionen", är mer konstruktiv och gör oss alla lyckligare, på lång sikt. Som ni ser är jag redan halvvägs in i att skriva en självhjälpsbok. Den skulle heta "John Gray är från Uranus" och ingen skulle förstå vad jag egentligen ville, men jag skulle i alla fall få göra ett tydligt ställningstagande medelst boktitel.

Ja, nä men som sagt, jag har alltså registrerat mig på kursen nu.

när allt kan bli något annat

2008-01-14T04:40:00.000+01:00

En sån där kreativ period har kastat sig över mitt liv och resulterat i pepparkakor som går utanför mallen för 1) hur en normal pepparkaka ska se ut och 2) hur mycket tid man i snitt bör lägga ner på varje pepparkaka. Dessutom har näst sista kapitlet på mitt bokmanus bara runnit ur mig som en porlande vårbäck - det är alltid ett bra tecken när saker och ting går att likna vid vårbäckar. Jag har fått frågan av flera när man kan läsa boken, men alltså det är inte upp till mig. Jag har ingen kontakt med några förlag, och när jag skickar in mitt manus är jag en av tusentals andra som gör samma sak. Planen är att det ska harva mellan ett gäng förlag och så får jag se om någon nappar. Gör de inte det, så tar jag min tillflykt till Vulkan, som jag hittills inte kan beteckna som annat än sympatiskt. Men bara om jag först lyckas ta reda på vad som är den djupaste sjön i Pakistan och får tag på några ord från en vaggvisa på urdu, så att jag kan avsluta min historia.

Det är fint när det händer, när alla ens kreativa krafter samverkar så att man inte ens kan se en mutter på gatan utan att råka bygga ett mini-USA i metall. Jag hoppas att det håller i sig, för snart tar min hyresvärd bort trean och femman och då är det finkulturen, min egen videokamera och alla strumpdockorna som får stå för underhållningen. Fast i brevet vi fick hem stod det förstås inte riktigt så, utan snarare "du kommer att kunna ta del av de så kallade fria kanalerna och dessutom köpa ett tilläggsutbud via någon av våra tre leverantörer av digital-TV", under rubriken "Nyheter om kabel-TV". En mer rättvisande rubrik hade varit "vi kommer att ta bort trean, femman och ett gäng andra kanaler, suck it up". Jag borde förstås få dispens eftersom jag driver en blogg som i brist på andra nyheter tvingas behandla skräpkultur, men det är inte säkert att de tänker så.

Ett annat fenomen som uppstår när det blir sådär, är att tiden alltid rusar fram som ett annat expresståg. Plötsligt är klockan 04:42, trots att den alldeles nyss var helt andra siffror och sju-åtta favoriter var inloggade på Qruiser och bekräftade att det fortfarande var dag. Läggdags nu alltså, om jag lyckas gå hela vägen från datorn till sängen utan att råka börja sy en vårjacka eller bygga enhörningar och könskrigare i papier-maché. Risken att det händer är som ni förstår högst reell.

live från Braşov, del 2

2008-01-03T20:24:00.001+01:00

Så fort jag började kunna säga hela meningar utan att nysa, tog vi tillfället i akt att skjutsas runt av en bekant i obligatorisk mustasch till slottet, palatset och gallerian - de tre platser folk propsade på att jag borde besöka. Palatset var ett stort myller av handgjorda detaljer och en livrustkammare som skulle platsa i vilken Army of Lovers-video som helst. Slottet var Draculas slott men det var stängt när vi kom dit, så istället gick vi runt och frös ett tag bland vampyrsouvenirer och traditionella ostar i 25-gradig kyla. Idag shoppade vi och jag kan inte sluta snegla på mina nya skor, en orgie i perfektion (vad ÄR det med skor? Är det det att de börjar redan under fötterna? Är det att det är de som avgör hur man går? Vad det än är så är det min och Carrie Bradshaws gemensamma nämnare oavsett jag vill eller inte). Jag har även glanat längtansfullt uppåt bergen men inte åkt en enda skida.

Imorgon kväll ska vi försöka åka till Bukarest. Det ryktas om dåligt väder, blockerade vägar och avstängda flygplatser och jag vet inte hur det ska gå till, men på lördag klockan 12 är det meningen att jag ska vara tillbaka på Arlanda.

för ett år sen hånglade jag eventuellt med Jorå och Bruden kunde fortfarande vara vem som helst

2007-12-31T19:40:00.001+01:00

Än så länge har jag prioriterat rumänskt snörvlande och nysande framför att ta mig till Draculas slott, åka några skidor eller besöka mitt julklappsspa, och dagarna har glidit in i varandra i slemmiga dimmor. Men idag mår jag lite bättre och för en stund sedan fick vi klart för oss att det är nyårsafton idag. Och nog för att det är en mäktig och manipulativ förkylning som har kastat sig över mig, men aldrig kan den få mig att försumma mina viktigaste bloggeliga plikter. Som summering.

Då 2006 blev 2007 var jag fortfarande hemlig. "Klockan tolv stod jag och såg på månen, den var nästan full och om vi ska vara noga var jag själv inte heller långt ifrån. Jag var omgiven av kända och okända människor av varierande kön och sexuell läggning, vattnet reflekterade fyrverkerierna, jag hade någons andedräkt mot min hals och någons midja under mina händer. Jag tänkte: det här är Året. 2006 var min repetition av ansatsen, 2007 blir det världsrekord." Inte helt otippat blev det precis som min känsla hade förutspått, det blir ju ofta så. Det kan låta futtigt i andras öron, men att med buller och bång komma ut som Brud, få anställning som krönikör i QX, och åka på solsemester till Lesbos, har inneburit mer action än 2004, 2005 och 2006 tillsammans. Under 2007 har jag även trätt ur min tandställning som en annan askunge, figurerat som återkommande lesbisk expertkommentator i Annika Lantz studio, suttit i juryn för Miss Gay Sweden och blivit nominerad till qx-galan (det går fortfarande att rösta).

Inför 2008 har jag blygsammare föresatser än världsrekord, men det finns tre saker jag vill göra. Först och främst tänkte jag skriva de två sista kapitlen på mitt bokmanus och se om det finns någon som vill ge ut den. Sedan ska jag ta examen, för det är numera bekräftat att jag bara behöver gå en ynka termin till. Till råga på detta glada budskap, är min sista termin inte ens något som börjar med magister- eller kandidat- och där man måste referera till originalforskningen och skriva ett avsnitt om reliabiliteten, utan en nybörjarkurs litteraturvetenskap där jag kan dissekera böcker och frottera mig med nittonåriga studentskor i nördtrendiga glasögon (ja ni kan föreställa er min vision). Slutligen tänkte jag åka till Grekland. Jag vet numera hur den grekiska artikeln för feminint plural i objektsform ser ut och den kunskapen gör ju, oavsett mitt privatliv, mer nytta i ett grekiskt, interaktivt sammanhang än isolerat i mitt eget huvud. Bok, examen, Grekland. Det är planen. Några andra saker kanske också kommer att förändras - jag har tankar om blogg och skrivande och att göra något mer, och det återstår att se vad som går att kombinera med verkligheten. Nu ska jag avsluta Året med att svälja ett läskigt, knallrött vitaminpiller och göra korta visiter i köket där människor lagar mat efter mina instruktioner och där gasen jag är allergisk mot hindrar mig från vidare deltagande.

Nåväl. Gott nytt 2008 alla nya och gamla bloggläsare, och så något nostalgiskt om hur glad jag är att ni läser, kommenterar och är mig så trogna!

upp och iväg

2007-12-22T09:58:00.000+01:00

Om ett par timmar lyfter jag och lämnar Tofflan och alla julstjärnorna i lägenheten, till förmån för ett svinkallt Rumänien. Det ryktas om skidbackar, spavistelser och en faster som eventuellt kan laga vegetarisk mat. Dessutom ryktas det om internetuppkoppling, så det blir med stor sannolikhet både en och flera rapporter från den rumänska garderoben. Jag hoppas att alla ni trogna och intelligenta läsare (både ni som kommenterar och ni som inte gör det) får helt grymma jular och nyår! Upp och iväg!

slika spörjande tankar

2007-12-19T15:54:00.000+01:00

Jag har blivit nominerad, för första gången i universums historia! Uppenbarligen finns det folk som tycker att jag borde hålla uppe mitt goda jobb, för där sitter jag minsann bland en massa celebert folk och flinar åt mig själv och alla andra, som om jag aldrig hade gjort annat än blivit nominerad. Jag vet inte hur man beter sig som nominerad, men jag tänkte försöka göra som jag redan hade planerat, åka till jobbet och sjunga bjällerklang tre gånger på raken. Första gången mumlar min brokiga skara elever och stirrar ner i texten, skolmässigt dekorerad med handritade bjällror och granar och gröt, sånt. Andra gången kommer de igång, för då kan de nästan melodin, och då vill de nästan alltid sjunga den en gång till sen. Tre gånger för varje sång, om det är något fyra år på SFI har lärt mig så är det detta.

För att fortsätta hålla uppe mitt jobb, tänkte jag härmed hjälpa några vilsna googlare med deras undringar.

Lägga snus på klitoris
Jag har inte testat, men jag skulle nog inte rekommendera det för annat än möjligtvis någon som klurar på en TV 1000-version av Fear Factor. Om någon har erfarenhet på området går det naturligtvis bra att informera i kommentatorsfältet nedan.

Hur känns det att vara en kort tjej?
Det känns ungefär som att vara homosexuell, nämligen som det alltid har gjort. Ibland får man stå på tå för att ta ut pengar ur bankomaten vid Torget i Gamla Stan. Ibland får man höra att man är söt fastän man egentligen är förbannad. Ibland märker man att man står och stirrar på ett par tuttar istället för att se in i ögonen på bruden ifråga, men det märker man å andra sidan ibland med jämlånga tjejer också, så det kanske inte är så signifikant.

Hur kan man testa simultanförmåga?
Man kan till exempel prata med sin svärmor i sin fasta telefon och sin älskarinna i mobilen, och försöka att inte snurra till det som på film. Man kan genomföra ett mindre riskabelt test genom att försöka skriva sitt namn med vänsterhanden samtidigt som man skriver sitt telefonnummer med höger, eller göra juldekorationer i fogsilikon samtidigt som man färgar håret och pratar med studievägledare i telefon (nyligen testat, funkar hyfsat). Annars rekommenderar jag 69:an. Den är inte bara ett test av simultankapacitet, utan genererar dessutom en automatisk belöning om man lyckas.

Hur lång penis måste jag ha för att nå klitoris?
Minst 30 cm, annars är det kört.

fjät

2007-12-13T12:11:00.000+01:00

När jag var en liten tös var jag medlem av en hårt drillad barnkör, som varje år vid den här tiden framförde ett till perfektion inövat luciatåg. Jag fick aldrig sjunga solo, för jag tillhörde inte de två favoriterna, men jag erhöll ändå någon slags körstatus i och med att jag kunde vara både alt och sopran och sjunga nya stämmor direkt från pappret. Eftersom vi var barn, förstod vi inte att körens uppbyggnad var relativt diktatorisk, så en vacker dag när vi var fjorton år och det blev oktober, föreslog vi för vår körledare att vi skulle ändra luciaprogrammet och läsa några andra verser. Det blev upptakten till en revolt som slutade med dramatiska avhopp, vi fjortonåringar spreds för vinden och började intressera oss för fältbiologi, alkohol, pojkar, flickor, sånt. Men det var fint, det där med att stå i vit nattskjorta och yla "är ljuuuus" i samklang med tio andra drillade barn.

Förutom när jag var nio år, för då var min familj i Zimbabwe och luciatåget blev lite annorlunda. Bara för att jag själv gillar att ha ett tidsdokument som visar vilket lillgammalt men rättstavande barn jag var, följer här ett utdrag från min dagbok för 18 år sedan: "Igår hade vi luciatåg. Det var alldeles mörkt ute. Vi väntade och väntade på att alla skulle äta upp så att vi kunde få byta om snart. Men så kom vi på något, vi hade ju inte plockat blommor åt dom som var för små för att bära ljus..... Fort ut och plocka blommor! Vi skulle ta dom röda blommorna men dom var ihopslagna för natten, så vi fick ta dom mörkrosa blommorna istället. Nu hade det gått tio minuter, jag höll noga vakt på klockan jag. Sen gick vi till matsalen igen. Då kom vi på att vi kunde klä om i kontoret om vi fick det. Vi frågade och vi fick, så nu fick vi ett sjå (sic!) med att bära dit alla sakerna. Det spöregnade ute. Ljusen och lucialinnena kunde inte bäras dit utan paraply. Så några av oss fick hämta paraplyer medan resten stod kvar med sakerna och väntade. Sen äntligen fick vi byta om. Men, jag hade glömt mitt lucialinne i alla fall! Sen fick vi klä om. Det kändes pirrigt när vi hörde hur dom pratade där inne. Nu sa Kristina att dom höll på med att förklara vad Lucia var. Så äntligen fick vi komma in! Det var alldeles mörkt där inne. Eva hade lovat mamma att hon skulle spela in allting på band. Det gjorde hon också, men hon kunde inte få igång bandspelaren förrän vi hade börjat med Lusse lelle så hon fick inte med när vi sjöng Natten går tunga fjät. Men det gjorde ingenting för det sjöng vi ju när vi gick ut också."

Historien förtäljer att Lucia blev mördad för att hon vägrade gifta sig med en snubbe och gav bort hemgiften till de fattiga istället, så i kväll ska jag fira Lucia genom att avlägga en visit på nya flathaket TheSpot på Kicki's (logiken är glasklar). Eftersom jag har fått veta att hiphop och luciakrona inte går ihop (men jag är fortfarande inte helt säker på att det stämmer, enligt min erfarenhet går allt utom sockor och sandaler ihop) så nöjer jag mig med att färga håret julrött och eventuellt tindra med ett eller annat öga, och om jag råkar pipa "är ljuuus" kan jag låtsas att det är en spontan wailing.

som löser fallet för din skull

2007-12-10T16:28:00.000+01:00

Jag är färdig med min uppsats, före utsatt tid. Jag går in i badrummet och studerar min spegelbild med lupp, men ja nog fan är det jag. Före utsatt tid. Uppenbarligen är det möjligt.

För mig personligen innebär avslutandet av min uppsats att jag kan andas ut och ägna dagarna fram till jul åt att tokvikariera när alla andra SFI-lärare tjuvstartar sin semester, samt att jag snart, snart kan ta ut min examen. För samhället är nyttan oändligt mycket större. Äntligen kan vi alla få reda på hur andraspråkstalare använder sig av hummanden i testsituationer! Som vi har längtat. Hur hummar de? har vi frågat oss, kastat oss fram och tillbaka i våra sängar, ringt till våra mammor som inte visste svaret. Skröpliga tanter, frågvisa barn, alla har de kommit fram och frågat mig, på tunnelbanor, parkbänkar och museum: "Utgör ett material av videoinspelade samtal av 16 informanter ett tillräckligt underlag för att dra slutsatser om språkkulturell inverkan på hummandet?" Jag har bara kunnat skaka på huvudet och säga "jag vet inte".

Men nu är det ändring på det. Grattis världen.

skogsvrån får vänta

2007-12-06T16:37:00.000+01:00

Tatueraren som skulle göra min tatuering, tyckte att det var svårt att förstå vad jag menade och tyckte inte att min skiss förmedlade något alls. Men idag när jag kom dit med endorfinerna redan dansande i blodet, hade han ändå lyckats rita en brud som var som han trodde att jag ville ha henne. "Det ska vara som en alternativ version av ett skogsrå, cool och med egen vilja och inte poserande för att utgöra någon slags passiv lockelse" hade jag sagt, och mot mig på hans papper stirrade en porrig fantasi med tuppkam, djävulssvans och hårda bröstvårtor. Inte, eh, inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa jag och ville springa därifrån. "Den är ju ganska väldigt olik den teckning jag kom med, även om jag håller med om att jag inte är någon särskilt professionell tecknare", sa jag och försökte förklara vad det var som var fel utan att råka säga "allt".

"Om jag ska göra en halv rygg vill jag inte göra en massa skit", sa han, "jag vill ju kunna stå för det själv också." Några minuter senare satt jag på tåget tillbaka, lugnandes adrenalinet som alltid vräker fram när jag stöter på kommunikationssvårigheter. Jag skulle ju ligga på mage och ångra att jag inte hade tagit några värktabletter, i detta nu skulle jag begåvas med mera bläck i mitt späck! Istället satt jag på ett tåg och vräkte ur mig besvikelser till Lane, som tog det som en kvinna.

Jag vet, sa hon. Men du vet, vi snackar om tatuerare, de är nästan alltid hårdrockssnubbar och de tycker att typ Hammerfall- och Manowarskivomslag är det snyggaste som finns. Och hur mycket de än försöker kan de inte kombinera personlighet och sexighet och få ekvationen att gå ihop, när de ska rita en brud, för de har inte samma ögon som du.

Som synes var det en hel rad generaliseringar och förutfattade meningar som hasplades fram och tillbaka mellan min mobil och Lanes, men det hjälpte. Jag tog fram en annan generalisering som hette "brudar är bättre på att tolka vad andra brudar är ute efter" och åkte raka vägen till Flash Fighters, som jag både hade spanat in förr och som hade rekommenderats av en påpasslig bloggläsare. Så fort jag klev in tänkte jag "här vill jag plågas", och när jag visade min bild visste damen 1)vad ett skogsrå var (på den förra studion har de skrivit "skogsvrå" på beställningen) och 2)vilken känsla jag ville förmedla med bilden. Jag bestämde mig för att boka en tid och kunde jag joddla ordentligt hade jag joddlat hela vägen hem. Som tur är fanns det en snubbe på tåget som snackade så högt i mobilen att hela vagnen satt och fnittrade till slut, så de led ingen nöd på högljudd underhållning trots min inkompetens på joddlingsområdet. Det är fint förresten, när en hel vagn fnittrar. Jag och en dam i 60-årsåldern fnittrade i vackert samförstånd ända tills jag gick av. Då sa jag "hejdå" för hon kändes plötsligt så familjär, men där gick tydligen gränsen för hon svarade genom att intensivt stirra ut genom fönstret igen. Det var fint så länge det varade.

Vad kan vi då lära oss av dagens äventyr? Och jag säger som varje gymnasielärare med självrespekt: motivera ditt svar.

från köttmarknad till köttmarknad

2007-12-05T12:55:00.000+01:00

Idag vaknade jag i ottan och åkte till RFSL-huset för att på det där sömnigt superklara viset redovisa för mitt examensarbete från 2006. Jag gjorde det förstås inte på pin kiv, utan de hade ringt och frågat om jag kunde komma och agera expertpanel inför deras projekt att fortbilda SFI-lärare i hbt-kompetens. Mötet var givande, jag blev glad att mitt examensarbete kom till användning och att jag fick en RFSL-nyckelring när jag gick, men sen blev jag lite nere igen.

Det var när jag kom ner och med egna ögon såg att TipTop hade förvandlats till Lidl (jo jag vet att det var ett tag sedan). Där fordom juckande gogo-dansare trängts med blyga butchar fanns nu smågodis och billig köttfärs och även om parallellerna lyste i neon var det ändå inte samma sak.

TipTop var närapå en institution när jag som nittonåring och på darrande ben klev in i Det Homosexuella. "Nu har jag för första gången satt min fot på afrikansk mark", står det i min dagbok från 1989, känslan från TipTop tio år senare tillhör samma kategori. De är homosexuella, på riktigt, och det är jag med, tänkte jag förundrat och kände mig ändå inte särskilt inkluderad, för alla tittade konstigt på mig och undrade om jag var på väg till Grottan och hade villat bort mig.

Jag har hundra fina minnen från TipTop och några fula. Ett fint var när jag hjärtekrossad firade nyår på en svart stol, ni vet på det där upphöjda golvet till höger. Och alla hånglade på tolvslaget och jag tänkte "slabba på ni bara, sprid er herpes, det är inte som att jag bryr mig, det är bara ett klockslag". Plötsligt satt någon och log mot mig, så att jag var tvungen att le tillbaka. Jag glömde allt vad herpes hette, blev rejält upphånglad på dansgolvet och ett par dagar senare var jag med flickvän.

Men mest dansade jag, där mjölk och havrefras står nu har jag dansat röven av mig så många gånger att inget av den borde finnas kvar. Sånt tänkte jag på idag när jag kikade in på Lidl och konstaterade att de har ett annat klientel. Och att en gång var TipTop det mest stabila i min värld av post-garderobisk förvirring, nu känner jag mig själv som ganska stabil i en flatgegga av klubbar som stängs och byts och försvinner. Nåväl, tänkte jag sen och lämnade Lidl åt sitt öde. Det är i alla fall en positiv utveckling.

Till alla som kom ut för sent för att uppleva TipTop, eller av andra anledningar inte varit där och nu sliter sitt hår i förtvivlan: Det var säkert inte alls så underbart som jag stundom tyckte. Det var säkert inte underbart alls. Med största sannolikhet var det en drös fulla bögar och heterotjejer som tyckte att det var så skönt att få gå till ett ställe "där ingen stöter på en", en och annan flata i ett hörn, i affekt utskvätta drinkar på golven och bråk mellan spänniga brudar i backslick. Det var nog bara det att jag jämförde med garderoben.

var är tvålen vänner?

2007-12-03T15:51:00.000+01:00

Plötsligt har jag skrivit femton nya sidor uppsats och tolv sidor på bokmanuset som snart är färdigt. Det började ungefär när jag kom på att man kunde stänga av teven. Belöningen kom när min handledare skrev ett torrt litet mejl om att hon godkänner min uppsats för opponering i januari, följt av några små hot om vad som händer om jag inte skickar in slutversionen inom två veckor. Hon ser ut som en korsning mellan kulturtant och älva, och om Tove Jansson skrev bdsm-noveller skulle hon troligtvis få rollen som den otippade dominan med tagelpiskor och vadmalsögonbindlar i byrålådan.

I övrigt har jag ägnat all min vakna tid åt att leta efter saker. Först letade jag efter en bok som jag helt säkert skulle ha i bokhyllan. Jag bläddrade igenom hela hyllan, bok för bok. Jag visste hur bokryggen såg ut och vilken färg framsidan hade, men efter tio genomgångar av hela bokhyllan fick jag ge upp. Jag blev tvungen att plocka resonemang ur minnet, googla efter referenser och pussla in det i min hemuppgift bäst jag kunde. Sedan skulle jag plocka fram en annan bok, och vips så gled boken jag just hade letat efter rakt ut och in i min hand. Den flinade och sa "Joe Labero, släng dig i väggen". Sedan hände samma sak med ett kompendium och ett randigt papper med klotter från en intervju. Jag har letat mig galen, dammsugit pappershögar och bönfallit mitt kollegieblocksesam att för faan öppna sig, och när jag har gett upp har pappren och kompendierna jag letat efter singlat ner rakt framför ögonen på mig.

Igår sa Tofflan "jag tog cykeln till tippen i förrgår förresten", syftandes på min gamla cykel som har legat med hjulen i vädret i hallen i en vecka efter att jag har berövat den allt gummi. Vi har krånglat oss förbi den varje gång vi har gått ut med soporna eller gått på toaletten. "Jaha, oj det märkte jag inte", sa jag och hon log. "Nä jag vet, det var därför jag sa det".

Jag ser alltså inte saker. Finns det någon diagnos för det?

huvud axlar knä och tå

2007-11-30T13:19:00.000+01:00

Igår satt jag i tuppkam och tre ansiktspiercingar i lärarrummet och läste om montören som fick gå hem från jobbet för att han hade färgat håret rött. Hm, tänkte jag, tur att jag har hållit mig till blått och rosa. I ett av mina rekommendationsbrev har en universitetslektor skrivit ett preventivt försvarstal som indirekt förklarar att jag genom att ha udda frisyrer kvalificerar mig extra väl för läraryrket. Det står visserligen inget om montörsjobb, men jag vill ändå rekommendera den där montörens arbetsgivare att fundera över var Jeremy MacMillan hade varit idag om det inte hade varit för Lisbeth Salander.

Min tatuerare sa att min skiss var amatörmässig, vilket lugnade mig flera kilo när jag var där i förrgår och pratade om min tatuering. Om han tycker att den är amatörmässig så kan han säkert göra den bättre själv, tänkte jag och lade min ryggs framtid i hans händer. Det enda som oroade mig var när jag förklarade hur bruden på bilden ska se ut. Hon ska se rakt på en, sa jag, hon ska se ut som om hon har kontroll och att hon tänker "du är redan min". Hon ska inte sitta och posera och puta med rumpan och snegla på en från sidan. Min tatuerare nickade konfunderat. Hon ska inte vara sexig alltså, sa han. Jag hade just beskrivit det sexigaste som finns, men det verkade inte som om vi hade köpt våra referensramar i samma affär. Eeeeh, sa jag och funderade på att förtydliga min respons med ord som stereotyp femininitet och sexuell diskurs, men jag lät bli, för man vill inte kasta akademiska begrepp rakt på snubben som ska sticka en med tusen nålar nästa torsdag. Nä alltså hon ska vara lite tuffare, sa jag bara och hoppades att budskapet skulle nå fram. På torsdag får vi se.

Min övriga kroppsmodifiering har på sista tiden bestått av hopsjunkning orsakad av soffpotateri. Snart måste jag följa med Snurran och mingla med Stånkande Mannen och Joggingkvinnan på gymmet, man vill ju inte gå och bli så kroppsmodifierad att man får sparken.

vad piggar upp bättre än en slurk* etymologi

2007-11-26T01:22:00.000+01:00

Trollveckan är över och jag är tillbaka vid mitt tangentbord. Här ska jag klistra fast mig i en vecka för att inte råka putsa några fönster när piskan hänger över mig och jag måste lämna in ett uppsatsmanus om en vecka. Min enda tillflykt kommer att vara bloggen, så det kan tänkas att jag kompenserar för bloggtorkan och skriver mer än vanligt under veckan som kommer. Man vill ju inte bli blängd på när man tar en kvälls semester på fredag och eventuellt spanar in klubb G.

Idag har jag varit duktigare än förväntat och skrivit fem sidor uppsats, samt belönat mig med en msn-konversation med Snurran som sitter uppe med urinvägsinfektion. Vi tog en tripp in på etymologiska ordboken och fick reda på att urin kommer från "da. ty., av lat. ürina, egentl. vatten, besl. med u r". Beslaget med undre regioner? Besläktat med underliga rigmor? Beslöjat med unken rondör? Det förtäljer inte Elof Hellqvist. Medan jag begrundade detta, äventyrade sig Snurran längre in i förkortningarnas förlovade djungel. "2. ur, i riksspr. nu blott i ur och skur", sa hon förtjust, "så egentligen kan man säga i kiss och skur!"

Glada och upplysta fortsatte vi vår trivsamma om än av urinvägsinfektion fördunklade nattadialog med att reflektera över matlagerskan som skrev till Aftonbladet och frågade hur hon kunde rädda sin kycklinggryta som hade råkat bli för stark. Hur skulle hon underhålla kycklinggrytan medan hon väntade på svar? Hur kunde vi få veta? Det fick vi inte, däremot fick vi enkelt reda på att ordet kyckling är en diminuitivform av det germanska keuka eller kuka, "till sv. dial. da. kock", alltså "till svärmors dialys dansar kocken" (man lär sig att tolka förkortningarna ganska omgående efter en stund). Jag hittade ingen förklaring till "lesbisk", bara ett talande tomrum mellan lera och leta, men jag har ju varit på Lesbos själv och märkt hur lätt man förleds till lesbianism just där, så den informationen behövde jag inte. Det var väl det han kände på sig, Hellqvist.

*slurk = (med dial. anstrykning), sup, klunk = no., da. slurk, nisl. slurkr; till sv. dial., no. nisl., slurka, sörpla i sig; jfr ty. dial., schlurk, mhty, vb. slurken; ljudhärmande parallellbildningar till sv. dial., no. slurpa, sörpla, sv. dial. slurp, slurk, ty. schlurfen osv.; jfr även under sörpla

så länge hunden är kvinnlig

2007-11-16T14:33:00.002+01:00

För att fortsätta på spåret heteroreklam så vill jag gratulera Vällingby Centrum till att ha frångått förlegade familjenormer på detta föredömliga vis. De visar att en familj inte behöver bestå av mamma, pappa, barn och nöjer sig inte med att skrida över könsgränserna utan ger sig rakt på materialgränserna, när de visar att även en papperskasse kan vara en del av familjen! När kassen växer upp där i Vällingby kommer den att lära sig att vi alla är lika mycket värda, oavsett form, lynne, densitet och andra ytliga variabler vi människor använder för att dela upp oss själva och andra i kategorier. Att alla föräldraparen, som anfield påpekar, består av "vita, funktionsdugliga, jämnåriga, långa killar med kortare tjejer (utom längst ned i mitten, ett hotfullt exempel som justeras genom att tjejen böjer huvudet lite grann)", är troligtvis bara ett misstag.

Det är första gången vi ser familjekonstellationen mamma, pappa, papperskasse i Sverige, men grundidén är inte särskilt ny. År 1979 gifte sig Eija-Riitta Eklöf med berlinmuren och blev sålunda Eija-Riitta Eklöf Berliner-Mauer (nu vet jag inte om det är det hon heter längre, det verkar som om hon har bytt namn för att numera heta Wall Winter Berliner-Mauer). I mina eftersökningar kring vad som hände sedan berlinmurens fall - torkade hon månne tårarna och flyttade till Kina för att starta på ny kula med någon äldre och erfarnare? - har jag fått veta att de fortfarande är gifta och att hon ser muren som trasig snarare än död. Jag kan rekommendera hemsidan som beskriver deras förhållande, där jag har hittat guldcitat som "it was very much a long distance romance as neither of us likes to travel" och "My husband's job was to divide East and West Berlin. He is retired now". Jämfört med att vara ihop med en mur som inte gillar att resa och som dessutom sedermera rivs till folkets jubel, känner jag att mina egna förhållanden när allt kommer omkring varit ganska normativa.

Förresten minns jag den nionde november 1989 som igår. Mamma och pappa satte mig framför vår tolvtumsteve och sa åt mig att titta noga och aldrig glömma detta historiska datum, för en dag skulle jag förstå varför det var historiskt och då skulle jag vara glad om jag kom ihåg det.

Min spaning avslutas lämpligen med indiern som gifte sig med en hund. En kvinnlig hund, som Svenska Dagbladet påpekar, så kristdemokraterna kan vara lugna. Här kan det vara på sin plats med en diskussion om kvinnlighet, hunden har som synes blommor i pälsen men även herr Selvakumar är utsmyckad med blommor och man kan utbrista "vafalls! Fluga eller slips om man får be!" men då glömmer man att allt som kan betecknas som kutym är kulturellt betingat och att våra gamla kungar en gång gick runt i höga klackar och peruk. Alternativt ville Svenska Dagbladet inte alls ge sig på att definiera hundars kvinnlighet utan bara påpeka att hunden var av kvinnligt kön utan att råka kalla henne hynda. Eller bitch. Vad fick då reportern att känna ett behov av att påpeka hundens kön, kan man undra, och vad har för övrigt tikar gjort för att förtjäna denna betydelseförskjutning och ge namn till våra värsta skällsord? Det är minsann inte de som juckar mot våra ben.

Att de flesta av denna sorts gränsöverskridande giftermål är heterosexuella får vi antingen härleda till statistiken, eller skriva en avhandling på temat "heteronormativitet i den objektumsexuella och zoofila diskursen". Det lutar åt det senare, först ska jag bara skriva fem inlämningsuppgifter, en kandidatuppsats om andraspråkstalares användning av hummanden i samtal och krönikan till QX decembernummer. Sen så!

"Season greetings, I will like have a long relationship with you"

2007-11-13T01:36:00.001+01:00

En fin sak med Internet är att man kan starta en blogg, bli upptäckt och uppraggad som krönikör och plötsligt ha en massa skrivuppdrag i näven. En annan fantastisk grej är alla frierierna. Långt fler friar till mig sedan Internet fick ett ordentligt genomslag och det beror inte bara på att jag var en finnig tonåring innan dess, utan också på att jag numera har en emailadress och det är så mycket lättare att ta kontakt när man slipper grensla en häst och sjunga serenader med risk för att i slutändan ändå bli avvisad på grund av ens tveksamma falsett. Eftersom jag är uppe och nattsuddar för att egentligenplugga, passar jag på att publicera ett av mina friarbrev.

YOU ARE SO SWEET AND LOVELY
EVER SINCE I SET MY EYES ON YOUR PHOTO ON THIS WEBSITE, I HAVE NOT BEEN MY SELF.
THERE IS THIS STRONG FEELINGS IN ME THAT WE ARE MET TO BE TOGETHER AND ALSO, BELONG TO EACH OTHER.
IAM ATTRACTED TO YOU BY YOUR BEAUTY
YOUR OUTLOOK IS SO CAPTIVATING
I SEE A GLORIOUS SMILE ON YOUR FACE
MY FEELINGS FOR YOU IS LIKE A COLD WATER ON MY BODY.
WE ARE MET TO BE TOGETHER
NEVER TO BREAK UP
NEVER TO LEAVE EACH OTHER
I PROMISE THAT I WILL BE FAITHFUL TO YOU, COS YOU ARE ALL THAT I GOT NOW, TOGETHER WE RUN THINGS , TOGETHER WE MAKE LIFE A SUCCESS.
SWEETHEART I LOOK FORWARD TO HEARING FROM YOU.
ALOT OF HUGS AND KISSESS

Notera särskilt hur unge herr Ogene inleder med en komplimang för att utveckla relationen under meddelandets gång och till sist avsluta med att etablera vårt förhållande. Notera även hur hans starka känslor och engagemang avspeglas i en orgie av versaler och för bövelen, jag är allt han har! Och här sitter jag och är redan upptagen, otur Ogene, arme man! Jag vet inte hur jag ska kunna avspisa honom utan att krossa hans hjärta, men lyckligtvis är jag van sedan jag avspisade Chris "GOD will be with you as soon you reply ok" och Stephen "i am GOD fearing, Loyal, Truthful, Trustworthy,Respectful, Honest, Obidient Selfcontrol and i hateFakeness, Cheating and Fetish". "You had me at obedient, lost me at the hate of fetishes", hade jag kunnat skriva men gav honom bara iskall tystnad. För hans eget bästa alltså, risken fanns ju att han skulle se mitt humoristiska svar som uppmuntran och försöka odla fram en udda fetisch för att fånga mitt intresse och i slutändan bara må dåligt över att han egentligen inte alls tände på byxknappar och gamla PET-flaskor. Man ska inte försöka tvinga fram attraktion som inte kommer automatiskt, Stephen, skulle jag behöva säga allvarligt och se djupt in i hans konfliktfyllda ögon. Vår relation skulle sakta förändras i och med min roll som sexualterapeut, det där med att jag föredrar brudar skulle inte heller vara någon hit, och hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte hitta en lösning. Ledsen, Chris, Stephen, Ogene och alla ni andra. Det är bäst såhär. Det är inte ni, det är jag.

om allt jag borde ha gjort istället för att skriva det här

2007-11-11T15:17:00.001+01:00

Om ni tror att jag försummar bloggen så vill jag bara tala om att jag rentav prioriterar den. Dagarna rinner iväg som sand mellan fingrarna, vatten genom ett såll, sånt. På lördag står det i min kalender att jag redan ska ha transkriberat 40 minuters videosamtal och skrivit tre inlämningsuppgifter. Om tid fanns på flaska skulle jag köpa tjugo backar för att ha tid med skola, undervisning, skrivuppdrag, författande, grekiska och alla hobbyprojekt jag jämt inleder när jag verkligen måste plugga. Mitt senaste heter "allt man kan göra av en cykelslang" och den handlar mest om att jag planerar att gå ut och ställa min sunkiga gamla cykel i grovsoprummet och bestjäla den på slangar att använda som material. Men eftersom jag inte är säker på att det är i grovsoprummet den hör hemma så slutar det bara med att jag går en runda i lägenheten, väger cykelnyckeln i handen och rastlöst kikar ut för att se om cykeln ser ut som om den platsar i ett soprum, och med den här underliga tidsdimensionen jag befinner mig i tar sånt där en timme och plötsligt är det kväll och jag har på min höjd hunnit bestämma bokstavsstorlek för underrubrikerna i min uppsats.

Till alla som i desperation har vänt sig till min blogg för information om vad tusan vi ska göra nu när Intern har lagt ned: Det ryktas om nystartade tjejställen i december, och i januari kommer Mouse Club igång. Våra slappa stackars rumpor kan äntligen andas ut (ja det kanske blev lite fel uttryckt... eller blev det?), de kommer att få skaka igen.

Och det har visat sig att modebloggande bestämt inte var min tepåse, för jag har fortfarande inte förstått att man måste lägga upp bilder på sina klädinköp. Det kommer att ta lång tid innan jag förstår det, rentav evigheter. Men min gamla cykel kan ni ju få se istället, och fantisera om vilka andra cykeldelar man borde ta vara på och bygga nya saker av.

Nu ska jag transkribera lite till. Det börjar i alla fall på trans, så jag kan låtsas att det är queerteoretisk sprängdeg och inbilla mig att det är intressant. (Käcka tillrop uppskattas ännu lite mer än vanligt.)

På swahili heter det förresten "tiden kommer" (muda inakuja) istället för "tiden går". Jag ska försöka övertyga mina redaktörer och examinatorer om den filosofiska tyngden i ett sådant semantiskt avtryck av kulturella tidsperspektiv och se vad de säger. Troligtvis "ja men i så fall tycker jag att vi struntar i dina deadlines och tar det som det kommer".

brudens modeblogg

2007-11-06T23:17:00.001+01:00

Jag: Åh Tofflan vet du vet du! De där skorna som jag har letat efter i typ en månad över hela stan...
Tofflan: Förstår du själv hur många heteropoäng det var i det du just sa?
Jag: Eh det var inget.
Tofflan: Ja men jo men vad är det med skorna då? Har du hittat dem nu?
Jag: Skor, vem pratar om skor? Snus sa jag. Snus, det där snuset, skitbutchiga snuset som jag har letat efter i en månad, det där speciellt extrastarka hårda märket du vet.

Jag och skorna inledde vår relation med suktande blickar genom ett skyltfönster. Där låg de. Där stod jag. I mitt huvud ekade sången jag skrev till skolans melodifestival på nittiotalet - om vi ska få något som är eget, som är till för dig och mig, då måste du ta första steget, och du ska inte ångra dig. Skorna stod som de stod, men skickade uppmuntrande vibbar åt mitt håll så fort de fick en chans, så en dag tog jag mod till mig och klev in genom dörren. Då fanns de bara i storlek 37 och uppåt, och jag övervägde faktiskt att stoppa bomull i tån eller fylla min häl med silikon bara för att få svassa runt i detta underverk, men jag sansade mig.

I veckor trånade jag, åkte till Globen och Kista och Huddinge för att se om de möjligen hade en i min storlek - det är onekligen något bakvänt askungelikt över det hela. Idag stegade jag in på skoaffären i Sollentuna och tänkte att min karma vad gäller expediering torde ligga på bra nivåer efter mina år som glad och hjälpsam systembolagsarbetare, så jag bad den snälla expediten ringa runt till alla affärer i stan tills hon fick napp. Hon log precis som jag brukade göra på Ekerös systembolag, uppriktigt och hjälpsamt och som om hennes liv kretsade kring min skoliga tillfredställelse, och jag kunde ha kysst henne när hon fick napp på femte försöket. Expeditens förmodade heterosexualiet stoppade mig, men jag tror ändå hon förstod på mina jämfotahopp att hon hade gjort min dag, som det heter. Imorgon tar jag min termos och mitt SL-kort och åker långt ut i utkanten för att äntligen förenas med min nya kärlek.

För att fortsätta modeblogga, kan jag berätta för alla som inte är så invecklade i flatsvängen att boxershorts är väldigt mycket mer populärt hos flator än hos övriga brudar. Det är så roligt att du, som är flata, också har såna fördomar, sa häromdagen min kollega, men detta är naturligtvis inte fördomar utan fakta baserat på empiriska undersökningar. Själv följde jag denna självklara norm i flera år, ungefär tills jag kom på att den trots att den kontrasterade mot mainstreamnormen likafan var en norm. Man kan ägna år åt att försöka hitta underkläder som inte följer några normer, till slut inser man att till och med storblommiga långkalsonger är norm i någon obskyr källarsekt och så börjar man fundera över vad man egentligen själv tycker är snyggt och bekvämt. Det låter rejält och fötternapåjorden, men är inte så enkelt som man kan tro, eftersom ens uppfattning högst troligt är färgat av en och annan norm. Så fort man råkar ägna den saken en tanke är man tillbaka i normkarusellen där man kan åka runt hur många varv som helst tills man bestämmer sig för att det viktiga är att man har reflekterat, och att man faktiskt får följa sina viljor och instinkter eftersom man är ett resultat av och en del i ett samhälle skapat av relationer, grupperingar och normer och inte kan ställa sig utanför utan att falla ut i rymden (är det såhär man skriver en modeblogg? Jag är osäker). I vilket fall som helst har jag kommit fram till att boxershorts är hemskt obekväma om man sover med ben och knän spretande åt alla håll som jag gör, och att mamma inte var helt ute och cyklade med postordertrosorna hon beställde åt oss i tiopack när vi var små.

men skrämd blir man ju

2007-11-03T13:54:00.000+01:00

Med klubb Interns fall och deprimerade och sjuka partypolare blir det till att fylla fredagarna med andra slags galej. Igår tog jag mig till morsgumman för intag av hemlagad falafel och socialisering med långväga släktingbesök. Jag kände mig som en smärre attraktion inför småkusinerna som sin vana trogna är lite större nu än sist jag såg dem, och jag vågade inte ta så mycket vaniljsås som jag ville av risk för att råka agera dålig förebild. En av mostrarna berättade om sin kollega som läser min blogg och som såg mig på pride men inte vågade komma fram och hälsa. Jag lägger den historien till alla liknande som jag har hört, och kan konstatera att de är fler än de som under pridefestivalen faktiskt kom fram och sa något. Alltså ni vågar, jag är en och sexti och petit som en räka, dessutom vansinnigt snäll och belevad.

Jag och min syster (som i denna blogg har förärats namnet Snurran) tog oss en sväng till det lokala sunkgymmet medan resten av gummorna och barnen gjorde en utflykt till det lokala glasblåseriet. Vi funderade en stund på vad alla spänniga snubbar tänker när vi kommer in och invaderar deras värld av manligt stånk och förortskrall - blir de peppade eller störda, eller är det som det verkar, att de inte bryr sig? Ser de oss rentav som deras likar, är vi med i gänget? Diskussionen kommer upp varje gång vi gymmar, men vi har hittills aldrig tagit oss för att fråga.

Vid middagen berättade Snurran om sin spaning i heterohalloween. Hon berättade att det inte längre handlar om att maskera sig eller vara rolig, det handlar om att hitta en kort lackklänning på det tema man har valt och sedan flirta med vald fetisch hela kvällen. Vad menar du, frågade mostrar i kör, och Snurran förklarade att man till exempel väljer att vara sjuksköterska och så går man till Butterix och köper en vit lackklänning med urringning och en chic liten lackmössa och så klapprar man runt på höga klackar hela kvällen och frågar vem som behöver konstgjord andning. Varför då, tänkte jag, det kan man ju göra sista torsdagen i varenda månad året runt på LASH, men jag antar att inte alla har koll på det. I kväll ska jag själv på spektakulärt halloweenspektakel och önskar att jag hade vetat det veckor i förväg så att jag hade kunnat spektakulera mig. Som det ser ut nu finns risken att jag går dit som mig själv, tar bilderna för qx.se som jag ska ta, avundas alla som är utklädda och åker hem mellan bunnies och franska hembiträden utan att ha utnyttjat denna andra chans till utklädning som halloween utgör för alla som missade att spöka ut sig i prideparaden.

Min andra syster utnyttjar den bättre. Igår trotsade hon Snurrans spaning och valde mellan att gå i mammas gycklardräkt och att klä ut sig till salt pinne. Den salta pinnen föll på brist på brun kroppsstrumpa, gycklardräkten vann på tillgänglighet och de små pinglorna i hatten. Åh jag våndas. Att inte ha en dräkt på Halloweenfest är sju resor värre än att inte ha någon att kyssa på nyår. Var är min goda fe med trollspö?

På bussen från min mamma såg vi en urringad sjuksköterska och två häxor i minikjolar och höga klackar. Inte en hakvårta så långt ögat nådde.

i begynnelsen var ordet

2007-11-02T13:25:00.000+01:00

Vill du läsa om tuttar får du gå tillbaka till gamla inlägg, för idag blir det bara ännu mer språknördigt navelskåderi, tänkte jag säga, men sen tjatade ni ju så förbenat (genom att googla på tuttar och tuttar och långa tuttar och hårda tuttar och tonårstuttar) så jag får väl försöka göra er till lags och kombinera dessa två livets glädjeämnen.

Min första blogg var en grön skrivbok med en flicka på framsidan och "diary" skrivet på bokryggen. Jag hade just fyllt fyra år och mitt första blogginlägg bestod av inledningen till kvällsbönen mina föräldrar brukade läsa för mig varje kväll. Anledningen till att jag skriver detta är för att förklara att jag redan i unga år var en språknörd och förmodligen predestinerad att lära mig grekiska. "Nu kryper jag ner i min sköna säng", började min godnattbön och jag skrev NU KRYPER JA NER I NIN ΦÖNA SEΘ. Sedan har jag ett vagt minne av att jag visade mamma och förtjust förklarade att det fattades några bokstäver i det vanliga alfabetet, så jag hittade på några extra, varpå hon informerade mig, sådär som vuxenvärlden jämt gjorde, att vuxenvärlden redan hade tänkt på den saken och bestämt sig för att ng skulle stavas ng och sje-ljudet på typ femtiotvå olika sätt.

Inte för att jag lät det stoppa mig. Längre fram i boken och några år senare står långa haranger med hemgjorda hieroglyfer som jag efter att ha ägnat på tok för mycket möda åt dechiffrering har lyckats tolka som "jag har bytt skola och min nya fröken heter Lillemor men än så länge tycker jag att min gamla fröken var bättre för jag har bara gått här i två veckor". Vid nio års ålder hade jag bestämt mig för att skapa ett nytt språk som med lite tur skulle ta över världen. Jag förklarade för min syster att just nu pratar vi alla svenska, men om hundra år kommer förmodligen alla att prata bahyska. Som en kärlekshandling tvingade jag henne att lära sig alla nya ord jag hittade på så att hon skulle få ett försprång när alla andra kämpade med bahyska verbändelser, och vi gick runt och gastade låten som låg högst på alla bahyska hitlistor - dudale å stux, jojale å nailo.

Lugn, jag har inte glömt tuttarna, det kommer.

Det kan ha varit mitt införande av nytt världsspråk som gjorde mig så fascinerad av grammatik. Jag insåg att man måste ha ett system för presens och preteritum, singular och plural, men eftersom ingen talade om för mig att det fanns ord för allt sånt blev det bara omständliga förklaringar i mitt eget lilla huvud. När jag hamnade i högstadiet och mina klasskamrater kliade sönder sina hårbottnar för att förstå skillnaden mellan konditionalis och futurum preteriti, satt jag mest och slappnade av mer och mer, för äntligen kom någon och satte etiketter på mina hemsnickrade lådor.

Om man ska ge sig på en analys av besattheten av att skapa nya språk som jag kunde svära på utan att någon visste, kan man tänka sig att det var min introverta, missförstådda barnahjärna som ville skapa en helt annan värld som bara jag förstod och där jag var den som kunde bli förstådd mest av alla. En annan teori är förstås att jag har en språkgen som har överordnat sig de andra generna och bestämt att språk och grammatik är the shit och att mindre framträdande gener som brännbollsgenen borde stå i ett hörn och skämmas tills de kan finna ett sätt att göra lingvistisk nytta. Troligtvis är det som de flesta andra fenomen, en blanding av flera faktorer, och som det mesta som bara rör mig bara intressant för mig.

Å andra sidan är det min blogg. Jag hade förstås även min motsvarighet till rövarspråket, ett kodsystem. Jag kallade det "butik", och det gick ut på att byta ut bokstäver mot varandra, vokaler mot vokaler och konsonanter mot konsonanter. Jag och min syster kan fortfarande ha användning för det, när vi inte vill att vår andra syster ska få veta att hon ska få en jäf mav tigg jid def jedbev dafj o i julklapp, men det är ganska knepigt att uttala, tar lång tid att koda i huvudet och om vi skulle försöka erövra världen med det skulle vi tröttna innan vi ens hade formulerat rubriken till vår handlingsplan.

Sen fick jag tuttar och började fundera mer över hur jag bäst skulle uppfattas som heterosexuell.

dagens lönndom

2007-10-31T12:53:00.001+01:00

Kom ut, kom ut, viftar lönnen med sina stora gula blad. Kom ut, jag håller på att kväva mina löv till döds och solen skiner, det är en underbar höstdag! Underbar. Höstdag. Tänker jag och försöker få ihop det. Jag kan inte lilla lönn, säger jag, jag har sex inlämningsuppgifter och en kandidatuppsats att skriva på fyra veckor, så du förstår nog att höstpromenader står högre i kurs på spraydate än i min agenda. Pfft, rasslar lönnlöven medan de långsamt störtar mot säker förmultning. Pfft, vi hör ju att du lyssnar på grekisk musik och hittar på grekiska uppsatsämnen till dig själv. Kandidatuppsats my ass.

Min lägenhet, skriver jag. To diamerisma mou. Min lägenhet har två rum. I det lilla rummet bor Tofflan (Τοφλάν) och i det stora rummet bor jag. På balkongen bor en flamingo. I köket finns en kran.

Vrisi, heter kran på grekiska. Av någon anledning är det ett av de första orden man får lära sig i min grekiska lärobok från 1984. Jag blev lite konfunderad ett tag när jag lyssnade på Anna Vissi och hörde henne sjunga "vrisi" i var och varannan mening, men nu har det visat sig att hon inte alls är besatt av kranar eller att de spelar någon avgörande roll i grekisk symbolik, utan att vrisi även kan betyda "han/hon svär".

Grekiska, fnyser lönnen och råkar fnysa bort fyra gula löv på samma gång. Försök med latin, det är ett språk det. Acer platanoides, skulle du till exempel kunna säga. Ett ståtligt ord på ett ståtligt språk och med en vansinnigt ståtlig innebörd. Akta dig så vi inte hugger av dig toppen igen, som förra året, säger jag, det finns en anledning till att "lönnmördare" står med i SAOL. Du är det näsvisaste träd jag någonsin har haft utanför min balkong. Lönnen ler sådär drygt som bara lönnar kan. Näsvis, säger den torrt. Povel Ramel överlevde ordvitsarna vet du, inte tvärtom.

flax flax flax flax flax, fast mycket fortare

2007-10-28T12:12:00.000+01:00

Lane berättar att hennes exflickvän har blivit ihop med en snubbe och att de inte har penetrationssex, vilket har fått exflickvännens flatpolare att undra "men vad gör ni då" och jag himlar med ögonen och just ögonen är dem som man inte ser något annat än vad som är framför ibland. På en av mina egna exflickvänners qruisersida står det numera kille (t) och jag inser att androgynitet och könskomplexitet är ett genomgående tema hos de flesta jag attraheras av, med den gemensamma nämnaren att de är födda in i tjejkroppar, och vad är det man är innan man föds, och maskulinitet, öh, femininitet, öh, tänker jag och förlorar mig i teorier som är försök att förklara det som är längst in i hjärtat, men det går ju inte. Jag börja tänka att det behövs fler ord än kille och tjej, homo, hetero och bi, eller färre, typ inget. Queer, tänker jag sen, och när jag lägger ordet på ryggen växer det fast som ett par drakvingar och sen tänker jag oj, det var visst inte förvirring, det var visst flygförmåga.

Som söndagsspecial ger jag härmed alla en ny chans att vinna fem poäng genom att lista ut varifrån rubriken är tagen.

ps. Som chef över mitt eget språk vill jag bara tillägga, innan någon får för sig att ifrågasätta mina beslut, att mitt tilltag att skrida över gränserna för vad som får anses vara en tillåten satsfläta naturligtvis var avsett som stilistiskt grepp och ingick i dagens koncept att tänja på reglerna. Men det förstod ni förstås redan, med tanke på att denna blogg troligtvis har bloggrymdens mest begåvade läsekrets.

genusframställning, Annika

2007-10-26T14:49:00.000+02:00

Den här dagen har mest gått åt till att hyperventilera över saker jag borde göra men inte kan göra just nu för att jag är alldeles för upptagen med att hyperventilera. Jag har tusen akademiska hemuppgifter att göra på bara en månad och jag måste hela tiden påminna mig om att man oftast kommer till slutet till slut om man börjar med början i början.

Jag inledde dagen med att andas in ångorna från en massa vit färg som tre hurtiga snubbar har kletat in mina fönsterkarmar med tre morgnar i rad. Första gången var jag rar och trevlig trots att det i min värld fortfarande är natt klockan åtta på morgonen. Andra gången klippte jag med ögonen, log tappert och sa godmorgon. I morse öppnade jag dörren, snubblade tillbaka till sängen och lade mig demonstrativt långt under täcket tills mina käcka målare hojtade hejdå, vi kommer på måndag morgon och byter ut ditt trasiga. Sedan låg jag kvar tills färgångorna började sippra in genom fibrerna i täcket och sakta förgifta mig.

Jag åkte till Universitetet för att prata med min handledare som först tyckte att jag hade en lysande idé men som just när jag var i färd med att packa ihop mina böcker kom på att jag nog borde ha en helt annan utgångspunkt i min uppsats. Sedan väntade jag i en halvtimme på en försenad tunnelbana till en hållplats där det skulle finnas en skoaffär som inte fanns, åt en falafel med Exet och begav mig till Huddinge för att närvara vid Husets queerfest. Jag närvarade med minsta möjliga ansträngning med utsikt över scenen, min största bedrift måste ha varit att jag reparerade en social repa i farten, och sen åkte jag hem medan resten av Stockholms befolkning satt på tunnelbanorna in till stan, gömmande sina öppnade Sofiero under jackflärpen. Men om jag inte har fått något annat gjort idag så har jag i alla fall fått Annika Lantz att stöna i direktsändning. (Andra delen, minut 24, men lyssna gärna på hela programmet om ni vill höra Annika nästan fråntvinga Ola Andreasson ett löfte om en homosexuell grävling i framtida nummer av Bamse)

äkta gift

2007-10-24T09:16:00.001+02:00

Apropå det där med att bevara äktenskapet, så har det kliat i mina fingrar ända sedan jag fick nys om affischerna i tunnelbanan. Tofflan skickade ett mms på affischen sådär okristligt tidigt som när fastighetsskötare åker till jobbet, jag harmades i min slummer och började halvdrömma om att komma för sent till flygplatser och tappa bort min mammas laptop. Sådant kan förstås inte pågå ostraffat. Full av adrenalin stegade jag på tunnelbanan, redo att rycka bort* affischerna som genom att säga "mamma pappa barn" påpekade det självklara i att inga andra ord behövs för att exkludera redan exkluderade grupper. Men någon hann före, för på hela eftermiddagen såg jag inte en enda affisch. Jag kände samma samhörighet med mina medryckare som man kan känna i början av augusti när vem som helst kan råka gå omkring med ett festivalarmband.

Sedan började jag fundera på det där med äktenskap. Jag är inte säker på att jag vill dela samlevnadsform med Siewert Öholm och Paolo Roberto. Jag är inte säker på att jag vill dela något alls med dem. Som jag ser det, så kan de få ha sina äktenskap som har som enda och begränsande princip att en man och en kvinna ska ingå det. Vi övriga, som anser att det hela har med kärlek att göra, vi kan lika gärna hitta på ett nytt ord och låta äktenskapet skrumpna med dess anhängare tills det faller av av sig själv. Det vore förstås synd på ett gammalt fint ord med... öh... fina... anor och... konnotationer... eller vänta nu.

En gång i tiden användes äktenskapet som ett sätt för kungar att hålla goda relationer med grannarna, för bönder att slå ihop gårdar och för folk att ha oäktingar att spotta på när de var missnöjda med livet. Ogift var ett skällsord och en skam, gift var en statussymbol och ett desperat mål, lite som att vara femton med en pojkvän på gymnasiet. Ett fint äktenskap lär förstås vara en fin kärleksrelation, men själva ordet garanterar inget finskap över huvud taget. Det ”heliga” som dessa läskigt leende frikyrkoheteron(?) pratar om, är i bästa fall samma heliga som jag känner när jag ligger med armarna om en fin tjej och fingrarna i hennes hår. I värsta fall känslan av att vara överlägsen alla pervon där ute som inte kan ingå i några heliga förbund välsignade av bossen.

I min semantiska utopi kastar sig Sverige över mitt förslag att införa ett nytt ord och låta Ulf Ekman förtvina med det gamla mossiga. Men etablerade begrepp har en tendens att vara etablerade, så jag kan förstå alla samkönade par som vill ha samma namn på sina kärleksrelationer som tvekönade. Samtidigt vill jag lugna alla kristna äktenskapsvärnare – ni kommer att få ha kvar äktenskapet. Det finns inga homos som planerar att sno några äktenskap från heteron, det finns så det räcker åt alla. Tänk Jesus och fiskar och brön. Inga svartklädda lesbianer som likt små kriminella pantrar tar sig in i era sovrum och stjäl era äktenskap alltså, även om tanken kanske livar upp.

Åter till affischerna, som nästan har fått mig att ogilla hjärtan som symbol. Det är alltså inte äktenskapet jag vill åt. Varsågoda, äkta på tills era hästar blir så höga att Amsterdam ligger i lä och ni spyr av er egen svada. Det jag stör mig på är hur en grupp som redan är norm och priviligerad, smäller upp en massa affischer för att understryka hur mycket norm den är, hur exklusiv deras klubb är och vilka losers vi andra är som inte ens kan ha riktiga familjer. Och hur SL:s presschef säger att ”så länge kampanjen inte uppfattas som stötande så uppfyller den inte kraven för att stoppas” utan att nämna vem som ska uppfatta den som stötande för att den ska uppfattas uppfattas som stötande. Tydligen inte 4000 pers på facebook, i alla fall.

*Sedan kan man diskutera det lämpliga i att plocka ner idioti istället för att bemöta den och lita på svenssons goda omdöme, men det var i alla fall min omedelbara reaktion på tanken att behöva sitta på tunnelbanan och se intolerans och diskriminering räcka ut tungan åt mig på betald och accepterad annonsplats.

"oooh så du är lite trött, säg som det är, du PALLAR inte att baka mina kanelbriocher och kumminskorpor. Nej gå och lägg dig för all del... loser."

2007-10-21T13:07:00.001+02:00

Sedan Intern stängde har jag känt mig vilsen. Varje helg blir en förvirrad förfest som upplöses när ingen kommer på vart vi ska gå, och det slutar med att jag sitter och lär mig grekiska verbformer i en soffa. Inget ont om verbformer, men min rumpa kommer snart att FÖRGÅS om den inte får skaka lite. Igår befann sig Intern-brudarna på min förfest (som tekniskt sett inte var min, men jag var helt klart där och deltog genom att låta folk blanda drinkar till mig) och jag informerade dem om att det snart är halloween och jag vill klä ut mig. De tog genast på sig uppgiften att ordna en halloweenfest där jag får spöka ut mig ordentligt, så nu ska jag bara hitta en ordentlig utstyrsel med svängrum för rumpan. I längden håller det förstås inte att tvinga folk att anordna privata fester, jag måste ge mig ut i klubbdjungeln och hitta ett nytt stammishak. Problemet med djungeln är att den just nu består av ungefär en halv palm.

Vidare: På söndagar kan man se på fyran från morgon till eftermiddag, har jag märkt. Då är det program man kan snegla på hela dagen samtidigt som man förvirrad av baksmälla sitter och råkar skriva flera sidor uppsats.

I min tevekrönika kan vi börja med ”bonde söker fru”. Helt diplomatiskt kan man säga att under programmets gång ges många möjligheter att fundera över det där med preferenser.”Han är verkligen en superkille, om jag fick välja skulle jag bli ihop med han nu” säger en av brudarna den nördfnissande bonden har valt ut, och jag ler oförstående, sådär som de troligtvis skulle le oförstående åt varför i hela friden någon skulle vilja dejta en piercad brud med rosa mohikan. Men fint är det ju, och bättre om folk med social fobi får dejta brudar på bryggor istället för att bygga upp aggressioner och skjuta ihjäl folk på skolor och sådär.

Sen tänkte jag säga något insiktsfullt om Idol och Fredag hela veckan, men det kom inget. Öööh, Amanda, var det bara någon som stönade i ett hörn, det kan ha varit jag.

Förgås rimmar på smörgås, säger någon från min inre tomterimverkstad och jag måste påminna dem om hur irrelevant den saken är och att de faktiskt rimmar bättre på pappret än i munnen och att det ändå inte är juletid än. Men en smörgås vore inte så dumt. Hittills har alla smörgåsförsök utmynnat i att jag har tagit en kaka till. Igår natt när jag kom hem råkade jag nämligen baka minttoppar, ja ni vet hur det blir när man kommer hem lite på lyret och Sju sorters kakor ligger på köksbordet och provocerar.

"Ja mår inte bra i da, men tralala, och tralala, nu mår ja bra"

2007-10-19T17:40:00.000+02:00

Idag såg jag världens största regnbåge, som med en tydlighet som skulle ha gjort självaste Tage Danielsson* grön av avundsjuka sträckte sig mellan pendeltågsstationen och den röda fabriken. Jag tvärstannade och visste inte om jag skulle bli religiös eller gay eller indiansk, men jag tog i alla fall ett par bilder med min mobilkamera och tänkte att gay är jag ju redan, så det kan jag inte bli. Bilderna är grå och suddiga och ingen jag visar dem för under kvällen kommer någonsin att förstå. Över till toastertävlingen.

Jag behöver inte ens testa de andra förslagen. Hur vacker min toaster än skulle te sig med planterad krasse och hur veckat mitt tyg än skulle bli, så går priset till "singelmamma" för följande förslag: Fantastisk idé med tyger, men vill du använda den i matlagning så ta frusna mördegsplattor och värm dem i toastern. De "fluffar" upp och blir kanongoda, strö florsocker över och servera med sorbé. Jag blev förstås tvungen att göra diverse degexperiment efter att ha upptäckt att tipset faktiskt fungerade. I min bästa stund fyllde jag smördegsplattor med tomat, mozzarella och pesto, täppte igen och grillade i toastern tills det nu så bekanta fluffet hade infunnit sig. Jag kallar den "bruden och singelmammas snärtiga lilla smörgåsgrillpirog". Det blir flottigare än hel helg elvisimitatörer, men sjukt gott.

Men detta är alltså ingen blogg om matlagning, håll dig till ämnet bruden. De har fängslat mig sedan jag var sex år och blev kär i Shirley Temple. Jag kan till exempel berätta följande: Att när hon skrattar mig upp i ansiktet och kallar mig wannabe så känner jag mig som Niklas och Johan när de jagar Teddy och Freddy runt Saltkråkan. Det är en känsla man kan få vänta länge på.

*Ja Tage Danielsson är uppenbarligen den tydligaste människa jag kan komma på, den som kommer på någon tydligare får 3 poäng.

ο γιατρόσ του έχει ένα μικρό ψάρι

2007-10-17T12:17:00.001+02:00

Jag var på vippen att skriva på min uppsats igår, men i sista sekunden kom jag på att jag kunde ställa in mitt tangentbord till grekiska bokstäver, markera alla tangenter på tangentbordet med grekiska krumelurer och skriva långa listor med meningar jag kan formulera hittills. Det var nära ögat.

Senast jag var såhär såld på ett språk var det swahili. Jag plöjde igenom grammatikbok ett och två för att kunna tala i konditionalis med värdfamiljen i Uhominyi, jag lade in språket långt in i ett hjärnveck och stoppade om det så ordentligt att det fortfarande ligger där och fungerar när jag lyckas få elever från Kenya och Tanzania. Efter sju år tänker jag fortfarande "nguruwe" när jag ser en gris och "mbuzi" när jag ser en get. Nu går jag runt och mumlar grekiska hjälpverb så fort jag får en chans. Jag funderar på om jag ska stava mitt efternamn Λόβεστάμ eller Λώυεστάμ, och har snärjt in Tofflan i en studiecirkel hon aldrig har efterfrågat. Men eftersom hon är en språknörd fångad i en fastighetsskötares kropp tycks hon finna sig väl tillrätta och svarar lydigt när jag förhör henne på hemsnickrade meningar av typen "hennes doktor har en liten fisk".

Och för er som ivrigt och otåligt väntar på uppdateringar på min akademiska front: Magisteruppsatsen i svenska som jag skulle skriva i våras blev inte mer än en tanke, ett pm, lite data och en stressklump i magen som jag sedermera dödade genom att säga "äh". Det blev så mycket då, med att komma ut som bloggare, få en massa skrivuppdrag och plötsligt ha en extra grupp att undervisa. Nu skriver jag kandidatuppsats i svenska som andraspråk, den handlar om när andraspråkstalare säger "mm" och vad de gör när de inte säger det. Till våren tänkte jag fräsa igång magisteruppsatsen igen, en vacker dag ska jag ta ut en stor och ståtlig examen, jag ska älska den av hela mitt hjärta och vi ska leva lyckliga tillsammans i alla våra dar.

ps. Apropå gårdagens inlägg. Flera tidningar skriver att man har trott på flickans berättelse "trots att hon tidigare har ställt upp på hårdhänt sex". Är det bara jag som fastnade på formuleringen "ställt upp"? Är det bara jag som tycker att det antingen är fruktansvärd information eller felformulerad? Ställa upp på hårdhänt sex, jag ryser. Ställa upp på vanlig vanilj är illa nog. Antingen ställde hon upp på hårdhänt sex vilket i sig borde leda till ramaskrin, eller så gillade hon det och då heter det inte ställa upp. Vem skulle skriva "hon hade tidigare ställt upp på heterosexuellt sex"?

ett litet steg för rättsväsendet, ett stort steg för nittonåringen, en liten muffin för mig och en till Tofflan

2007-10-16T20:06:00.000+02:00

Idag har jag bakat muffins för att fira hovrättens beslut och min återfunna tro på mänskligheten. Det blir ungefär en muffin per våldtagen polare. Jag vet inte om det verkligen är så att över hälften av alla brudar i världen har blivit våldtagna och sexuellt utnyttjade, men ser man på min privata statistik så pekar den ditåt. Fyra av mina polare blev sexuellt utnyttjade som barn, av morfäder, grannar och andra man skulle kunna tänka sig att lita på. Två blev våldtagna på regelbunden basis av sina pojkvänner i tonåren, en blev drogad på krogen och våldtagen härom året och tusen har gått med på sex efter tjat. Bara en av dem jag just nämnde har anmält det som hände, och då ledde det till friande dom. Så idag firar jag med chokladmuffins, och varenda gång de smälter på min tunga njuter jag lite extra av minnet av löpsedlarna. Man ska som bekant inte ropa hej förrän man är över högsta domstolen, men möjligen förstår de också att man inte kan fria med motiveringen att snubbarna inte fattade att de våldtog.

Annars ska jag lägga det på minnet och hänvisa till dum-i-huvet-paragrafen nästa gång jag åker dit för knarksmuggling ("jag bara tog några kilo kokain över gränsen, jag visste inte att man inte fick"), stöld ("jag har sett honom spendera pengar flera gånger, jag fattade inte att han inte ville att jag skulle ta dem den här gången") och brott mot griftefriden ("jag skulle bara träna lite med min spade, jag fattade inte att korset och blommorna betydde att det var en grav, och om jag mot förmodan fattade det så fattade jag inte att det var fel att gräva just där, och om jag ändå möjligen skulle ha fattat det så fattade jag inte att det gällde mig också").

Jag är aldrig så allvarlig som när jag pratar om effekterna av ofrivilligt sex. Själv har jag aldrig utsatts för sexuellt tvång, ändå har jag fortfarande efter 9 år jobbiga rester att ta hand om sedan tiden då jag bestämde mig för att ha normalt heterosex och sa upp kontakten med min egen vilja. Det är viktigt, det är viktigt, det är asviktigt, säger jag och försöker få tag på något konkret från djupet av min själ som jag kan hålla upp och exponera tills insikten har slagit varenda jävel. Tills vidare sätter vi som omväxling jävlarna i finkan och blandar muffins med nagelbitar tills HD har sagt sitt.

musmattan och heterosnubbarna

2007-10-12T12:19:00.000+02:00

Idag får man åter tips i Metro om hur man ska skydda sig för att inte gå och få hiv, och jag drabbas av samma akuta undran som jag alltid drabbas av när det händer. Nämligen: är det bara flator som diskuterar vad de menar med "använd kondom vid oralsex"?

Jag förstår att de glömmer bort flatorna, menar jag. Vi är ju små beiga, korthåriga, könlösa varelser som mest är för fula för att få pojkvän och inte kan lämna katten hemma för att ta oss till Mykonos och göra oss ett rykte. Men heterosnubbarna, som aldrig tycks försitta en chans att representera sig, idkar de aldrig oralsex? Borde det inte sippra ut små undringar från dem, borde de inte manligt bröla "hur?" "Var ska vi sätta kondomen menar ni, på tungan eller?"

Man kan klippa upp en kondom och använda den som slicklapp, det vet nästan alla flator och det gör nästan inga flator. Vi vet det för att vi inte har några riktigt smittsamma funktioner, såna där som penetrerar och sprutar kroppsvätskor in i andra personer, så när vi ska bli informerade om säkert sex av "experter" (alltså folk som vet att tjejer har sex med varandra) är det slicklappen som återstår. Jag tror inte att hetero- och bisexuella biomän får den informationen. Eller får de?

Att nästan inga flator utnyttjar kunskapen för att klippa upp kondomer på de där pysselkvällarna vi alltid säger att vi ska ha, gör kanske ingenting, för i Metro läser jag vidare: "den smittade måste informera sina sexuella partner om smittan innan man har en sexuell kontakt som medför en risk, det vill säga inträngande sex". Med inträngande gissar jag att de menar sånt som tränger in och förmedlar kroppsvätskor, inte vältvättade dildosar och morötter. Alla lesbianer som går runt och påstår att de har herpes och kondylom går alltså mest runt och skryter utan belägg.

Kondom är mantrat vid all sexualupplysning, och frågan är alltså: Funderar aldrig heterosnubbar över hur de ska skydda sig när de går ner på en tjej?

fråga inte vad ni ska med poängen till, de är som högskolepoäng, man samlar dem och känner sig duktig

2007-10-08T01:43:00.001+02:00

Dagens rekommendation är att använda sin lödkolv på fler sätt än det avsedda. Det är ju inte så ofta man löder, menar jag, och då kan man ibland bli irriterad på att man går runt och har en lödkolv. Jag känner likadant för min toaster. Om jag gör toast i den får jag bara toaststalaktit och då gör jag hellre mina mackor i ugnen, så den står bara i ett skåp och väntar på att bli uppgrävd av framtidens förbryllade arkeologer. Toastern vet jag inte vad jag ska göra med, men lödkolven har jag med framgång kunnat använda i många olika sammanhang. Igår använde jag den för att löda ihop ett kinderägg, imorgon kan jag bränna in mina initialer på alkisbänken vid Vivo eller lokalsmälta en ost.

Om jag har tid, vill säga. Det har just kommit till min kännedom att det alltså inte är sommarlov längre, och jag har upptäckt en hel hög uppdrag som väntar på att jag ska ta mig an dem. Jag ska skriva en uppsats som jag funderar på att kalla "mm, hm, m-hm", fixa artiklar till qx.se (om man vill bli omskriven kan man höra av sig till mig alltså, företrädelsevis om man gör något queert och aktuellt), göra planering för den nya gruppen jag undervisar, skriva färdigt mitt bokmanus och göra ett helt gäng papers till universitetet.

Det tar sig i poängjakten. Nirion får tre poäng för "Sperma_i_röven om Palestinakonflikten: Hur internetalias påverkar trovärdigheten hos deltagare i forumdebatter", Swiss Navy får tre poäng för "Aliasnormer i den queera cybervärlden: Vad lockar civilingenjören Roger, 36 till att gömma sig bakom smeknamnet Grovkuk_71" och Maria får tre poäng för "Från 'Roger' till 'sväljer din sperma' - En studie av diskrepansen mellan mäns namnval på internet och de åsikter de vill förmedla till omvärlden". Nästa gång går fem poäng till den som kan ge mig det bästa förslaget på vad jag kan göra med min toaster. Alltså inte en brödrost, utan en sån som ser ut som en stor, öh... mussla.

brudens blogg om matlagning

2007-10-02T22:05:00.001+02:00

Sniff, sniff, sa Tofflan när hon kom hem. Vet McDonald's om att de har fått konkurrens?

När jag friterar diskriminerar jag inte. Allt skärs i lagom stora bitar och åker ner i bubbelbadet med huvudet före. Ost, broccoli, tofu och en och annan räka som ligger kvar sedan någon övertygade mig om att romantiken inte skulle vara fullständig utan ett gäng döda skaldjur på en tallrik (hon hade en poäng, men jag ber dem fortfarande om ursäkt när jag äter upp dem). Det hela urartar alltid i att jag börjar undersöka vad mer man kan fritera, maränger är till exempel ingen hit. Idag kom jag på att man skulle kunna fritera små våldtäktsmän som tror att de ägnar sig åt "hårdhänta sexlekar".

Jag kan inte ens förstå att folk kan kalla det sex när det bara är det från ena sidan. Det är som att bygga en vägg och kalla det ett hus. Kallar de det dessutom sexlek blir det så ironiskt att man borde lägga dem över knät och smiska flinet ur dem. Jag vet flera som är ruskigt kompetenta på det området och alla definierar sexlek på ett helt annat sätt. Till alla er andra stureplansprofiler och övriga, som har svårt att skilja på samtycke och misstycke, rekommenderar jag bruket av safeword. Det går ut på att man väljer ett ord, till exempel kaffesump, och om lekkamraten ifråga plötsligt hojtar "kaffesump" så drar man vänligt ut fjärrkontrollen man har använt för att sexleka med henne. Kanske skäms man en smula för att man gick över gränsen, frågar hur hon mår och bakar en sockerkaka. Om ni inte vet hur man bakar en sockerkaka så beror det på att ni har legat på era pojkrum och onanerat istället för att lyssna ordentligt på er hemkunskaplärare, men ni behöver inte misströsta så värst, för det är nästan samma muskler som används när man vispar.

mou lipis moro mou

2007-09-26T00:09:00.000+02:00

Det regnade när jag släppte henne till tåget som skulle ta henne till Arlanda. När jag kom hem var det helt tomt i soffan, mycket tommare än det har varit förut, och alla nybakade syltkakor som vi just slogs om låg bara där och var oinspirerande blandningar av smör, mjöl och socker. Om jag hade ätit dem hade vi haft en rationell förklaring till klumpen jag har i magen, men de ligger kvar på plåten och hånar mig genom att ha varandra. Hon sitter på Arlanda och väntar på att hennes incheckning ska öppna. Jag sitter framför min dator och uppdaterar fotoalbum och civilstånd. Ute regnar det fortfarande så välregisserat och soundtracket är något själfullt desperat ni vet.

I morse:
jag: Are there a lot of people falling in love with you all the time?
hon: I don't think so... Or they don't tell me, I don't know.
jag: If I was a lot of people I would fall in love with you all the time.
hon: Thank you baby... if you were a lot of people I would be doing you all.
jag: You player. I thought I was special.

Imorgon ska jag skicka in csn-papper, skriva pm, göra testutlåtanden och ta itu med allt annat jag har försummat till förmån för ett par ögon som är hela havet och universum. Man kan tycka att jag har betett mig en aning ansvarslöst, men då glömmer man att havet och universum är förfärligt stora saker som man faktiskt bör prioritera någon månad då och då för att de inte ska smyga på en och bita en i röven när man minst anar det. Jag kan mala på i evigheter om hur ont det kan göra att bli rövbiten av universum, men jag tror jag stoppar här. Jag har ändå två och en halv månad på mig att orera om oväsentligheter tills jag möjligen får förlora mig i ett par mjuka, grekiska läppar igen.

jag lever alltså

2007-09-16T21:00:00.000+02:00

När man försöker suga ut så mycket som möjligt ur dygnets alla timmar för att man bara har två veckor kvar tillsammans, blir det som obegripligt varför man skulle vilja sitta och skriva blogg med ryggen vänd mot sitt grekiska underverk, även om andan ibland faller på. Jag vill bara säga det att det mesta går som på räls, att alla som gissade på bruden i "dreads eller vad det nu är" hade rätt, att jag vaknar varje morgon redan långt inne i hennes grönblå ögon och att jag snart är tillbaka i min forna frekvens efter vad som befaras bli ett hjärteslitande farväl på Arlanda. Men det är fortfarande ingen som har gissat rätt på rubriken i förra inlägget.

"hey butch girl I'm kinda having a problem, I see from your hanky that you're flagging a bottom"

2007-08-29T15:27:00.000+02:00

Åh kära nån, 47 timmar tills hon landar på Arlanda och det slår mig att folk brukar lämna kvar sina semesterromanser på de exotiska öarna där de fann dem. Åh kära nån, men jag kan inte identifiera ett enda uns ånger bland hjärtslagen som tycks jobba dubbelt för jämnan nuförtiden. Jag går från telefonen till spegeln och möter ett fånflin, och jag säger som Corky. Bruden, Bruden, what are you doing...

Dagens femmeupptäckt är att man kan använda en plattång för att värma vaxet med när man vaxar benen. Dagens butchupptäckt är att min hammare är spårlöst försvunnen (hittelön!), och dagens butch-femme-upptäckt är den här videon som har gått på repeat sedan tidigt i morse.

jag måste säga, jag ännu tror... ännu tror!!

2007-08-28T00:11:00.000+02:00

Tofflan är tillbaka från semestern: Så då kommer du stå med världens längsta skylt på Arlanda och vänta?
jag: Om jag gjorde en skylt ja, hennes efternamn fick inte ens plats i bokningsformuläret. Men alltså jag tror hon känner igen mig ändå.
Tofflan: Va?? Ingen skylt? Men det strider ju mot brittans två budord! Ge mig en skylt och slå mig spädbarn en gång till!
jag: Okej lugn och fin. Jag gör en skylt, ok?
Tofflan: Tur att du har mig.

No ma cherie, seulement la merde est marron! Ça c'est violette!

2007-08-18T21:58:00.000+02:00

Teatern var så bra att jag fortfarande inte har hämtat andan. Kaa har mig fortfarande i förtrollat tillstånd, och tillsammans med min andra förtrollning är jag nätt och jämnt kommunicerbar. Men eftersom jag känner till minst en som har uppdaterat min blogg minst tio gånger under kvällen i desperation över att få veta vad en toaststalaktit egentligen är, vore det nonchalant i överkant att gå in i trolldimman och låta er fundera över anatomiska stalaktiter en enda sekund till.

Först och främst: Så kreativa ni är, och vilka äckliga associationer ni gör! Jag är imponerad.

Jag och min lillasyrra bodde ihop en gång i tiden, och vi hade en toaster. Hon brukade ofta göra toast, jag mer sällan. Jag vet inte hur det hela gick till, detta är cirka tre år sedan och jag var inte tillräckligt förutseende för att förstå att den här konversationen skulle komma att citeras i ett blogginlägg 2007, så jag lade den inte på minnet. Men det kan ha gått till så här:

Hon: Vill du ha toast?
Jag: Nej, jag får så ont i munnen då.
Hon: I munnen?
Jag: Ja, den här grejen som går ner, bakom tänderna. Brödet skaver på den och så sväller den och gör ont.
Hon: Grejen bakom framtänderna? Jag får också ont i den av toast, men det är ju så gott.
Jag: Jag tycker inte att det är tillräckligt gott för att få en uppsvälld... vad heter det? Heter den där grejen bakom tänderna något?
Hon: Den borde ha ett namn. En uppsvälld sån grej borde ha ett namn.
Jag: Så att man vet vad man ska säga till doktorn.
Hon: Toast... toastknöl?
Jag: Toaststalaktit?
Hon: Toastvaddå?

Och det är som med lila*. Inte förrän man har uppfunnit ett ord för det, upptäcker man hur vanligt förekommande det är och hur stort behovet av ett ord egentligen var. Inga mödosamma omskrivningar längre, inga utläggningar om vilken del av munnen som egentligen gör ont och knepiga bortförklaringar till varför man inte vill äta mera lantchips. Livet har blivit så mycket lättare.

*En gång i tiden var brun och lila samma ord, därav missvisande blomnamn som brunkulla. Nu ser vi tillbaka och häpnas över de puckade 1500-talsmänniskorna (jag gissar hejvilt på att medvetenheten om färgen lila kom på 1700-talet med fransmännen och ordet violett, men det är blott en gissning och jag blir gärna tillrättavisad om någon vet bättre), men då får vi inte glömma att folk i framtiden kommer att se tillbaka på alla toastätande 2000-talsmänniskor och förundras över hur vi aldrig fattade att vi hade toaststalaktit.

"gissa stalaktiten" (nu med femte ledtråd!)

2007-08-17T16:06:00.000+02:00

Första ledtråden var: Förledet är inte "toa" (så alltså, första ledtråden var att jag inte skrev fel)
Andra ledtråden: Stalaktiten ifråga är mindre än en toast.
Tredje ledtråden: Den toast som avses är sorten man gör i en toaster, alltså med två brödskivor och ost (eller något annat) emellan.
Fjärde ledtråden: Stalaktiten består inte av ost, dock är den organisk.
Femte ledtråden: Det är ett kroppsligt fenomen.
Oooh spännande... det rätta svaret presenteras ikväll efter teatern, möjligen kommer till och med en sjätte ledtråd innan dess.

åh nej, toaststalaktit igen

2007-08-16T22:52:00.001+02:00

Jakten har börjat. Idag undersökte jag möjligheten att Coffehouse by George på Odenplan skulle kunna ha Stockholms godaste cheesecake, men måste tyvärr meddela att den var aningen för syrlig och botten aningen för mjuk för att den skulle vara värd sina 49 kronor. Dessutom började personalen efter en stund stryka omkring oss som skenstädande tiggarhundar för att få oss att gå därifrån, trots att lokalen var halvtom. Det är ett minus, för att citera Ulla Skoog, och jakten fortsätter. Alla som påstår att de själva i sina kök gör Stockholms godaste cheesecake är förstås välkomna att bjuda hem mig och valfritt sällskap för bevisning.

I väntan på mitt tåg fyllde jag på skräpmatsreserven med en påse lantchips och nu sitter jag här med toaststalaktit. Toaststalaktit är mitt bästa bidrag till svenska språket. Jag och min närmaste omgivning använder det ofta, om ett fenomen vi inte har haft något begrepp för förut. Man kan ha invändningar om uttalssvårigheter, men det örat lyssnar vi inte på utan påpekar att det är ett ståtligt och talande ord. Den som kan gissa vad det betyder vinner ett fint pris, svaret kommer på lördag.

vilken madrass?

2007-08-14T10:06:00.002+02:00

I morse drömde jag att mamma kom och hälsade på. Eftersom jag var så trött lät hon mig ligga kvar i sängen, och så städade hon hela lägenheten och bakade bullar och bröd. Men mamma, varför gjorde du detta? frågade jag när jag märkte vad hon hade gjort. För att jag älskar dig så innerligt, sa hon. Sen vaknade jag och såg ut över mitt post-lesbos-post-pride-bombnedslag till lägenhet och tänkte att detta med all nödvändighet måste förvandlas i enlighet med mina drömvisioner, så idag ska jag städa. Min mamma lär inte göra det. Däremot har hon fixat biljetter till Djungelboken på Stadsteatern på lördag.

Jag vet hur man gnuggar med en trasa och hur man plockar upp saker och lägger dem på sin "rätta" plats (däremot hittar jag aldrig min sprättare om den inte ligger och skräpar i bokhyllan bredvid soffan, och tänk om det inte låg knappnålar överallt, då skulle man behöva gå hela vägen till syhörnan varenda gång). Problemet är att jag är ointresserad på gränsen till blind. Är det dina böcker som ligger i en enorm hög i hallen, frågar Tofflan. Vilka böcker, frågar jag. Jamen de där som man måste gå runt varje gång man kommer innanför dörren, säger hon och jag måste gå och inspektera. I våras var jag hemma hos en brud vars bostad jag frekventerade ganska rejält just då, och en dag var det lite trängre i hallen än vanligt. Jag klämde mig in i lägenheten och efter ett tag frågade hon om jag inte undrade varför det stod en kundvagn i hallen. Gör det? sa jag.

Normala människor blir glada när det är städat, det är det som driver dem. Själv gillar jag inte skit, men när det ligger saker på golvet kliver jag bara över dem och reflekterar inte över att de ligger där. Som i skogen. Jag önskar att jag blev lite gladare när det var städat, då skulle jag vara mer motiverad.

Istället ser jag städandet som det där att ha kläder på sig utomhus och att skratta artigt åt busschaufförernas försök till skämt (jämt ska de skämta med mig) - något man gör för att andra ska känna sig bekväma. Det funkar det med, särskilt om man håller sig med folk som man ständigt vill göra ett gott intryck på.

Ni kan förresten sluta vara arga på brudarna som pratade om min blogg på Lesbos. De haffade mig på prideområdet med ett ångestfyllt "det var vi!" och redogjorde för en lite annorlunda version än den som sedermera etablerades. Min erfarenhet av viskleken, min insikt om språkförbistring och min förmåga att tro alla om gott, har samarbetat fint för att förse mig med en version där ingen är the bad guy och jag känner mig åter ganska bekväm med att skriva om utlandsäventyr. Men jag har blivit påmind om att världen är hur liten som helst och att man inte bör skriva att någon ser ut som Richard Gere om man inte är beredd på att hon förr eller senare får reda på det.

ps. Det var inte mitt fel att hon fick sparken heller, det berodde på en puckad chef och hade redan hänt när det började snackas om min blogg på restaurangen (därav viskleksmekanismen, då hon inte var där under själva konversationen).

pps. Är det någon som har förslag på var man kan hitta Stockholms godaste cheesecake? Jag orkar inte åka till Uppsala hela tiden.

öööh jag vet inte

2007-08-13T14:21:00.000+02:00

Tills min grekiska donna kommer hit är det Stieg Larssons fel om jag inte sover på nätterna. (Två gånger nu har jag förresten fått höra att jag påminner om Lisbeth Salander och en del av mig blir förstås ruskigt smickrad men jag börjar bli nyfiken på vad det egentligen är för signaler jag sänder ut. Fast det kanske räcker med att ha konstigt hår.)

Första boken jag läste var den andra, alltså Flickan som lekte med elden. Den hittade min syrra i en bokhylla hos min faster, höll upp den 700 sidor långa romanen och skämtade om att jag skulle ha den som nattlektyr. Runt midnatt började jag läsa och kunde inte lägga ifrån mig den förrän boken var slut i arla morgonstund, och jag satt som ett pömset spöke vid frukosten. Sedan läste jag första boken, och det var samma sak där. Igår kväll läste jag den tredje, tänkte att jag slutar läsa klockan två, men icke sa nicke. Idag vaknade jag vid ettiden och Stieg Larssons formuleringar hade blandat sig med mitt vanliga soundtrack.

Jag förstod inte förrän jag blev vuxen att alla inte har konstant soundtrack i huvudet. Vissa människor går runt med inbyggd skvalkanal, andra förstår inte ens vad man menar när man frågar vilken låt de har i huvudet. Jag tillhör den första kategorin, min inre DJ slutar aldrig älska sitt jobb, och det man förstås automatiskt undrar är hur länge i mänsklighetens historia detta har funnits. I våra ursprungsdagar, när vår enda musikaliska resurs var vår lokale trolldoktors trummande på bytrumman, gick folk då omkring med ett oavbrutet trumsolo i skallen? Hade gregorianska munkar en konstant bordunton i huvudet? Hur ska vi någonsin få veta?

Ett annat fragment vi kan rädda från min hjärnstorm som liksom hela tiden blåser upp och piskar mig tillbaka till tanken på ett par grekiska, magnetiska ögon, handlar om the Bachelor. Första gången det lyckades att få ungkarlen att kära ner sig i en av brudarna och hon tursamt nog kärade ner sig i honom också, kunde man ju skylla på nybörjartur. Men nu har det ändå gått cirka en miljon säsonger och de fortsätter att bli kära. I varenda säsong (utom i den svenska versionen som slutar med ett vagt löfte om att kanske träffas någon gång). Jag försöker dra slutsatser: kärlek är en illusion, tevemakarna har hittat vår tids afrodisiaka, programansvariga är extremt duktiga matchmakers, påstå att vem som helst är helt sjukt eftertraktad och ett dussin brudar får för sig att det stämmer, men stormen i min hjärna blåser på och jag landar på slutsatsen att jag inte är rätt person att dra slutsatser om kärlek över huvud taget.

Därmed inte sagt att jag inte försöker. Man ska inte kasta sig in i något, tänker jag och går långsamt fram med nästa. Man ska inte fega, tänker jag efter henne, livet är inte som likör och örtsmör och annat sånt som bör njutas med måtta, restriktivt är inget man vill tänka om livet man levde när man har levt det. Det är äkta om det får växa fram, tänker jag, nej det är äkta om det känns från ögonblicket man ser henne, det är äkta om ööööh. Jag vet inte.

jag är 27, det kan man inte tro

2007-08-09T18:44:00.000+02:00

No, you hang up!
No, you hang up!
I can't, I want to keep talking.
Me too... But my boss is coming soon...
Ok... let's hang up.
Yeah we have to hang up.
Bye... kisses!
Kisses
Bye
Bye
(tystnad)
So... are you gonna hang up?
You hang up.
You do it.
Ok... I will hang up. Are you ready?
Yes. No. Yes.
I'm hanging up now. Bye baby.
Bye.
(tystnad)
You didn't hang up!

det mest spännande just nu

2007-08-08T13:27:00.001+02:00

Jag är inte redo för jobb, tänkte jag på tåget i förrgår. Jag är redo för två veckors vila och återtåg till Lesbos. Men sen hamnade jag i klassrummet framför tjugo herrar och damer som alla hade laddat batterierna i respektive hemländer, och när jag väl ställde mig på tåspetsarna och krumbuktade min lekamen och frågade "är det såhär man ser ut när man är ett levande frågetecken som i texten?" så kändes det plötsligt helt okej.

Det mest spännande just nu, skulle man kunna tro är det faktum att jag har köpt en ny dator. Egentligen skulle jag bara köpa broccoli, men när jag och Exet passerade Power frågade hon om jag inte skulle in och köpa en dator också, så att hon kunde få tillbaka sin laptop. Försäljaren hängde bak huvudet på hakan (ja ni förstår), rabblade exakt det som stod på produktkorten och förklarade att den dyraste datorn var bäst. No shit, sa vi och ställde några frågor om grafikkort, ljudkort, reservdelar och reboot-cd. Eh, sa snubben och repeterade all information på produktkorten igen. Till slut tyckte jag synd om honom och köpte en halvdyr dator som vi helt gangsteraktigt körde hem på en av coops kundvagnar.

Jag har frossat i installeringar och njutit ohämmat av mina sju usb-portar, men nä, det är inte det mest spännande just nu. Det mest spännande är att vem som helst rent teoretiskt kan åka från Aten till Stockholm för en knapp tusing.

"i'm gay, yes i'm gay and i'm proud"

2007-08-05T01:43:00.000+02:00

Är det något jag har lärt mig av mina prajdande år, så är det att man ska ta ut sig fullständigt medan det pågår för att inte gå och sakna det när det är över. Jag har följt denna övertygelse under hela pride och förlustat mig inpå småtimmarna varje kväll, och som resultat har jag belönats med en sexig whiskeyröst och lojt kisande/överansträngd blick. Igår kväll lyckades jag ramla in på klubb Intern precis innan kön växte till absurda proportioner och vakterna sa åt alla att gå hem. Jag slog mig ned hos ett par brudar som skålade i bubbel, och det visade sig att den ena av dem hade samma namn, ålder, längd och yrke som jag. Ohmygodviärsålika, dånade vi hänfört och nu är vi ihop.

Eller vänta, det är vi ju inte. En gång i tiden kunde jag bli ihop med någon för att hon hade samma matpreferenser som jag, men nu krävs det lite mer och lite mindre. Nåja, sen blev det natt och sen åkte jag hem och sen vaknade jag och sen var det parad.

På tåget till paraden såg jag en flata stiga på tåget, och det var ingen av de vanliga lokala lesbianerna. Man går faktiskt inte fram till okända människor på tåget, sa en av mina snusförnuftiga inre snörpmajor, jag dängde till henne med regnbågsflaggan och satte mig mittemot bruden. Happy pride, hälsade jag glatt och sen pratade vi exrelationer och fjällsäkerhet hela vägen till Humlegården.

Där hittade jag mamma och pappa och blev sådär tårögd som man lätt blir när ens föräldrar åker in till Stockholm för att paradera och visa sin stolthet över en själv för något man ägnade sin uppväxt åt att skämmas över. Sen hittade jag flaket där jag skulle åka, men det var väldigt välförsett med väggar och när jag stod på golvet kunde man inte ens se min rosa tuppkam sticka upp. Jag och en annan liten polare rymde från flaket fyra minuter innan tåget skulle gå, och så kutade vi fram och ställde oss bakom någon partyvagn istället.

Det är andra gången jag rymmer från mina polare med samma person, och det är det enda jag egentligen har gjort med henne. Förra gången rymde vi från en buss och tog tunnelbanan istället, för att våra kompisar envisades med att tro att bussen skulle komma fram tidigare. Vi kände oss fria och rebelliska och kom fram en halv minut före våra bussbundna kamrater. Under denna rymning diskuterade vi möjligheterna att utöka våra rymningar, inte nöja oss med några futtiga meter utan rymma till andra städer, länder, kontinenter. Fortsättning följer.

Paradinfo för sparrisar: När paraden börjar är det bra att antingen ha en vagn att stå på, eller att stå vid sidan av och titta på tåget tills man hittar ett lämpligt ställe att hoppa in. I början av paraden är det ganska tråkig publik, som mest består av heteros som ser paraden som ett gratis zoo och som mest pekar och viskar. När man så småningom svänger in på Hornsgatan väller jublet och kärleken över en och man uppfylls av så stora känslor att texten till årets pridelåt nästan känns mer relevant än pretentiös.

Sen var paraden över och jag var så slut att jag funderade på att åka hem och lägga mig. Istället gick jag in i parken och ställde mig i qx-tältet, käkade en halloumiburgare och sålde regnbågsprylar till den milda grad att roggbiv* började flimra för mina ögon när jag blundade. Ju längre tiden gick, desto piggare blev jag, för det är det magiska med pride. Jag tog en sväng ut på dansbanan där ett coverband hade den goda smaken att spela gamla funkdängor, och plötsligt ringde telefonen. "Hej, jag hör ingenting nu för jag är på dansbanan, men jag ska ta mig någonstans där jag kan höra dig", rabblade jag in i telefonen. "Hello?" fick jag till svar av den vackraste rösten i Grekland.

Jag har verkligen lärt mig uppskatta bristen på urinstänk på min toalettring där hemma under detta pride. Värst är det på kvällarna, när bögarna är fulla och glada och i bästa pride-anda känner att det vore på tok för begränsande att tvinga ner urinen i ett trångt litet fack. Jag har också genom mina qx.se-uppdrag lärt mig att uppskatta och beundra sportfotografer, särskilt dem som klarar av att ta bra bilder under en innebandymatch - vet ni hur snabbt den där lilla bollen flyger från ena sidan planen till den andra och hur man inte ens hinner fokusera på någon förrän hon är en suddig fläck flera meter bort? Sen har jag lärt mig att Anna Skipper smygröker på backstageområdet och sen har jag inte lärt mig något mer, men det är ju ganska mycket ändå.

Eller jaha, ni ville veta vad min grekiska donna hade att säga? Det är jag inte helt säker på, eftersom jag var i en surrande park full av funk, men det lät som "I broke up with my girlfriend for real, I am back in Athens now and I can't stop thinking about you". Jag kunde inte sluta le på hela kvällen, jag har ont i mungiporna och glimten i ögat går på nya batterier. Imorgon ska jag ringa henne och ta reda på om jag hörde rätt. Nu ska jag sussa sött med kvällens val av exflickvän att dela säng (men inte kroppsvätskor) med - hon lockade mig från att gå på Ginas tjejfest med alfapet och nattamat.

*röd, orange, gul, grön, blå, indigo, violett

det tar sig

2007-08-03T12:51:00.000+02:00

Någon gång igår upptäckte jag att jag gick runt och tittade ner i marken och in i mig själv, vilket vid närmare eftertanke är ett jävla slöseri med pride. Jag plockade in Tofflan i parken, ställde mig med en fjolldricka på ett bord och började med att insupa Marija Serifovic. Som vilken tillresande flata som helst, i säckiga jeans och t-shirt, ställde hon sig på scenen och fick mig att glömma allt vad Grekland heter - nu ska jag åka till Serbien. Jag är kär i Marija, deklamerade jag när jag kom tillbaka till QX-tältet för att ta emot schlagerälskarna som nu skulle köpa på sig sin årliga regnbågsflagga och -nyckelring. Bögen som jobbade bredvid mig rynkade på ögonbrynen och försökte förstå vad jag sa. Marija, hon som just sjöng? Hon i glasögon och sunkig t-shirt? Japp, sa jag, det är något med småbutchiga flator från andra länder, det går rakt in. Han såg på mig igen och sprack upp i ett leende. Men det är ju helt underbart! sa han och jag vet inte vad han menade men jag tog med mig orden in i kvällen. Sedan gick jag till Klubb Intern medan resten av alla Sveriges flator gick till tjejfesten på Aladdin. Vi var kanske 50 brudar där, och jag valde att se det positiva i att kunna röra på sig. Jag dansade röven av mig på Bysis dansgolv, träffade en snubbe som sa att han följer min blogg, tittade på burlesque-show och kutade till slut från Mariatorget till Centralen på 18 minuter för att hinna med nattbussen hem. Det tar sig.

ställningen i halvtid

2007-08-02T11:02:00.000+02:00

"Åre Chokladfabrik tycker om dig", står det på chokladstruten jag fick som tack för min medverkan i miss gay-juryn - det mest surrealistiska uppdrag jag har åtagit mig på länge. "Åre Chokladfabrik tycker om dig", och jag ler med ena mungipan men inte med andra och tänker att ibland är det upp och ibland ner, men jag har i alla fall blandade ljusa och mörka kolor i en strut. Detta börjar kvalificera sig som mitt sugigaste pride hittills, och jag upprepar mitt gamla mantra: Varje fantastisk dag är en ordinär dags imorgon.

glöd passion blod

2007-08-01T19:27:00.000+02:00

Det fina med korta, intensiva romanser är att man kommer över dem på samma sätt. Jag misstänker att det förhåller sig så med alla slags relationer, att vägen tillbaka liknar vägen dit, men jag hinner inte fundera över om det verkligen stämmer för jag är så stressad att allt som brukar lunka på i min kropp numera rusar fram i racerbilar och jag har bara råd med halva tankar.

Min dator bestämde sig som bekant för att slockna lagom till pride, och jag skubbar runt med papper och penna och skriver notiser för qx.se samtidigt som jag försöker lösa datordilemmat och hitta på kluriga frågor till miss gay-kandidaterna som jag ska grilla i kväll. För att hitta på bra frågor måste jag veta vad miss gay-tävlingen egentligen går ut på, vilket är lättare att fråga än att svara på. Förutom detta står jag i qx-tältet och säljer regnbågshalsdukar, regnbågssolfjädrar, regnbågsnyckelringar och regnbågsmagneter och hur lustigt det än må låta så är det min avkoppling denna pride. Det är i regnbågslandet jag brukar tillbringa mina pridedagar (jag har stått första veckan i augusti och sålt de där plasthalsbanden i fyra år nu, den saken är helt skild från qx förlag, bäst jag säger det för att inte förvirra någon), där har jag min ryggsäck, där har jag fin utsikt över brudutbudet och där hittar mina polare mig när de behöver mig.

Det är alltså på grund av alla mina tusen uppdrag som jag är så stressad att jag inte ens hinner fundera över om det är en naturlag att man kommer över relationer på samma sätt som man kommer in i dem, men klart är i alla fall att det fungerar så nu. Jag fällde en mycket intensiv tår, det kändes som ett lämpligt rekviem efter en relation som gick ut på en mycket intensiv kyss på en strand. Nu sitter den (relationen) stilla och inglasad som ett fint semesterminne i mitt sinne och jag ser plötsligt att pride är fullt av fina tjejer.

Men i och med mitt lilla så kallade kändisskap har ett dilemma uppenbarat sig, för om brudar kollar på mig vet jag numera aldrig om det är för att utröna om jag är hon den där bloggbruden eller om de faktiskt flirtar. Jag vet alltså aldrig om jag ska flirta tillbaka, och därigenom har min flirtstatistik dalat radikalt. Om någon vet med sig att hon flirtar med mig, föreslår jag en komplimang rörande kläder, kroppsdelar (jag kan förresten säga snygga tuttar på grekiska nu!) eller odör, och gärna ett otvetydigt ögonkast som säger samma sak som kylskåpspoesin i mitt kök:

långsam vibration
snabb puls
glöd passion blod
generad fantasi
sex me
with this pink lipstick
no need for a vibrator

Imorgon blir det ingen stor tjejfest för min del. Jag rekommenderar den fortfarande till alla som är på sitt första pride, men efter fem-sex-sju-åtta års lubbande upp och ner för de evighetslånga trapporna på jakt efter någon kompis som ska befinna sig vid någon pelare vid något dansgolv på någon våning inser man att 200 brudar är mer behändigt än 1500 när det gäller allt utom marknadsundersökningar. Istället ska jag hänga i parken och titta på serbiska butchsångerskor och sedan slinka in på Intern som har öppet till tre varenda kväll och där man förhoppningsvis kan klämma in sig när majoriteten av bruttorna är på Alladdin och letar sig galna efter hon den där blonda de såg vid någon av trapporna vid elvatiden.

så var det med det

2007-07-31T10:03:00.000+02:00

Hon ringde. På en knastrig telefonlinje förklarade hon att hon har fått sparken från restaurangen, för att några svenskar pratade med personalen och sa att jag har skrivit om henne och hur hon uppskattade min brasilianska vaxning (vilken hon inte kan ha känt till själv efter vår försiktiga kyss på stranden som liksom var allt som hände). Sedan ändrade hon sig och sa att hennes avsked berodde på ett missförstånd i schemaläggningen, och antingen var det en tröstlögn eller så har hon problem med sanningen över huvud taget. Allt kan ha förvanskats av telefonspraket också, men klart är att jag har förstått att ska här skrivas om romanser så får här kodas och modifieras ordentligt för att ingen ska råka illa ut. Jag skulle gärna vilja veta vad som egentligen hände, och någon gång ska jag skriva ett inlägg om det där med att sköta sin egen bissniss.

Nu ska hon försöka få det att funka med sin flickvän igen, och om det är mitt fel att hon fick sparken så förstår jag henne. Och jag sväljer klumpen i halsen och återgår till att skriva om dvd-spelare och mjuka maränger.

exfestivalen är igång

2007-07-31T00:04:00.000+02:00

Jag har varit tvungen att inse att ett datorår inte motsvarar ett människoår och att man kommer till en gräns. Min dator, som har hängt med sedan 1998, blev först lite putt för att jag lämnade den ensam för att åka till Lesbos och roa mig, men puttet förbyttes snabbt i mer djupgående depression och nu gör den tappra försök att åtminstone ta sig an en linux live-cd, men även det är en ansträngning. Min första pride-dag har jag således varit tvungen att ägna åt att flänga mellan olika datorer och försöka få till stånd de artiklar jag har lovat skriva, och nu sitter jag med en laptop som jag har fått låna av Exet och som är lite extra spännande i och med att den hela tiden hotar att stänga av sig själv.

Normalt sett brukar jag ladda inför pride genom att sitta en vecka i förväg på Centralen och titta på flatorna som kommer med sina rullväskor för att placera sig och sina luftmadrasser på en kompis ex ex nya tjejs gamla flings vardagsrumsgolv i en vecka. I år har jag varierat mig och istället jagat linux-skivor och stirrat på min telefon som inte har levererat ett livstecken från min grekiska fägring på tre hela dagar. Men idag kom hela pridekänslan ändå över mig, när jag vandrade uppför vägen till Pride Park, såg alla förväntansfullt flanerande flator och stötte ihop med både ett och tre gamla ragg till gamla och nya ex. Åh regnbågsflaggorna, åh alla som man glatt nickar till för att man antagligen har sett dem någonstans och möjligen hånglat med dem för fem år sedan, åh stämningen och all schlager och kommersialism som man skulle kunna irritera sig på men istället lutar sig tillbaka med en brud i varje ögonvrå. Jag har aldrig förstått mig på det där med traditioner förrän jag började gå på pride.

Det borde vara jobbigt att gå på en festival där varenda en av ens ex befinner sig och där man kan stöta ihop med alla man någonsin har limmat på en sen kväll på Bitch, men det är det inte. Det är mer som att vara på ett ställe där hälften av folket redan känner en utan och innan, har kommit över både förälskelse, förilskelse och förlåtelse och fortfarande diggar en. Förutom att det är pinsamt att de är så många, så är jag bara glad och tacksam över alla som jag har fått nöjet att vara ihop med (det finns undantag, men de är enstaka och preskriberade för längesedan). Ex är som svärmödrar, bara man kan få till en fin relation är de ens bästa tillgång i världen. Och så finns det en festival där man kan samla dem allihop, det är fint anordnat.

Imorgon ska jag försöka slappna av i mitt väntande på grekiska textmeddelanden och grubblande över datorstatus, och istället fokusera på mina fina ex och alla som skulle kunna bli mina framtida ex fast ännu hellre bara framtida. Exempelvis kan jag tänkas göra det på combustions hiphopkväll på Södra Bar.

växa eller vittra

2007-07-27T15:27:00.000+02:00

Och när jag vaknar klibbar inte lakanen mot kroppen, dagen inleds inte med solkrämsritual och promenad till Agua. Inga katter ser längtansfullt mot min frukost som jag inte äter med utsikt över havet, inga blickar utbyts mellan mig och servitrisen som numera är 240 mil bort och hennes hesa lilla röst viskar inte i förbigående will you stay until I get off my shift?

Men hon har berättat för sin flickvän om vad som hände och de har gjort slut, hon vill att jag ska komma till Aten i höst och en sista-minuten till Aten kostar bara ett och fem om man har tur, det har jag råkat kolla upp. Inte för att jag tänker ställa till med bröllop och stora ord, men för att jag inte vill ägna ålderdomen åt att undra vad som kunde ha hänt. Och för att hennes ögon rymmer hela Medelhavet.

När jag kom hem till min förort, med elektricitet dygnet runt och utan runda stenar som man kan hålla i handen och bli lugn, var det bara tanken på allt jag skulle sätta igång och skriva som muntrade upp mig en smula. Men när alla mina övernattare hade åkt på morgonen (Tjosan och våra två vapendragare som vi hittade på flyget dit och bondade med under resan) sa datorn tack men nej tack. Nu har du varit borta för länge, jag har känt mig ensam och övergiven och nu är det din tur. Brum brum kan jag säga när jag startar, och pip innan Windows sätter igång, men sen lägger jag ner. Så går det när man drar iväg till (fnys) Lesbos på det där viset. Det spelade ingen roll hur ömt jag smekte startknappen och klickade esc och del och allt annat en dator kan önska sig. Till slut fick jag företa mig en resa till en mer avlägsen förort, låna ett par skivor Windows, åka hem och fibbla tills datorn till slut förlät mig. Så spännande har jag haft det, det kvalar inte in som lugn men ska ändå föreställa lugnet före stormen.

Stormen är alltså Stockholm Pride. Det är meningen att jag ska skriva ett helt gäng artiklar, sitta i juryn för Miss Gay Sweden-tävlingen samt stå och sälja prylar i QX-tältet. Stått i pride-tält har jag gjort fyra år i rad, men inte samtidigt som jag har haft multipla skrivuppdrag och jurytjänst, så om jag ser lite sliten ut vet ni varför.

Nu ska jag köra min lesbosvideo ett varv till och dåna över hennes hela existens. Det var ett tag sedan jag var såhär betuttad och det finns inte en chans att veta vad det hela är förrän tiden har puttrat på och minnet har vuxit eller vittrat.

och sa stjarnhimlen

2007-07-24T12:37:00.000+02:00

Min taktik att bestalla drinkar och le nervost visade sig vara ratt vag att vandra. Allt ar relativt och inget gar att jamfora, men jag kan ha haft varldens mest romantiska ogonblick. Shit, hennes ogon och allt hon utstralar, stjarnhimlen som smalter ihop med det svarta havet, hennes speciella rost som sager: I wish the timing was better. I wish i could get to know you. I've been trying not to look at you all week, but i really really like you. Maybe if you come back next year, i won't have a girlfriend. Or I could come to Sweden. I don't know. This is too frustrating.

Och stjarnhimlen och sanden som ar varm fast det ar mitt i natten och det speciella med ogonblick ar att de ar allt just da och anda gar ut pa att forsvinna. Hennes hand i min och hon som fragar vad jag tanker pa. Hon som fragar om jag gillar henne ocksa. Hon som fragar om hon far krama mig. Och sa chocken av hennes varme mot min hud, saker som kunde ha blivit och hennes ogon plotsligt centimetrar fran mina. Den forsiktiga kyssen som skulle kunna vara det basta sex jag har haft. Hennes darrande andetag nar hon sager: I have to go... I don't... I wish... I really like you you know... maybe... no... I have to go.

Jag har tagat i berg med en dynamittant fran Australien som ar min nya idol, matat skoldpaddor, skrivit till obligatoriska vykortsslaktingar, lart kanna typ hundra brittiska trettiofemaringar, dansat vilt pa Aguas dansgolv, flytit runt i vattnet och plockat ihop en stensamling som kan behova en egen flygbiljett for att ta sig till Arlanda. Och sa stjarnhimlen och nagot som inte kanns som en semesterromans men som rent logiskt formodligen ar det. Imorgon sitter jag pa planet hem.

one more sex on the beach, please

2007-07-22T13:01:00.000+02:00

Jag borjar forsta mig pa Skala Eressos nu, och har agnat tva langa utekvallar at att sjunga karaoke, prata med brudar fran hela varlden (om man med hela varlden kan tankas mena Tyskland, Danmark och England) och kopa paraplydrinkar i lustiga farger. Det har visat sig att det finns sporadiska singelbrudar mellan paren, men ingen som har varit min tekopp direkt. Jag bokade som bekant inte resan hit for att ragga (motiveringen var snarare "bara for att" som ni kanske minns), men sen gick jag ju och blev singel... Sa vad gor man om det inte finns en enda skaplig turist i sikte? Limmar pa servitriserna forstas. Sarskilt om de ar hetare an sanden man branner fotterna pa.

Den ena servitrisen ser ut som Richard Gere, fast i lesbisk hunktappning. Hon ar fit som en iller och slirar mellan borden och delar ut blinkningar sa damerna blir helt till sig i sarongen. Man liksom rodnar bara av hennes forvantningar pa att man ska rodna, men det ar servitrisen i hennes skugga som far mig att bestalla paraplydrink pa paraplydrink i hopp om att hon nagon gang ska fatta att den "sex on the beach" som finns pa menyn bara ar mitt substitut for akta vara. Min raggningstaktik, som gar ut pa att bestalla drinkar och le, har inte varit sa framgangsrik. Mojligen beroende pa att det liksom ar gangse beteende pa barer.

Far jag inget ragg alls sa gor det inget. Jag alskar varmen (aven om jag tycker att det verkar lite overdrivet att det planeras bli 45 grader imorgon och pa tisdag), maten, spraket, alla gamla tanter som retas med mig, vattensporterna och all inspiration som rinner in i huvudet pa en nar man fokuserar pa en klippa och en solnedgang. I kvall ska vi aka pa "sunset cruise for women" och se vad som finns pa andra sidan klippan (jag gissar pa fler klippor) och imorgon ska jag forfardiga mitt semesterprojekt "Lesbos, the movie", som borjade ambitiost i forrgar men urartade i dansk fyllefilmning igar.

var e brudarna?

2007-07-20T18:45:00.000+02:00

Det har skule bli ett stort och flaskigt (och med flaskigt menar jag fläskigt) inlagg, hade jag tankt, men jag fick just veta att ett litet pahitt kallat tillgang och efterfragan har gjort att internet kostar en euro per tio minuter, sa vi far se hur langt jag kan skriva idag och fortfarande ha rad med min dagliga vattenflaska. De ar ganska bra pa att ta betalt over huvud taget pa den har on. Men de ligger anda i la jamfort med planet.

Jag brukar vanligtvis aka med sana dar plan som aker langt, langt till andra sidan jorden pa olika vis, och jag har aldrig akt med ett charterplan forut. Det kandes som att sitta fastspand i en evighetslang sandning av TV-shop, och det mest fascinerande var snubben som satt bredvid Tjosan. Vi vill passa pa att paminna er om att ni aven kan kopa lotter pa det har planet, de kostar tjugofem kronor styck men du kan ocksa kopa fem for hundra. Vinsterna betalas ut i form av resecheckar som du kan anvanda pa Apollo, sa den anstrangt leende flygvardinnan (jag utarbetade under flygresans gang en teori om att alla flygvardinnorna egentligen hatade varandra, for nar de leende bad varandra om servetter och coca-cola kunde man kanna hatet pyra... eller sa var det min egen sinnesstamning nar mitt dagdrommeri standigt avbrots av sma erbjudanden om sprit, sprit, lotter, sprit och solglasogon) och Tjosans granne halade glatt upp planboken igen. Och sa kopte han erbjudandet som nagon gang horde "man ska inte blanda" och tog det som en utmaning - ett spritpaket med vin, whiskey och likor. Jag tror att han njot av sjalva konsumtionen, och den tanken holl mig fascinerad i atminstone tio minuter. Han kopte forstas aven Apollos underhallningspaket, som bestar av ett par horlurar (jo jag citerar fortfarande, och citatet slutar dar).

Men ni kanske vill veta mer om sjalva brudarna pa lesbos, an om snubbarna som satt pa planet dit. Det vill jag ocksa. Nagot jag tillexempel garna vill veta ar om det finns nagra singlar har over huvud taget. Det ar ganska hog frekvens flator har, men varenda javel haller en annan javel hart i nypan och det narmaste man kommer en flirt ar att bestalla en "sex on the beach" och le mot bartendern. Vi har fatt hora att det kommer att vara fler tjejer i kvall, da brudarna fran fastlandet tar sig hit for forlustelser. Om jag kommer att vara en sadan forlustelse aterstar att se. Fortsattning foljer...

ps. Det ar asvarmt och man ligger i vattnet mest hela tiden, alla guppande huvuden kan vara flator som inte vill komma upp och tala om att de ar singel.

upp och iväg

2007-07-17T19:25:00.000+02:00

På min säng ligger linnen, underkläder, shorts, pass, biljetter, adresser, öronproppar och handfläkten jag fick i födelsedagspresent. Ute regnar det och åskar och imorgon flyger jag och Tjosan rakt över mitt hus och sen söderut i fyra och en halv timme. Vilken solskyddsfaktor tar du, frågar vi varandra, finns det lakan på hotellet, borde jag ta med mig handklovarna?

Jag fnissar när jag tänker på hur klyschigt det är att vi ska åka till Lesbos (min bekanta på pendeltåget frågade igår förbluffat om ön alltså har fått sitt namn av att det är så många lesbiska som åker dit), men sen tänker jag att klyschor inte behöver vara onda per definition. En flickvän jag hade en gång i tiden sa tillexempel att mina ögon var som stjärnorna och istället för att be henne vara lite nyskapande smälte jag till en liten pöl. Ghettopoesi, kallar min polare det och på något sätt är jag en sucker för det. Stora ord, inga förbehåll och ett totalt ointresse av att göra några lingvistiska krumsprång för att imponera.

Inte för att jag inte är en sucker för lingvistiska krumsprång, när de görs med finess. När jag tänker efter är jag en sucker för massor av egenskaper, blickar, attityder och tonfall, och jag tror min själ att jag börjar återvända till mitt pilska singelsjälv. Lagom till Lesbos, för att återgå till ämnet.

Idag hämtade jag ut mitt pass med den stapplande namnteckningen, tog min sista vaccinationsspruta och köpte solkräm som kommer att räcka ett par decennier. Sedan satt jag och försökte ringa till Grekland i några timmar, för jag hade inte fått en enda bekräftelse på något vi hade beställt. Jag började se oss framför mig, där vi stod på Mytilini flygplats utan en skymt av den godmodige taxichauffören som borde stå med en skylt med påskriften LOVESTAM och vänta. Jag och Tjosan skulle behöva börja ysta getter för att överleva, ingen skulle sakna oss och vi skulle sluta som såna där rynkiga gummor i bergen som är dömda att leva på yoghurt i tvåhundra år. Jag blev mer och mer nervös, gjorde kontoutdrag var femte minut i hopp om att Sappho Travels åtminstone hade tagit betalt som ett tecken på bekräftelse. Till slut svarade de i telefon, kände igen mitt namn och sa att allt var i sin ordning och att de genast skulle se till att ta betalt. Jag skulle ringa igen om tio minuter för att få det bekräftat. Bekräftat, tänkte jag, det ordet gillar jag.

hon: (brus, otydligt tal, grekisk brytning)
jag: Hello... this is me calling again from Sweden.
hon: Miss Lovestam, yes! Everrrything is taken care of, we have got your fax and your information and we have taken all the money.
jag: You have taken all my money?
hon: Yes, we took all your money from your account and now we are going shopping.
jag: Hahaha
hon: Hahaha
jag: Thank you very much.
hon: Thank you, and there will be a taxi waiting at the airport at 20.30 tomorrow.
jag: Thank you.
hon: Thank you.
jag: Thank you. Öh.. bye bye.
hon: Bye bye.

Det är när jag ska prata med tjänstemän som jag inser att min engelska bara är sådär perfekt när det kommer till att ragga brudar och hänga med backpackers. Jag kunde inte för mitt liv komma på hur man avslutar ett brev till en resebyrå på engelska, när vi inledde vår korrespondens. Till slut fick jag ringa min kanadensiska livlina, som informerade mig om att "chao bitch" inte är ett helt etablerat sätt att avsluta brev på och försedde mig med några alternativ. Nåväl, nu är allt kirrat. Videokameran laddad, hotellet bokat, SL-kortet utlånat. Det enda jag inte kan vara säker på nu är att chauffören kommer att vara godmodig, men är han/hon inte det så överlever jag nog. En grekisk chaufför kan inte vara värre än en brasiliansk vaxning.

ps. Min frånvaro kommer inte att innebära total bloggtystnad, får jag bara vittring på en internetuppkoppling kommer jag att slinka in i en telefonkiosk som fröken Lovestam, komma ut som Bruden och förse er med spaningar från Skala Eressos.

"det kommer inte att göra ont, slappna av nu"

2007-07-16T19:08:00.000+02:00

Jag har inte provat scarification, så där kan jag inte uttala mig, men jag är i alla fall numera erfaren nog att kunna informera er alla om att brasiliansk vaxning gör ondare än både piercing och tatuering. Piercing gör ont på en specifik punkt under en specifik sekund och sedan kommer endorfinerna och adrenalinet och flyger iväg en till små lyckliga moln. Tatuering surrar och moler i flera timmar, på en punkt i taget och smärtan säger "ta det lugnt, det här är en uthållighetsövning och du klarar dig bra" (jag kanske ångrar mig angående tatueringssmärtan när jag har tatuerat revbenen i september). Brasiliansk vaxning säger "hej, jag är bara lite varmt vax som ligger här och värmer dig, GICK DU PÅ DEN, SUCKER, JAG ÄR HITSÄND AV DJÄVULEN FÖR ATT SLITA AV DIG UNDERLIVET!"

Det tog 45 minuter och efter den inledande smärtan hade skrubbsår, kattklös och upprivna knogar känts som en befrielse och stilla smekning. När det har vuxit ut gör jag det troligtvis igen.

en fjärran doft av garderob, hämta dynamiten

2007-07-15T17:41:00.000+02:00

Pojkarna i puberteten som alltid hänger vid min tvättstuga: Är du punkare?
Jag: Nej.
Pubertetspojke 1: Hon är inte punkare, hon sa ju det igår. Är du lebb?
Jag: Ja.
Alla pubertetspojkarna: Är du!?
Pojke 2: Är du lebb?
Jag: Ja.
Pojke 1: Alltså är du det? Är du lebb?
Jag: Ja.
(Jag rundar tvättstugan men hör dem ivrigt diskuterande)
Pojke 1: Hörde ni, hon är lebb, hon erkände!
Pojke 3: Gjorde hon?
(Jag backar tillbaka och går fram till pojke 1)
Pojke 1: Alltså jag bara skämtade, jag menade ingenting!
Jag: Jag bara undrar varför du frågade.
Pojke 1: Nä men... vi trodde du var emo igår, det var därför jag frågade igår om du var emo, men sen kom jag på att du var lebb, kanske. Är du det?
Jag: Ja jag säger ju att jag är "lebb".
Pojke 2: Varför då? Varför blir du kär i tjejer för?
Jag: Jag vet inte. Vissa blir bara det.
Pojke 3: Vad heter din flickvän?
Jag: Jag har ingen flickvän.
Pojke 4: Men hur vet du då att du är lebb?
Jag: Jag bara vet det. Jag har haft flickvänner förut, men just nu har jag ingen.
Pojke 3: Jaha.
Pojke 5: Men vaddå, är du lebb?

Sen går jag därifrån och hoppas att det ska marinera åt rätt håll. Imorgon kommer de antingen att hoppa på mig med fler frågor, eller informera mig om att de har kommit fram till att lebbar är äckliga. En gång var det en av dem som sa att nazisterna skulle klå upp mig och att hans bror var nazist. Då tänkte jag att det kanske inte är världens bästa idé att gå runt och berätta för hela bostadsområdet att jag är flata. Sen tänkte jag att vilket annat svar som helst hade känts dumt och skämmigt och inte tillfört världen ett dugg, och att inga ungar kommer att förstå att man kan vara ett glatt, trevligt och stolt homo om de aldrig träffar ett.

Vissa skulle tycka att det kändes mer naturligt att svara att några småkillar vid tvättstugan inte hade med deras sexuella läggning att göra. Det verkar mer logiskt, för det har de ju strängt taget inte, men jag fungerar som bekant inte så. Allt som luktar garderob måste jag spränga i luften, för det är mörkt och trångt där inne och har man en gång nästan kvävts så är luft en så påtaglig prioritet.

Till en viss gräns. En gång vände jag faktiskt regnbågsflaggan på min väska inåt, när jag råkade hamna på samma tåg som tvåhundra nazister som vallfärdade för att "hedra" någon som hade dött nazistmartyrdöden. Stolthet har sin tid, överlevnad sin, tänkte jag när skinnskallarna gjorde tågvagnen till ett beige bollhav, och så tog jag på mig min mest heterosexuella min och rann av tåget med min neutrala väska. Det var som att råka på en skärva av någon annans verklighet och jag fick någon slags insikt - själv behövde jag bara stiga av ett tåg, men andra bor och lever i den där vagnen, omgiven av skrålande, intoleransdyrkande snubbar som skulle svälja ner en med mjöd om de visste. Jag tänker stora ord som Världen och Medvetenhet, i mitt huvud skanderar aktivisterna slagord som myntades innan jag var född, som handlar om personligt och politiskt och sånt, och när småkillarna vid tvättstugan frågar mig om jag är "lebb" finns det bara en sak att svara. Och le.

maräng i min säng

2007-07-15T00:19:00.000+02:00

Jag blir i alla fall ruskigt kreativ när det inte funkar på brudfronten. Historien som jag skriver på byggs på med flera sidor om dagen, jag målar porslin och syr väskor och linnen som jag ska gå omkring med på Lesbos, färgar håret och skriver så att knattret på mitt tangentbord klår smattret mot fönsterrutorna med hästlängder. Fredagens tårta, en fantastisk orgie i fett och socker, dekorerades konstfärdigt med vulgära motiv och tomtebloss, och hade jag gjort den idag hade jag använt mig av en av mina födelsedagspresenter från dagens familjesammankomst, turkos livsmedelsfärg. Jag har redan otaliga visioner om turkos lasagne, couscous, potatismos och annat som jag fram till nu har begränsats till att bara färga grönt och rött.

Och så har jag fått en DVD-spelare. Min gamla var hemskt dyr och hade en massa fina funktioner - om de nu kvalificeras som funktioner när de inte fungerar. Jag har haft den i tre år och den bestämde sig redan från början för att behandla mig som sin bitch. Den inledde med att inte fungera, utom när jag tog med den till butiken och testade den där. Alla möjliga tekniknördar provade kablar och kanalsökte så det stod härliga till, men den bara flinade sådär som bara DVD-spelare kan och till slut släpade jag den tillsammans med min enorma TV till butiken igen. Där fungerade både TV och DVD-spelare. DVD-spelaren flirtade med försäljaren, försäljaren flirtade med mig och frågade om jag hade tänkt titta på filmerna ensam, jag drog hem hela paketet (exklusive försäljare) och plötsligt funkade allting. I ett par veckor, troligtvis för att invagga mig i falsk säkerhet. Någonstans i mitten av "Saving Face" bestämde den sig för att två kinesiska brudar inte borde få snuska sig på det där viset, och så la den av helt. Nu biter ni på naglarna, jag vet, och kan inte bärga er förrän ni får veta hur det egentligen gick, så jag ska hoppa direkt till slutet. Jag orkade inte ta med den till butiken en gång till, plötsligt var garantin slut och jag har inte fixat att köpa en ny, för den jag har är ju så fin och dyr och har så bra funktioner. Men nu har jag istället för en icke fungerande avancerad en fullt fungerande enkel (parallellen till brudar och relationer är slående), och behöver bara skaffa ett litet sällskap att krypa ihop med framför TVn för att upplevelsen ska bli fullständig. Chips och dipp har jag redan.

Jag kom alltså precis hem från familjefirandet. Carola och Måns Metrosexuelmerlöw sjöng inte "som en bro över mörka vatten" för mig som de gjorde för prinsessan Victoria, men hon fyller ju faktiskt jämnt och jag fick i ärlighetens namn ett flöjtsolo i falsett av en fyraåring frampå kvällskvisten. Mormor hade hört att jag behövde kökshanddukar och nu har jag tillräckligt för att torka disk åt ett mindre land. När jag kom hem tog jag itu med att smälla alla ballonger som Tjosan hade blåst upp åt mig inför gårdagens party, men efter den elfte ballongen insåg jag att det lät som en maffiauppgörelse av det blodigare slaget och jag vill inte dra grannarnas uppmärksamhet till mig förrän jag har städat bombnedslaget formerly known as köket.

Inte bara köket förresten. Festen i fredags var allt jag hade kunnat önska, och lägenheten ser ut precis så. Bara taklampan i köket är renare än den var innan, för när Tjosan hängde i den uppptäckte hon en massa damm och kommenderade fram en disktrasa.

Och den belgiska vaxningen medelst toblerone var bara dimridåer. På måndag klockan tolv är det meningen att jag ska infinna mig för en "skön avkopplande brasiliansk vaxning" - det är en fin ironi i presentkortet och uttrycket skräckslagen förtjusning har sällan stämt så bra in som på mina känslor för vad jag nu har gett mig in på.

Och det är väl den enda action i det området jag lär ha på ett tag, tänkte jag bittert skriva men just då var det något klämt litet kryp i mina brallor som bet mig i rumpan. Så jag ska inte klaga.

parentes

2007-07-13T11:56:00.000+02:00

Det har visat sig att Tofflan har missförstått det där med den brasilianska vaxningen. Hon fick för sig att jag hade sagt belgisk vaxning, så hon har köpt en massa toblerone och förväntar sig att jag fint ska lägga upp mig på köksbordet i kväll, men det säger jag bara att har man en gång försökt få bort choklad från sina privata delar så är det inget man vill försöka sig på igen.

Jag förstår er förresten, alla som förklarade sin betuttelse i mitt skrivande själv när jag var anonym. Jag har drabbats av en bloggförälskelse, och jag säger inte i vem.

och det ska bli mitt bästa år

2007-07-12T23:42:00.000+02:00

Jag har en tjock klump i magen när jag avslutar det här med att vara 26.* Jag vill spy, eller prutta, eller göra något annat som får ut den, men det är bara att vänta. Den tappra truppen tussilago som jag skrev om i förrgår tågar någonstans i led med fanbäraren främst, och förr eller senare kommer den fram. Min känsla säger mig i alla fall att jag kommer att vakna imorgon med klumpen krympt och förutom det där med kombinationen av datum och veckodag ser jag bara goda tecken.

Tofflan, Tjosan, Exet, Fia, Smulan och alla möjliga övriga bloggkändisar ska stråla samman i min lya och fira mitt inträde i nästa år, året som helt säkert kommer att överglänsa de föregående (den saken är bestämd sedan länge). Vi ska käka couscoussallad och pinocchiotårta, leka lekar som jag har uppfunnit och dränka alla våra sorger i vinbål.

Jag: Tror du att den här bag-in-boxen är tillräckligt fräsch för att det ska bli en bra bål?
Tofflan: Ja den där är väl inte så gammal... rödvinsboxen däremot, den är det väl bara Exet som dricker av? Jag har sett henne nalla på det både en och tre gånger.
Jag: Smulan också. Det är nog bara exen som dricker av rödvinet.
Tofflan: Är det det som kallas X-box?

Efter att ha dränkt våra sorger ska vi helt otippat ta oss till klubb Intern, där jag ska försöka slå en hel svärm flugor i en smäll genom att göra ett litet reportage jag har blivit ålagd samtidigt som jag slår klackarna i taket, förtränger min hjärtesorg ytterligare, blir hälsad på av en bloggläsare (det är i alla fall bara en som har anmält sig) och skannar stället efter brudar som förr eller senare kan tänkas hjälpa mig att få bort den här klumpen i magen genom att existera och vara snygga och ha dynamik i blicken och trolleri i fingrarna. Sen ska jag åka hem och vara nöjd med bedriften att ha lyckats bli 27.

* Förtydligande: Jag har inte en klump i magen för att jag blir ett år äldre, utan för att det händer ganska dåliga saker på brudfronten för tillfället.

kan du ta dem på axeln såhär, som en käck soldat med gevär...

2007-07-11T11:56:00.000+02:00

Det börjar bli längesedan jag sysslade med folkbildning, men nu har jag åter hittat ett par kunskapsluckor hos mina googlare som jag gärna hjälper till att fylla. Hur många hål har en tjej? undrar googlare nummer 1, och mitt svar är att det varierar från tjej till tjej. Själv har jag 13 hål och jag planerar att skaffa två till innan året är till ända. Detta om man inte räknar alla porer, men jag har inte sett något samband mellan googlaren som undrar om hålantal och dem som googlar på lesbisk por, så jag går inte in på hur man räknar porer idag.

Långa blygdläppar procent, undrar nästa googlare, och även om det inte är en direkt fråga så förstår man att vår googlare vill ha reda på något. Kanske vill man veta hur många procent ett par blygdläppar utgör av den totala kroppslängden, men varför skulle man vilja veta det? Mer troligt är att man undrar hur många procent av befolkningen som har långa blygdläppar, för själv är man begåvad med ett par och vill veta om man är normal. Hur lång ska en blygdläpp vara för att betraktas som lång, behöver jag veta innan jag ger mig ut för att försöka få till stånd en empirisk undersökning, och sen behöver jag hundra brudar som tycker att det är okej att jag tar med mig ett måttband in i älskogen.

Någonstans på internet finns förresten en tecknad film med en brud som är missnöjd över att hennes ena blygdläpp är större än den andra. Jag hittar den inte nu och vad jag än googlar (förhoppningsvis ger mina googlingar på "tecknad film olika långa blygdläppar" upphov till ett minst lika raljant inlägg på andra sidan bloggrymden) får jag bara upp reklam för en läskig blygdläppspump kallad "vagina sucker" och på tok för explicita sexnoveller. Den kan ha funnits på någon av mensskyddsföretagens hippa små tjejsidor, tänker jag och seglar in på libresse.se, men allt jag hittar är tips på hur man flirtar med killar och information om att mens är något normalt som betyder att man har blivit kvinna. Det vet jag, för jag har själv gjort en informationsfilm om den saken.

Tyska ord som låter som könsord, vill min tredje googlare ha tag på, och här kan jag tyvärr inte hjälpa till själv men tänker mig att någon alert och tysktalande läsare kanske kan bistå med information. Svarvar hela tiden nya kalla kriget, undrar den fjärde och jag kan säga med hundra procents säkerhet att nej, det gör det inte. Inte hela tiden.

saker som jag visste från början men inte fattade förrän senare

2007-07-11T00:07:00.000+02:00

Det är fortfarande tomt och skit, men jag har märkt att om man bara gör det på rätt sätt så kan man lyckas göra slut på en relation utan att det förstör så mycket i längden. Egentligen har jag märkt en hel massa saker genom att traggla mig igenom ett gäng brudar på ett gäng år och jag känner ganska ofta en drift att vräka ur mig visdomsord om hur man kommer över, släpper in, hittar tillbaka och tar sig upp. Och går ner, vilket jag redan har skrivit ett blogginlägg om, men i kommentarerna kan jag skönja en fortsatt efterfrågan.*

Exempelvis har jag kommit fram till att det funkar att vara totalt rak och ärlig. Dr Phil sa det redan 1999, men då sa han även att man måste tvinga småpojkar att leka med bilar för att de inte ska förvirras angående sin könsidentitet, så jag lyssnade inte så noga. Att vara totalt rak och ärlig är svårare än man kan tro, för det betyder att man måste lita på att man räcker till som man är och inte behöver manipulera folk till att vilja vara med en.

Det där med manipulation är över huvud taget en knepig fråga, för nästan alla har varit ihop med manipulativa personer men nästan ingen skulle själv beskriva sig som manipulativ. Det har tagit mig ett tag att urskilja gränsen mellan kommunikation och manipulation, de går in i varann mer än man först tänker sig. Vet man hur man ska göra för att frammana diverse reaktioner är det bara avvänjning som gäller, för manipulation är att fokusera på sig själv genom att låtsas fokusera på den andra och genom det lär man sig inte ett skit.

Lär sig ett skit gör man genom att lyssna på den som faktiskt vill kommunicera på riktigt, och genom att dra fötter och öron och andra kroppsdelar åt sig när någon bara är ute efter att dra nytta av ens goda intentioner. Det är också en sån där grej jag har lärt mig den hårda vägen.

Och så har jag lärt mig att avslut är jobbiga av tre olika orsaker, och känner man till dem kan man minimera skadorna redan från början.
1) Drömmarna och planerna som man blir tvungen att döda. Skadorna förebyggs bäst genom att man aldrig lovar något som man inte är säker på att kunna hålla, inte säger ord som man inte har täckning för och inte planerar för långt fram i tiden. Jag älskar storvulna planer och gemensamma drömmar, men ju större de är desto ondare gör de när de hånskrattande körs upp i röven på en (åh bilderna jag får upp i mitt huvud), och nuförtiden tycker jag att det är underligt romantiskt när någon säger "om vi fortfarande dejtar om en vecka kanske vi kan träffas och ta en glass tillsammans på Mariatorget, men man vet ju inte hur läget ligger då förstås".
2) Rädslan att aldrig hitta någon som är lika perfekt. Hon är den enda som någonsin kan få en att känna så pass mycket och dessutom vet hur man vill ha sina smörgåsar och att lappar på nattduksbordet smäller högre än frukost på sängen. Men det är som med somrar, ju fler man har upplevt desto säkrare kan man vara på att det troligtvis kommer en till. Vintern är lika kall och otäck för det, men det hjälper att rent teoretiskt känna till att det så småningom kommer en tapper trupp tussilago och bryter isen.
3) Känslan av att inte duga. Det är samma förtvivlan som de skrålande Idol-aspiranterna känner när de slänger förbannelser över Kishti Tomita i fyrans kameror, och det är bara att sprätta bort känslan med fingret för att undvika vidare förnedring. Det handlar inte om att duga eller inte duga, är du en prinsesstårta och bruden behöver ett stort glas samarin så är ni dömda att resultera i en krampande mage oavsett dina flickvänskvalitéer. (Det där med att man faktiskt duger är svårare att komma ihåg om man just har tagit sig ur ett förhållande med stora doser psykisk misshandel och man har fått höra i några månader att man inte är värd någonting. I så fall rekommenderar jag att skriva ut ovanstående, klippa ut det och klistra fast det på insidan av ögonlocken.)

Vad mer har jag lärt mig som kan vara till nytta? Man ska vara ruskigt noga med att ta hand om sina polare, hur rosa moln man än guppar omkring på för tillfället. Andra människor är inte till för att göra en hel. Om man inte kan klicka i fältet där man skriver rubriken i Blogger, kan man trycka på tab-tangenten tills man hamnar där i alla fall.

*Jag vet att mina läsare är en begåvad och intelligent skara snuskhumrar och jag ska skriva om sex och perversioner snart. Jag behöver bara en tydlig frågeställning att utgå från, kom gärna med förslag så ska jag göra mitt bästa. Ni behöver inte ta hänsyn till att min mamma läser, för det är ingen som tvingar henne (hej mamma), men jag tänker ändå inte svara på alltför privata frågor om mina intima delar och preferenser för ju mer svenska jag lär mina elever desto större risk är det att de klarar av att läsa min blogg.

fångad av en handfläkt

2007-07-10T16:33:00.000+02:00

I morse hittade jag en present på köksbordet, inslagen i tidningspapper och frystejp. Jag hade ingen aning om att det fanns födelsedagsveckor förrän ödet sammanförde mig med Tofflan, men nu vet jag bättre. Födelsedagsveckan börjar på måndagen den vecka man har födelsedag, och håller helt naturligt i sig fram till söndagen. Det finns i princip inga nackdelar med att utöka födelsedagar till hela veckor, något som bekräftas i mina gamla sagoböcker där de alltid firar i dagarna sju. Nu carolaslänger jag med min mohikan framför den lilla handfläkten från Clas Ohlson som låg i paketet, men jag misstänker att den inte kommer att komma till sin fulla rätt förrän på Lesbos om en vecka, där det enligt holiday-weather idag är 36 grader varmt.

Det ryktas även om att jag kommer att få min brasilianska vaxning i födelsedagspresent, den där som jag halvskämtande önskade mig. Careful what you wish for, säger de på engelska och alltså, de har en del tänkvärda talesätt. Men jag har länge velat säga "det gör så satans ont" istället för "jag har hört att det gör så satans ont". Och om inte annat lär det bli bra blogg.

för inget säger det som en tryckt kärleksdikt på engelska och ett ariskt heteropar i solnedgången

2007-07-08T19:16:00.000+02:00

När jag var i Tanzania för sju år sedan, var det en ansenlig skara tanzanier som försörjde sig på att sälja gratulationskort vid busstationen i Dar es Salaam. De var alla importerade - korten alltså, inte försäljarna - och förmedlade antingen happy birthday eller diverse kärleksförklaringar på engelska. På framsidan av kärlekskorten fanns bilder på kärlekspar som skulle göra vilken Harlequinbok som helst rättvisa, och på insidan stod översvallande kärleksdikter om rosor och evig trohet och annat som kan appellera till oförstörda, romantiska själar med några shilingi till övers. Själva var vi bara genom att vara födda in i den ironiska generationen bannlysta från allt vad oförstörda själar heter, men av ren ironi köpte jag ändå fyra vrålheterosexuella kort prydda med vita, europeiska kärlekspar i pastellfärgade kläder. Två gav jag till min dåvarande flickvän, ett gav jag till flickvännen som kom strax efter och det fjärde bestämde jag mig för att spara tills jag träffade någon som inte gav mig minsta tvivel om att vi skulle vara ihop i många år framöver. Jag har fortfarande kvar det - jag klarade alltså att förlova mig, skissa på bröllopskläder och fixa hit min brud från Ecuador, men blev ändå aldrig tillräckligt säker för att kunna ge bort mitt superromantiska heterokort från Dar es Salaam.

Jag kom att tänka på det där kortet när jag tänkte på mitt singelskap och min oroväckande rutin som yttrar sig i att jag mitt i tomhet och saknad tänker "nu snart kommer det ett gäng tårar och om en kvart känns det bättre och om sådär en månad kommer jag att vara fullt kapabel att förlora mig i nya ögon och läppar, hur omöjligt det än känns just nu, för så har det varit varje gång hittills". En gång i tiden var det självklart att man skulle hålla fast i varandra till varje pris (ett ganska högt pris blev det för mig den gången), nu är det tvärtom och samtidigt precis likadant, för känslan av att det är övergående är precis lika stor. Jag har bara blivit bättre på att inte ignorera den.

Nåväl. För att göra detta blogginlägg autentiskt tänkte jag förstås att jag skulle citera den lilla dikten på insidan av mitt kärlekskort, så jag engagerade mig mitt i natten i projekt hitta-ett-enda-papper-bland-hundra-gamla-papper-i-uråldriga-lådor-under-bokhyllan. Jag hittade en tjock bunt brev från olika snubbar jag brevväxlade med när jag var tonåring och snickrade hängivet på min heterosexualitet, femton brevpappersset varav de flesta från åttiotalet samt fem utvärderingar av sex-och-samlevnadsdagarna jag och min polare Yvonne satte ihop för högstadieungdomar för fem-sex år sedan. Lärt mig: Det här inttreserar mig inte. Bra/dålig: De var dåligt för att jag bryr mig inte.
I vårt lilla program hade vi förstås en frågestund, där eleverna fick skriva anonyma frågor på lappar och vi lovade att svara på allt. De flesta frågade "hur känns det att vara homosexuell", men frågan som jag hittade i min gamla låda idag lyder "har du fått en kuk i arslet och munnen och örat". Jag minns hur jag tänkte svara "den här frågan säger nog mer om frågeställarens kukstorlek än om mitt öra", men hejdade mig och svarade med min mest neutrala röst att jag aldrig har fått en kuk i örat. Jag minns också hur pojkarna i en helt oresonlig klass hojtade frågor rakt ut och ignorerade mina små försök att få dem att skriva dem på lappar. "HAR DU SLICKAT NÅN NÅN GÅNG" flinade den lille fjortonåringen och jag sa "ja det har jag". "Jaha... öh... hur gör man det då?" frågade han. Jag ritade upp ett kvinnligt könsorgan på en gånger en meter på tavlan varpå alla killarna i klass 8C plötsligt blev helt upptagna med att pilla på sina sudd och rita på sina bänkar. "Nu fan tittar ni, för det här är det viktigaste ni får lära er på hela högstadiet", sa jag och läraren som satt längst bak i klassrummet drog på ena mungipan, det såg jag.

Men alltså, jag hittar inte mitt romantiska kort från Dar es Salaam, det som får symbolisera min oskuld, det som man bara ger till en viss speciell när man är helt säker. Imorgon får jag ta en tripp upp på vinden, så att jag inte sitter där utan en ordentligt formulerad kärleksförklaring om hon plötsligt skulle dimpa ned.

daggens spanningar

2007-07-05T15:24:00.000+02:00

Mina maränger har mjuknat. Det är inte så konstigt, det brukar de göra och då går jag förbi och låtsas att jag fyller år och stoppar i mig en maräng varje gång jag ska till Tofflans rum för viktiga ärenden, för när något som borde krasa bara smälter ihop helt spakt inför ett lätt tryck med tungan känner man sig så hemskt viril. Nej, det mystiska är att de har hårdnat igen. Jag och Tofflan står förbluffade inför detta fenomen och ritar kartor över olika ställen dit vi ska åka med min påse maränger för att fastställa att det rör sig om luftfuktigheten. Från regnskog till öken - till regnskogen har vi med oss sugrör och till öknen samma sugrör som vi ska använda för att snorta i oss marängerna om våra teorier stämmer.

Ett annat förbryllande faktum är att det på senaste tiden har varit flera personer som har varit så intresserade av lesbiska porer att de har googlat på saken. "Lesbisk por" ligger där uppe i toppen av min sökordsstatistik, tillsammans med "Anna Skipper bröst", "Maria Rooth lesbisk" och så alla de obligatoriska varianterna av bröst (stora, toppiga, långa, enorma, små). Man kan tycka att det är underligt att så många är intresserade av lesbiska porer, men när jag börjar tänka på saken ser jag hur det kan vara så fascinerande. Själv brukar jag när jag är som mest uttråkad gå till coop forum och köpa såna där porrengöringsplåster. Man väter sin näsa (jag spjärnar emot av alla krafter för att inte dra några idiomatiska växlar på den saken) och placerar plåstret ovanpå i ett par minuter. När man drar bort det har det helt magiskt öppnat alla porerna och dragit med sig all osynlig skit som har gömt sig där inne, och har man bara sitt barnasinne och förmågan att fascineras i behåll, så kan man sitta i flera minuter och förundras över allt som finns fast det inte syns (som Jesus! utbrister jag och Tofflan flinar åt mig i flera minuter). När man tänker på det på det sättet är det lätt att förstå varför folk ägnar sina lördagkvällar åt att googla efter "lesbisk por". Man kan undra varför det är just lesbiska porer som är så intressanta, men jag antar att det har mer att göra med att min blogg är lite smålesbisk sådär, och att alla som söker på "heterosexuell por" och "por som inte vill definiera sig, måste vi liksom dela in oss i fack hela tiden" hamnar på andra ställen.

det är jag och Ned Flanders

2007-07-03T15:46:00.000+02:00

Idag har jag kommit ut som vänsterhänt två gånger. Först var jag på polisstationen och skulle kolla om mitt pass var giltigt trots en vattenskada på pärmen. Polisbruden tog en snabb titt och konstaterade att jag knappt skulle bli insläppt i Säffle på ett så misshandlat pass, men så hittade hon en liten skada på själva plasten och sa att jag kunde få ett nytt pass gratis eftersom just den skadan berodde på ett produktionsfel. Det var då jag började inse att det var min lyckodag. Sedan insåg jag att lyckan inte gällde alla områden, för det var helt omöjligt att skriva min namnteckning i rutan där man skulle skriva den för att den skulle lagras elektroniskt. Som så många andra vänsterhänta håller jag handen ovanför pappret när jag skriver, men där var det en stor tjock plastkant och sen började skärmen. Försök själva att skriva er namnteckning med handen fem centimeter upp i luften, det är en utmaning. Efter tio försök och ett tålmodigt leende från min högerhänta poliskvinna blev det några kråkor som med lite god vilja skulle kunna uppfattas som min namnteckning och poliserna sa "det är ju fler vänsterhänta som har haft samma problem jaa jaa det är det ju har du också hört det jaa det har jag jaa vi måste säga till om det jaa" till varandra.

Sedan åkte jag in till stan och gick runt och funderade på hepatit. Efter en stund hade jag kommit fram till att det var något jag inte var intresserad av att få, så jag svängde in på en vaccinationsklinik och beställde en spruta twinrix. Lesbos, oh la la, sa den trevliga damen i kassan samtidigt som ett misstänkt lesbiskt cykelbud kom in i butiken och allt plötsligt var väldigt lesbiskt. Jag slösade bort några tråkvitsiga svar på hennes frågor ("Är du gravid?" "Nej inte så det stör") och fick komma ut som vänsterhänt igen när hon tänkte sticka nålen i vänster arm på mig.

Jag känner redan hur vaccinationsarméerna marcherar runt i kroppen och skanderar sina slagord mot hepatit. Det funkar så länge de rimmar på hepatit; "Ingen hepatit - hepatit är skit", men när de försöker sig på mer avancerade prylar tänker man att de kanske borde hålla sig till sina ordinarie arbetsuppgifter. "Vi vill inte ha några virus, vi gillar andra saker och citrus" hör till bottennappen och om de fortsätter såhär är jag tveksam till om det är värt att gå och ta min andra spruta om två och en halv vecka.

En gång när jag jobbade på systembolaget på Ekerö, var det en brud som var redigt trött på mig och mina konstigheter. Lesbisk skulle jag prompt vara, och vegetarian och piercad och med centimeterkort snagg istället för brunt hår till axlarna. När jag letade efter min kartongkniv och förklarade att jag inte kunde använda hennes eftersom jag är vänsterhänt, himlade hon med ögonen och sa "ja det kunde man faan tänka sig". Jag fnissar fortfarande när jag tänker på det, för jag ser framför mig hur hon måste tro att jag satt där, vid två års ålder, och tänkte "ska jag greppa pennan med höger som alla andra? Näh, jag tror jag slår in på den alternativa vägen redan nu, det ska böjas i tid och någon gång lär jag få anledning att reta gallfeber på en normisbrud på Ekerö Systembolag".

heterosexualitet i all ära

2007-07-02T10:44:00.000+02:00

Jag hade väl på känn att jag skulle råka på uppbragda försvar av Sapfos heterosexualitet om jag bara surfade runt lite till. After some time her memory was painted black once again by the Romans who accused her of perversions. These accusations lived on as the time passed until our days. Now, scientific research and evidence proved that none of these accusations where true. By common logic, if any of these accusations were true, she wouldn’t be appreciated or praised in that degree. Common logic, bondförnuft alltså. Varför lär man inte ut det på universiteten nu igen?

Själv skulle jag vilja påstå att det inte finns några som helst belägg för att vare sig Gandhi, Kleopatra eller moder Teresa var heterosexuella, men inte skriver jag harmset några hemsidor om den saken. Det beror på att det är ärekränkning att påstå att folk är som jag (homosexuell) och upprättelse att påstå att folk är som jag inte är (heterosexuell). På qx kan man läsa att "kategorin Ärekränkning, har utökats med heterosexuellt identifierade personer som kallats exempelvis 'bög' och känt sig kränkta av detta". Jag vet inte hur jag ska angripa det hela, men är det inte lite ärekränkning att det etiketteras ärekränkning att anklaga någon för att vara homo? Det är ju ändå något som rätt många av oss går omkring och är, liksom. Och den som blir fälld för den där ärekränkningen, kommer han att gå omkring och tänka sen att "javisstja, bög är inget skällsord", eller "hoppsan, bög är verkligen ett starkt skällsord och man får inte anklaga hederliga straighta män för att vara något så pervo"?

Ambivalensen kring vad som är en anklagelse och inte, blir tydlig både här och var. Till exempel i mitt klassrum, där det alltid blir lite konstigt när någon påstår att jag gillar tjejer. Andra elever tar mig ilsket i försvar eller stirrar häpet på den sate som har haft mage att anklaga läraren för sodomi. Och när jag nickar glatt eller refererar till min brud (när jag har en) skruvas det hela två varv till i deras huvuden och det är lögn att lära ut några fler satsadverbial den dagen. Ärekränkningen var ingen ärekränkning, för hon var precis så pervers som hon anklagades för, och hon skäms inte ens, och hur ska jag ställa mig till detta nu då? ser jag hur de tänker och jag ser så lugn och cool ut jag bara kan men inuti säger det DUNK DUNK DUNK.

För att återgå till de gamla grekerna. "Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i historien och anses ha drivit ett slags flickskola vars elever hon, enligt traditionen, förälskade sig i", står det i wikipedia och jag tänker att det var en roligare tradition än våra gamla urvattnade att hoppa groda kring fallossymboler och äta rutten fisk. Jag planerar att hoppa på den lokala traditionen och kanske inte förälska mig i några elever men väl besjunga ett gäng kvinnor om jag hittar några bra, så att ingen får för sig att kalla mig heterosexuell. Man vill ju inte ha sin ära kränkt.

munnen den ska sjunga tralala

2007-07-02T00:33:00.000+02:00

Jag tänder alla regnbågslamporna på balkongen och spelar musik som hon inte gillar men som gör mig glad, och jag fixar nog det här också. I fredags blev jag ompysslad av en hel drös polare och två ex, som förstås också är mina polare men som förtjänar att nämnas separat eftersom de har sett mina bra och dåliga sidor, gått igenom jobbiga avslut och fortfarande gillar mig så mycket att de går man ur huse för att muntra upp mig när ännu en har sällat sig till deras skara. Idag kom ett annat ex hit med sin nya tjej och en gång i tiden var det infekterat men nu är det bara kärlek och urartad discodans i vardagsrummet. Ex alltså, man ska ta hand om dem för en vacker dag kan det vara de som svingar sig ner i en lian och rycker upp en ur skiten.

Dessutom ska jag snart åka med Tjosan till Lesbos, och om inget annat funkar kan jag skriva packlistor och räkna reskassa. I mina gömmor har jag hittat resecheckar på 200 pund och 50 dollar, 135 dollar i kontanter, 2050 tanzanska shilingi, fem yuan, 20 kwacha och 30 eurocent. Smulan föreslog att jag skulle starta växlingskontor, så nu funderar jag på att sätta upp ett stånd bredvid Forex på Centralen och se om jag kan konkurrera ut dem. Eftersom jag inte har så mycket att sätta emot när det gäller utbud och växlingskurser, tänkte jag satsa på de där små väskorna man får pengarna i. Jag ska rikta mig mot målgruppen som väljer paljettbeströdda necessärer försedda med uppmuntrande slagord framför gula plastpåsar med sloganen "more money for your money", och som tycker att det gör det värt att betala lite mer och kanske inte riktigt få exakt den valuta man har frågat efter. Jag ska fila lite mer på idén så får vi se. Förutom en massa utländsk valuta har jag hittat ett presentkort från Indiska från 1999. Jag tänkte först slänga det, men sen var det någon som utmanade mig att försöka charma till mig en ljuslykta med det som betalning, och jag och utmaningar är en annan sån där hopplös kärlekshistoria.

Andra saker jag gör för att muntra upp mig är att sy slipsar och skriva önskelistor till min födelsedag. När jag läser dem inser jag till fullo vilken ytlig jävel jag är - det är gymkort, hårfärg, tatueringar och piercingar som dominerar. Och så har jag önskat mig en brasiliansk vaxning, dels för att det skulle ta hand om flera veckors slit men mest för att jag vill veta hur det känns. Inte så skönt, misstänker jag, men jag gillar det där med att sitta inne med förstahandsinformation. Jag kan inte bestämma mig för om jag hoppas att någon kommer att nappa.

Vad mer kan jag säga... Jag har hittat muffins fyllda med citronkräm, det var en fantastisk upptäckt. Men jag saknar henne ändå.

men om vi bestämmer att vi får hångla med andra men bara under sommarhalvåret och bara utan att ta på den andras tuttar?

2007-06-30T12:43:00.000+02:00

Om det har rått en viss osäkerhet angående min civila status den senaste tiden, så är det från och med nu helt konstaterat att jag är singel. Jag överväger nu att gå i kloster och inte ens smygkika under abbedissans kjol utan helt koncentrera mig på klosterosten. En annan tanke jag har är att komma över bruden och arrangera ett The Bachelorette med mig själv i huvudrollen. Jag är ändå alldeles för långt in i geggan för att kunna ta mig ut - leave me behind, save yourselves! - och jag är väldigt nyfiken på hur ett Bachelorette-team skulle gå tillväga för att plocka ihop 25 brudar som stämmer överens med mina preferenser. Jag vet inte ens vilka preferenser jag har längre, men just nu tänker jag att monogami är ett plus.

Av mina ex är det en klar majoritet som har varit eller visat sig vara polyamorösa, polysexuella eller bara notoriskt otrogna. Monogami är en bluff, har jag fått höra otaliga gånger och jag har verkligen försökt. Frihet och obegränsade relationer låter mycket finare än äganderätt och begränsningar och vad är egentligen the big freakin deal med att låta ens tjej sticka tungan lite var som haver? Men jag kan inte.

Jag har en hel del polare som lever i olika slags individuellt utformade polyrelationer. Några av dem är i giftastagen med sina primära partners, några är gruppihop, ganska många har eller försöker ha öppna förhållanden. Sen har jag andra polare som inte kan låta bli att vara otrogna trots att de lever i vad som ska föreställa monogama relationer. Ganska ofta är de otrogna för att förhållandet suger och de inte fixar att göra slut. I andra fall är jag säker på att de bara inte har en monogam läggning och att de inte ens borde försöka (de borde alltså också göra slut).

Jag känner några heterosexuella också, såna där som bara kommer i kontakt med hbt-världen via den lesbiska tjejen på jobbet och kanske en och annan blogg. När jag pratar med dem om hur jag har försökt att inte vara så himla monogam och vilka olika överenskommelser jag har försökt ha med mina flickvänner, ser de chockerat på mig och säger "men herregud om man är ihop håller man sig väl till den man är ihop med". Det är motsatt norm som gäller och jag kan bara tänka mig hur ifrågasatt man blir som hetero (och som annat än hetero i mindre alternativa kretsar för den delen) om man säger något av allt jag har fått höra av mina brudar - "vi kan väl vara tillsammans alla tre", "men om man är på semester är det väl lugnt att hångla med andra", "det är bara dig jag vill vara med men jag vill bara veta att det är lugnt om jag skulle vilja ha sex med någon annan någon gång", "jag menar inte att jag ska gå runt och ha sex med folk på måfå, utan jag kommer ha några sexuella relationer som jag håller mig till vid sidan av dig".

Om mina hetero- och normispolare häpnas över de förslag om flersamhet som presenteras för mig lika ofta som förslag om middagsmeny*, så får jag i den andra änden anstränga mig för att förklara att jag faktiskt är monogam. Av mig själv. Det känns inte påtvingat och begränsande att hålla mig till en enda brud, så länge det är rätt brud. Ibland är det lika omöjligt att övertyga dem som att övertyga vissa av mina elever på SFI om att homosexuella inte har hittat på sin läggning för att vara märkvärdiga. Ganska ofta finner jag mig själv försvarande min monogami och jag får ta till pedagogiska exempel för att över huvud taget göra mig förstådd. "Jag är ihop med någon och jag är på en klubb. En skitsnygg brud kommer fram och tar ögonkontakt med mig. Om jag var singel skulle jag smälta ner till en pöl, ta mig i kragen, gränsla bruden och hångla ner henne på en stol. Men nu är jag ihop med någon och jag blir bara besvärad och vill hitta ett sätt att förmedla att jag inte är singel, och om jag skulle kyssa henne skulle det vara som att kyssa en bit plast jag hittade på golvet." Mina polypolare tittar skeptiskt på mig och kommer nog aldrig att riktigt, riktigt tro mig. Men jag har aldrig varit otrogen och det är inte ett resultat av enorma viljeansträngningar.

Det är nästan så man börjar misstänka att det är en läggning. Men så fort man säger läggning blir det statiskt och hopplöst. Homosexualitet är en läggning, polyamori är en läggning, bdsm är en läggning, etniska och åldersmässiga preferenser är läggningar och det blir till slut en jävla massa läggningar som måste stämma överens för att något ska fungera. Tillsammans med allt det där andra som också ska stämma - den intellektuella utmaningen, den gemensamma humorn, framtidsplanerna, inspirationen, ja ni vet. Om ni vill mig något är jag vid klosterosten.

*Inte lika dramatiskt som det låter, det är ganska sällan någon föreslår middagsmenyer eftersom jag tenderar att alltid stå för matlagningen

Andra bloggar om: polyamori, monogami

brudens blogg om brudar var det ja

2007-06-28T17:06:00.000+02:00

Nu har det varit lite för lite homo i den här bloggen. Jag märker de himlande ögonen hos kolleger när jag pratar om min tjej... eh, min homosexualitet igen, och mitt frekventa omtalande av min egen sexualitet borde rimligtvis avspeglas lite mer i bloggen. Kungar, teveserier, vet jag inte min plats? Jo.

Flatorna har krupit fram ur sina grottor. Förutom de inhemska lesbianerna har jag på bara en vecka hamnat mittemot utländska och mycket misstänkt lesbiska brudar tre gånger. Kryddning av den svenska flatgröten är förstås ytterst välkommet och jag ler välkomnande varje gång och försöker subtilt förmedla att de borde gå till Intern på fredagarna. Men försök själv att förmedla en hel gatuadress och öppettider medelst ansiktsuttryck och kroppshållning. Inte så lätt som man kan tro.

Tofflan låter meddela att inga lesbianer för tillfället sommarjobbar, för varje morgon när hon sätter sig på kvart-över-fem-tåget är hennes gaydar tyst som i graven. Så från Brudens testpanel: pendeltåg 05.17 - noll dubbeleggade yxor (jag försöker komma på en bättre symbol för min poängsättning, men prillor gör sig inte lika bra rent grafiskt). Vi andra deltagare i panelen har satsat mer på att hänga i parker och spana på häckar än att likt Tofflan jobba för parkförvaltningen och klippa dem, och avkastningen har varit god. Man får förstås ta med i beräkningarna att man missar en betydande andel flator som går förbi utan särskilda kännetecken såsom prillor*, flickvänner och det kanske säkraste tecknet av alla: blicken. En notering på fem förbigående flator bör alltså endast ses som en indikation på ett i själva verket större antal tjejgillande tjejer. Jag återkommer med mer specificerade rapporter, men kan redan nu avslöja att våra toppnoteringar för flatspan ligger i Tantolunden, dit flatorna vid varmt väder slussas direkt från Copacabana, samt hela området runt Medborgarplatsen.

Varför behöver man veta var det finns flest flator, undrar kanske någon. Vi i panelen har ett standardsvar som lyder: Det är Underförstått att vi vill Hångla. Gissa hur det förkortas.

*Alla heterosexuella damer som inte säger nej till en prilla och som är på vippen att opponera sig kan ta det lugnt, bara en dåre skulle döma någon till homosexualitet baserat på endast en bulle snus. Men har du dessutom hockeyfrilla, överarmstatuering, säckiga brallor och äger minst två slipsar är det bara att lägga ner teatern.

saker jag har tänkt på

2007-06-25T13:40:00.000+02:00

Midsommarafton dominerades av allsång med ett gäng mogna flator på en båtklubb (nu kommer jag få spö för att jag kallade dem mogna, bara en av nackdelarna med att inte vara anonym längre) samt en förfest som aldrig ledde till utgång. Jag måste ha somnat också, för i min kamera finns numera en massa bilder på mig ur ofördelaktiga perspektiv där jag ligger utslagen på en säng. Jag tror inte ens att jag drömde om min tillkommande, så i efterhand framstår det som rent slöseri med midsommar.

Vädret behöver jag kanske inte rapportera om, men en och annan åsikt kan jag nog pressa ur mig för att inte bli mobbad av de andra bloggarna. För mycket sol får som bekant hjärnan att jäsa till dumnöjda moln som flyter omkring där inne och inte får något gjort. Trivsamt men inte särskilt produktivt, så det var tur att det började regna. Under lagom mulen himmel har jag skrivit hela kapitel 18 på mitt bokmanus och tänkt på allt möjligt viktigt. Tillexempel har jag funderat över vad som gjorde de bra kungarna så bra.

Från mina historieböcker i grundskolan har jag vaga minnen av kungaporträtt och information som "och sen kom nästa Karl, och det var en bra kung och folket levde lyckliga tills Karl dog och nästa Karl tog över, och han var en dålig kung så då var det jobbigt för folket". Men när jag tänker efter kan jag inte komma på vad det var som gjorde dem så bra. Dagens kungligheter bedöms ju framför allt efter fasonen på sina hattar, men eftersom det inte var modebloggarna som regerade på 1600-talet borde det rimligtvis vara andra saker än kraglängden på stövlarna som avgjorde vilka kungar som gick till historien som bra respektive dåliga. Jag ringde Snurran och frågade, men hon visste inte heller. "Nånting med skatten och krigen", sa hon och det var ungefär så långt mina egna gissningar sträckte sig också. En snabb googling på "bra kung" ger oss framför allt tips om olika kung fu-klubbar, men även åsikten att vår nuvarande kung är "överhuvudtaget en sympatisk och männsklig Kung,monakirn tror jag är bra för Sverige,och ett stort grattis denna valborg 30 April 2006 på Kungens 60 års dag hura,hura,hura,hura,länge leve vår KUNG". Jag kommer tyvärr inte längre i mina efterforskningar just nu, för jag ska snart gå till tandläkaren och först behöver jag redogöra för minst en tanke till så att ni inte tror att det där med tankar om olika viktiga saker bara var skryt.

Jo, jag har alltså även funderat över varför det bara är komediserierna som har pålagda publikljud. Oavsett om den ursprungliga idén var att påpeka för tittarna att det hände något kul (jag kan se behovet av att få det utpekat) eller att få oss att känna oss mindre ensamma i tevesoffan, så borde det väl gå att applicera på alla möjliga genrer? Några skräckslagna andhämtningar till Buffy och vampyrerna, lite broderliga onaniljud till erotiken på betalteve? Jag förstår inte varför de inte har tänkt på det förut. Det var väl för soligt.

ibland lyfter vi en och annan vikt också

2007-06-21T17:13:00.000+02:00

För att slippa alla paparazzi som förstås svärmar omkring mig nu när jag sitter i miss gay sweden-juryn, blir jag tvungen att träna på ett litet lokalt sunkgym med min syster. Jag slinker ut genom bakdörren, tassar iförd peruk iväg till pendeltåget och åker till en liten förort till en förort där ingen av gymbesökarna någonsin har funderat över att någon miss ens skulle kunna vara gay. Där träffar jag min ena syrra och ibland även den andra, och om inte alla paparazzi tittar noga på frisyren blandar de ihop oss och ger upp.

När vi tränar får vi tillfälle att dryfta viktiga frågor som huruvida hennes navel påverkades av graviditeten och hur vi fortfarande gräms över att vi missade sista avsnittet av barnserien om planeten Gyllenblå (som gick 1985 men som rimligen måste ha gått i repris ett par år senare, när hon var äldre än två år). När vi stretchar ser vi ut som en alternativ bild av systrarna Graaf och gör miner mot spegeln som skulle passa på skivomslag till olika musikgenrer. När vi byter om pratar vi brudar. Ibland pratar vi snubbar också, men hon har haft sin snubbe i sju år* och det händer liksom lite mer drastiska saker på min front. Eller så är det bara jag som är dominant och tar över konversationerna, det är nog en mer rättvis analys.
Syster: Har du aldrig funderat på att skaffa dig en lugn och mild tjej?
Jag: Öh... jo det har jag funderat på, men det blir liksom aldrig så. Utmaning, du vet.
Syster: Visstja, du faller ju bara för knepiga kvinnor. Du kanske är en sån där som de där kvinnorna som skriver brev till massmördare på fängelser?
(vi fortsätter att byta om och jag generas av en spritt naken brud som går och spretar med tuttarna rakt framför ögonen på mig medan hon diskuterar sminkinköp eller tentaresultat eller liknande med sin nästan lika nakna polare)
Syster: Hon i USA, vad heter hon...
Jag: Vem då?
Syster: Ja men hon som fick fängelse i Kalifornien för att hennes pojkvän hade skjutit någon.
Jag: Annika Östberg?
Syster: Ja... hon har ju suttit i fängelse! Och nu tror jag att hon ska få komma tillbaka till Sverige.
Jag: Jaså.
Syster: Ja... så henne kan du ju satsa på, om det blir läge.

Det är som att kastas tillbaka till högstadiets omklädningsrum när brudarna viftar med rumpor och tuttar och jag förmanar mig själv att inte titta. "För då kan någon tro att jag är lesbisk", tänkte jag på högstadiet. "För jag är ju lesbisk" tänker jag nu och vill inte få någon att känna sig inspanad i onödan. Uppdelningen i kill- och tjejomklädningsrum har jag redan skrivit om men vill ännu en gång understryka komplexiteten i verkligheten som uppstår, när tjejer och killar separeras för att förhindra eventuella lustar från att uppstå och hota sedligheten och man själv råkar vara en brud som gillar brudar. När folk ligger och solar topless i icke könssegregerade atmosfärer är det enklare, för då vet man att brudarna är medvetna om risken att folk spanar in dem. Men vad gör man i ett omklädningsrum? Ser ner på sina tår, är fortfarande min enda fungerande lösning.

* Ja jo, hon har barn och ett sjuårigt förhållande och jag har piercingar och mohikan, men det är jag som är storasyster. De mer avlägsna släktingarna på stora släktträffar förstår det inte heller.

från det ena till bröst

2007-06-19T09:30:00.000+02:00

Igår satt jag förresten på pendeltåget och försökte ignorera fyra yviga tonårsbrudar som diskuterade musikvideor så att tuggummina flög, när tåget plötsligt stannade mellan två stationer. Först hände ingenting. Sedan lade jag märke till en dam som började hyperventilera och grimasera. Efter ett tag började hon väsa små svordomar och skaka, medan hon försökte fästa blicken i taket utan att lyckas. Ja, tänkte jag, vissa får kris och klaustrofobi av stannande tåg, och man vet egentligen inte vem i ens pendeltågsvagn som sitter och koncentrerar sig för att inte brista ut i ångest över att tidningarna ligger snett på sätet mittemot eller att handtagen i gångarna är fulla av bakterier.

Man kan inte ens se på henne att hon skulle ha sociala problem av det slaget, tänkte jag vidare medan jag funderade på att gå fram och fråga om hon var okej. Jo, det kan man nog se, tänkte jag sen, hon ser inte helt frisk ut. Ungefär när jag trodde att hon skulle börja rulla med ögonen och spy grönt slem över sätena i SL:s nya pendeltåg, började tåget åka igen. Kvinnan blev lite lugnare och började trumma med fingrarna mot sin väska istället. Efter en stund lutade sig snubben mittemot fram mot henne och frågade om hon var okej. Hon log och förklarade att hon måste hinna med ett tåg vid slutstationen, och om hon missar det har hon ingenstans att sova i natt, så hon blev inte glad när tåget bestämde sig för att stå still en liten stund i det gröna.

Jag, som just trodde att jag hade fått en insikt om människornas sköra tillvaro bland tvångstankar och fobier, fick helt revidera min uppfattning och leta efter något annat att blogga om. Bruden mittemot mig hade urringning och jag försjönk i tankar om hur det hade varit om hon hade varit med på dagens lektion där jag lärde mina stackars elever att sjunga små grodorna och hoppa runt en hatthängare utan minsta nubbe som bortförklaring. Och så kom jag in på det där med studsande bröst.

Jag vet inte om det är påhitt att snubbar gillar att kolla på tuttar som studsar, men i så fall är det ett ganska utbrett påhitt som sträcker sig från Joey och Chandlers vurm för en gasellhoppande Pamela Anderson till mina klasskamrater i högstadiet som fascinerat kikade på gympalärarvikariens guppande behag när hon visade hur man hoppade upp på bocken. Jag kikade fascinerat på henne i omklädningsrummet istället, och jag håller fast vid att bröst är till sin fördel i någorlunda stillastående tillstånd. Min teori om varför det ändå finns en utbredd uppfattning om att kringfarande tuttar är sexigt, är att det är en tydlig indikation på att de existerar. Ungefär som urringningar. Om det syns eller rör sig så finns det nog.

Själv har jag efter noggranna empiriska undersökningar kommit fram till att de oftast finns, oavsett grad av urringning eller rörelsemönster, och att de två viktigaste variablerna - hur de känns i handen och hur de reagerar vid beröring - bara går att avgöra genom att försätta sig i en situation där det är lämpligt att röra vid dem. Om någon undrar hur man lättast försätter sig i en sådan situation, ska jag skriva en instruktion baserad på slutsatserna av ovanstående empiriska undersökningar och publicera den i bloggen lagom till pride. Vi vill ju inte att någon ska gå miste om en sådan upplevelse på grund av så snöpliga omständigheter som brist på manual.

när etymologin får bestämma

2007-06-18T22:01:00.000+02:00

När man ska åka till Lesbos gör man googlekombinationer som lesbos+sista+minuten, lesbos+hotell och lesbos+information. Man får veta att Lesbos är en lugn ö med vissa kulturhistoriska värden och ett rikt fågelliv, att nattlivet inte är det röjigaste och att ön passar bra för barnfamiljer. Sedan går man in på gayresebolagens hemsidor och får läsa om om en helt annan ö. Du kan inte gå två meter utan att trampa på en flata, boka hotell i förväg om du tänkte åka under högsäsongen och här är en lista på hotell för brudar only. Har man sedan inget för sig, förutom att betala så smidigt för sin biljett över nätet att det knappt känns att man har blivit av med en massa pengar, så kan man gå tillbaka till de första beskrivningarna av Lesbos och plötsligt tolka alla formuleringar som verbala krumsprång man tar till när man inte vill skrämma bort heterosexuella turister.

Anledningen till att jag ska åka till Lesbos formulerades bäst av Tofflan. Till Lesbos? Bara för att, eller? Jupp.

på vänster arm finns bara fräknar kvar

2007-06-15T14:46:00.000+02:00

Idag går jag runt och sneglar på min vänstra överarm och ler.

Det började oskyldigt, med att jag drömde att jag gjorde en familj en tjänst genom att ta hand om deras hund en liten stund. Sedan följde mamman med mig till tandläkaren där jag fick rejält med bedövning för att fixa något i en tand, och erbjöd mig att sova över hos dem, vilket var välkommet eftersom jag själv brukade sova på ett stenhårt liggunderlag på en lerig åker. Nästa dag fick jag och mitt sällskap ett paket, som innehöll en kattunge och ett papper.

SOM TACK FÖR HJÄLPEN
DEN 27 MAJ 2007, VI VET
JU ATT DU GILLAR
TATUERINGAR, SÅ VARSÅGOD
FRÅN EVA MED FAMILJ

stod det med kladdiga tryckbokstäver. Under texten hade någon försökt rita av tatueringen jag har på höger överarm, och gjort ett ganska dåligt jobb. Under den bilden fanns ett stort och skevt tribalmotiv som mest var ett långt streck med taskig skuggning. Plötsligt upptäckte jag att jag hade bandage på hela vänster arm, och när jag tog bort det hittade jag hela härligheten intatuerad, inklusive text.

Åh nej, tänkte jag först. ÅH NEJ, tänkte jag sen, och magen knöt sig när det sjönk in att det helt klart var en tatuering och att jag skulle behöva leva med den resten av livet. Jag försökte intala mig att det inte var så farligt, men ju mer jag stirrade på den desto tydligare blev det att det var den fulaste tatueringen i mänsklighetens historia. Mitt enda hopp stod till att det hela var en dröm, så jag försökte leta tecken runtomkring mig. Men ingen flög som inte borde flyga, inget var i svartvitt utom tatueringen, jag hade rätt längd på håret och ingen levde som var död. Efter ett par veckor började jag förlika mig med tanken på att ha en ful blyertsskiss tatuerad över hela armen, men jag slutade inte vara arg. Jag diskuterade med mitt sällskap om det skulle gå att anmäla, om det räknas som misshandel eller något annat att tatuera någon som inte uttryckligen vill, hur ont det skulle göra att hugga av sig armen och hur svårt det skulle vara att i så fall lära mig skriva och rita med höger hand istället. Klumpen i min mage bara växte, och plötsligt vaknade jag. Det första jag gjorde var att kolla armen.

jag: JAAAAAAA!
mitt sängsällskap: (nyvaket) Va?
jag: JAAAAAAAAA! JAA JAA JAAA!
sängsällskapet: Vakna, du drömmer!
jag: Nej, jag drömmer inte! DET VAR BARA EN DRÖM! JAAAA!
sängsällskapet: Va? Öh, kan vi sova?
jag: FÖRSTÅR DU, DET VAR BARA EN DRÖM! WHEEEE!!
sängsällskapet: Okej, det var bara en dröm. Kan vi sova nu?
jag: JAAAAAA!!

Som det gamla ordspråket säger. Man vet inte hur glad man är över att inte ha en skev tribal på armen förrän man har drömt det.

Information om vad som inte var på TV idag

2007-06-10T14:29:00.000+02:00

De senaste dagarna har gått ut ganska mycket på att hänga i parker och låta solen hångla med min hud tills huden har fått orgasm på orgasm och till slut inte orkat mer. Den har bönat och bett om att få hämta sig lite i skuggan, och då och då har jag låtit mig blidkas. Jag har varvat parkhäng med balkonghäng när det har blivit för enformigt, och jag har bevisat tesen i min egen krönika genom att helt vänskapligt diskutera analsex med bruden som en gång snodde den dåvarande kvinnan i mitt liv. Vi kom överens om att smaken är som baken, och eftersom ingen av oss ändå tänkte sätta på den andra i röven så var det ganska enkelt att enas om att våra skiljaktigheter i den frågan inte skulle sätta några käppar i hjulen för vår fortsatta vänskap. När det blev söndag åkte jag hem och satte på teven. Döm om min förfäran när jag upptäckte att Miami Ink hade blivit ersatt av någon formel 1-tävling utan minsta skymt av Kat Von D.

Kat Von D är min våta tatueringsdröm och hon lämnar mig varje söndagkväll med längtan i själen. Åh Kat, tänker jag varenda gång, penetrera mig NU med dina små nålar och trolla fram gråskalor jag bara ser i mina drömmar! Men Kat Von D lyfter inte blicken från svanken hon meckar med i teverutan, och plötsligt är Miami Ink slut och jag måste gå in på bmezine och titta på tatueringar tills ögonen blöder. Nej det gör de inte, men de säger "aj! aj! oproportionerliga pinuppor! Gör något Bruden, gör något!". Så jag sätter mig och pillar på det där motivet som är det enda kreativa jag lyckas åstadkomma just nu - antagligen för att mina andra kreativa projekt tjänar pengar åt mig, medan tatueringar bara kostar. Eller för att all min energi går åt till att bre baguetter och förflytta mig mellan diverse filtar i Tanto.

När jag ritade upp hela motivet letade jag lämpliga brudar på Internet som kunde sitta modell för bruden i min tatuering. Jag hittade massor av brudar, men de flesta var liksom draperade över olika saker eller placerade i positioner som nog skulle betecknas som utmanande men som liksom inte innehåller minsta utmaning. I brist på annat ritade jag till slut av mig själv i den position jag ville ha bruden. Det var väldigt knivigt tills jag kom på att jag kunde fotografera mig själv och sedan rita av bilden i det lilla fönstret, istället för att sitta blick stilla i underkläderna framför hallspegeln, le krystat mot grannfamiljen som alltid så ogenerat kollar in genom mitt fönster när de går förbi, och försöka fånga mitt eget kaxiga ögonkast mot mig själv.

Poängen var i alla fall att det inte var något Miami Ink på TV idag. Jag har ju inte lyckats blogga så mycket på sista tiden (ni behöver inte piska mig, jag fixar det så bra själv), men när något så stort och avgörande händer ser jag det som min plikt att informera allmänheten.

"ifrån sin koja sjunger karo till sin karolin"

2007-06-06T21:16:00.000+02:00

Senast jag tänkte på Povel Ramel var för drygt en vecka sedan, när jag skickade in nyaste krönikan till QX innehållande orden "pippifåglar varav en del fågelpippar åt alla håll". När jag var 13 år lyssnade jag under en period endast på Povel Ramels skivbox innehållande sex cd-skivor som jag lånade på Uppsala Bibliotek och spelade över på kassettband. "Av fulla små finkar blev finkan så full", trivseltrallade han sig in i mina drömmar när jag skulle sova. Jag dånade av beundran och lärde mig rabbla "Liksom liksom alltså alltså liksom alltså liksom alltså alltså alltså liksom liksom alltså liksom allabadam" för att kunna sjunga med i jag diggar dig när knäppupprevyn gick på TV. Jaha, och så gick han och dog nu då. Jag hade tänkt att han skulle bli 100 år.

På tunnelbanan uppstod på eftermiddagen ett slags undantagstillstånd, när Tjosan påpekade för mig hur trist det var att Povel Ramel hade dött och fyra dittills oinformerade tanter chockade lade sig i samtalet, varpå halva t-banevagnen enades om att det är tunnsått med så pass gemytliga genier nuförtiden. Det är troligen bara fråga om minuter innan SVT har satt ihop ett minnesprogram om den muntre Povel, men i händelse av att de missar att rekommendera ett av hans finaste alster vill jag slå ett slag för "har du sett min lilla stumpert". Den handlar om en hund som raggar på en annan hund och sånt skrivs det inte många visor om längre.

jag har hört att det är efterfrågan på livstecken

2007-06-05T20:17:00.000+02:00

Jag förstår att min bloggfrånvaro har vållat oro och tandagnisslan hos er som inte har möjlighet att spana in mig på balkongen, iaktta mig på tunnelbanan eller göra andra såna där observationer som rapporteras rakt in i kommentatorsfältet. Jag har varken bloggat eller visat min fräkniga nuna på Intern. Men jag lever alltså och frodas, och i helgen var jag på landet hos min pappa och byggde på hans hus. Jag säger byggde, och jag slänger bak huvudet lite nonchalant när jag säger det, och jag kikar på er under halvstängda ögonlock och funderar över hur imponerade ni lär bli när jag säger att jag har byggt. På ett hus. Men egentligen har jag bara dragit en massa spik. Bankat och dragit och blivit förnärmad när någon eventuellt har antytt att jag skulle behöva hjälp, för efter sju år i flatsvängen har jag bland annat svängt från att låta andra göra jobbet till att frusta indignerat om någon tror att jag inte klarar av det.

Om en eller annan oemotståndlig brudjävel har med min frånvaro att göra, tänker jag inte låtsas om det utan skyller allt på solen och spikarna. En annan dag ska jag skriva ett poetiskt inlägg om sommaren och vattnet vid Hornstull där de slängda cigarrettfimparna skapar fantasimönster i vattenbrynet och man kan bli kär bara genom att andas, men just nu ska jag skubba iväg till mouse club på connection så att ingen tror att jag har glömt hur man sprätter på sina lurviga.

ibland vill man ha en kontrasterande pralin som beundrar en för att man kan koppla in en stereo

2007-05-24T22:01:00.000+02:00

Igår satt jag på en stenmur vid Sollentuna pendeltågsstation och väntade på Iois, när en gänglig grabbgrabb kom släntrande nedför trappan med en brudbrud i näven. Det var tur att han höll henne så stadigt i handen, för i klackarna hon gick omkring på fanns det risk att hon inte skulle klara sig nedför trappan, men med hans släntrande gymnastikskor bredvid gick det galant. Hon hade push-up och en liten svängande rumpa, och plötsligt önskade jag att jag var en sån där heterosnubbe, som kunde gå omkring med en liten piffig brud som en kontrasterande pralin utan att ägna genusteorier och maktperspektiv en tanke.

Jag tänder generellt inte på piffiga brudar i högklackat och jag är synnerligen nöjd med min egen könsidentitet, så jag var tvungen att ägna två och en halv minut åt att fundera över saken. Jag kom fram till att det måste vara en slags normisheterofetisch som stack upp näsan, som en motvikt till min dominerande alternativflatpreferens. Jag blev lite livad och förklarade för Iois att jag just hade fått en släng av heterosexualitet, men hon underkände alltihop eftersom hela min vision gick ut på känslan av att ha en superkvinnlig brud som beundrade mig. Tydligen ska man som tjej tända på tanken på att vara med en kille för att det ska räknas som hetero.

Sen kom jag på att jag faktiskt har dejtat en sån där piffig brud en gång. Det var en speciell känsla att bära hennes kassar utan att få mothugg ("pffff tror du inte jag kan bära mina kassar själv, jag kan bära mina kassar plus dina kassar plus fan hela dig och en monstertruck på det, känn på mina biceps"), att komma till sängen och se henne posera och att känna mig butchig som en serbisk schlagersångerska bara genom att gå omkring i sneakers. Tyvärr funkade det bara på ett högst fetischbaserat vis och eftersom pinupfetischen ligger långt ner på listan funkade inte det heller efter ett tag.

Nu har jag glömt poängen, för jag har egentligen feber och borde ligga till sängs. Men den innehöll säkert ord som roller, identiteter och sexualitetens komplexa natur och den var säkert helt briljant.